; Otaliga gånger var hon nära att kasta denn:
- i afskydda dosa i en brunn, en rännsten, elle;
ii floden, men begäret att först öfvertyga sig
lom att biljetten — hennes egen biljett — verk
I ligen låg i denna medaljong, afhöll henne
Talltid derifrån; svekfulla och elaka mennisko;
j äro städse de mest misstänksaämma och lätt
skrämde, ty de veta af egen erfarenhet ati
det i hvarje sak oftast finnes någon sida.
i hvilken man kan insticka en list; eller ett
I förräderi.
i Sedan Henriette ändtligen fattat det beslu-
tet att ej uppbryta medaljongen förr än hon
j kommit hem, föll hela hennes otålighet på
kusken och hästarne. Men Paris hade på den
I tiden hvarken några breda. gator eller någon
god stenläggning; tvärtom, denna stad var då
alla vagnars dödligaste fiende. Följaktligen
var den sköna fröken nära att inkastas 1 evig-
heten för hvarje gång som kusken, lydig
hennes befallningar, påskyndade åkdonets fart.
Slutligen blef dock vägen så dålig, att. det
ofantliga ekipaget endast helt långsamt kunde
slingra sig fram igenom förstadens alla vink-
lar och ojemnheter.
Efter en half timmas halsbrytande färd
stannade dock ändtligen vagnen lyckligt och
väl utanför det dEntragueska hotellet; porten
var öppen, och Henriette ilade med en fogels
lätthet uppför trappan. —
Redan var den unga flickan bredvid sin
mor, och båda samtalade lifligt, helt trium-
ferande, visande hvarandra den dyrköpta me-
daljongen och otåligt letande efter en sax el-
ler en dolk för att med den brytas upp. den
lilla dosan ifall fjedern än:u motstode deras
försök, då plötsligen ett förf rligt buller upp-
stod nere i förstugan; derefter följde höga rop
och så käftiga steg i trappan, att de läto som
tunga klubbslag.
Marie Touchet ilade vid detta oväsen till!