kussion, mött angrepp och motargumentation, just derföre att Lehmann trott sig böra beledsaga dem med ett tal: (Forts.) TEATER. Såsom läsaren torde påminna sig, hade direktören för Humlegårdsteatern, hr O. Andersson för någon tid sedan utsatt ett pris för det bästa teaterstycke, som inom viss tid bl fve till honom inlemnadt. Det stycke, som bland alla täflande fått sig priset tillerkändt, gafsi förrgår på nämde teater för första gången under titel På Gröna Lund, scenisk framställning under tal och sång. Stycket vann bifall, och när vid dess slut författaren under handklappningar framropades, framträdde hr Andersson och tillkännagaf, att den som författat pjesen önskade ännu bibehålla anonymiteten, men lät dock förstå, att det vore en författarinna och att detta stycke vore hennes förstlingsarbete. Såväl denna omständighet, som den valda ofvannämda titeln scenisk framställning, hvarigenom författarinnan synes på förhand hafva velat afböja de strängare dramatiska fordringar, som man har skäl att göra på en komedi 1 egentlig mening, bör föranleda kntiken att icke vid bedömandet anlägga den måttstock, som eljest vid granskningen af en prisskrift kunnat vara på sin plats. Såsom det i titeln upptagna, från Bel mans skrifter bekanta namnet antyder, utgöres den sceniska framställningen af scener från Bellmans tid på värdshuset Gröna Lund. Det är första Maj och det går muntert till på Djurgården. Likväl är värdinnan på Gröna Lund obarmhertig nog att stänga in sin dotter Majken i kammaren innanför källarsalen, dels för att flickan icke må komma åt att få råka sin friare, musikanten Olof, dels såsom det tyckes för att mutter sjelf under tiden måtte ostörd af dotterns närvaro få emottaga den hyllning, som der ute i källarsalen egnas hennes redan något föråldrade behag af Olofs fader korporal Svärd. Bland gästerna befinna sig äfven skalderna Lidner och Rellman. Medan de tömma en bål i kammaren, uppdagas under samtal med den instängda Majken såväl det nämda förhållandet med modren, som att ett rendezvous blifvit denna ovetande utsatt på Gröna Lund mellan en. löjtnant och en fröken, hvilken senare af gammalt varit Majkens beskyddarinna och nu be-: gärt hennes skydd för det hemliga mötet med sin älskare. Men den inspärrade kan ju icke ens hjelpa sig sjelf till ett efterlängtadt rendezvous, mycket mindre sin beskedliga fröken. Den godhjertade Bellman, som vill alla väl, lofvar nu både att hjelpa henne ur denna förlägenhet och att utverka mutters samtycke till hennes giftermål med Olof; hvarpå den föga invecklade intrigen hufvudsakligen rörer sig omkring huru Bellman till allas slutliga belåtenhet håller detta sitt löfte, derunder äfven spelande ett litet puts med vännen Lidners florshufva och inbilskhet. Mötet eger rum; löjtnanten berättar, att han måste rymma för att undgå straffet för ett insubordinationsbrott och vill taga evigt farväl af den älskade. men hon vill icke öfvergifva honom, utan är genast besluten att följa med. Redan förut har korpforal Svärd vunnit nåd för mutters ögon, och piparen Olof har till en början öfvervunnit det värsta hindret genom att hoppa in till sin käresta genom fönstret. Uti andra akten fortsättes handlingen i sjelfva källarsalen, som hvimlar af drickande och dansande gäster, bland hvilka äfven kung Gustaf, åtföljd af Schröderheim, infunnit sig, såsom det tyckes, egentligen för att observera Bellman, hvilken från en altan för det utanför församlade och hurrande folket deklamerar och sjunger en af sina epistlar (den till the nybyggare på Gröna Lunds). Nya moln skocka sig på himmeln, då kung Gustaf bland dei salen närvarande, oaktadt förklädnaden, igenkänner löjtnant Gyllevstorm och fröken Ridderkors. hvilka icke ännu fått tillfälle att verkställa sin tillämnade rymning; men molnen skingras snart åter, då kungen låter nåd gå för rätt, och stycket slutar med en munter polska, till hvilken Bellman spelar och sjunger sin bekanta epistel angående sista balen på Gröna Lund (Movitz valdthornet proberar): Stycket har, såsom man häraf kan finna, sitt hufvudsakliga intresse genom de lefvande taflor det framställer af Bellmans person, tid och omgifning. Så vidt vi af porträtter och beskrifningar kunna bilda oss en föreställning om Bellmans ansigte, gestalt och drägt, så tro vi ock, att en trognare framställning af hans yttre personlighet, än den hr Schwartz här genom en särdeles lyckad maskering återgifver, svårligen kan åstadkommas. Bellmans karakter är för öfrigt, som sig bör, både af författarinnan och skådespelaren hållen i en ren anda, vida höjd öfver det kroglif, som han genom sin närvaro förädlar, och i hvars lägre njutningar han endast med vemod ser vännen Lidner så djupt sänka sin bättre natur. En fulländad framställning af Bellman såsom sångare må man icke vänta, men man hör dock äfven med nöje hr Schwartz föredraga ett par af hans epistlar, dervid knäppande, såsom Bellman plågade, på lutan. Fru Andersson är en förträfflig mutter på Gröna Lund, och icke mindre älskvärd, men mycket mera kär, EES