Hr presideöt i senaten! Tr presi ent i representanternas kammare! Jag är djupt rörd af de ädla känslor, som j hafven uttryckt i ett på en gång så hjertligt och upphöjdt språk. Jag tror mig vid detta högtidliga tillfälle böra erinra eder om några ställen i det ta! jag höll den 21 Juli 1831: Jag har motjagit den rona, som j hafven erbjudit mig, endast i den af igten att genomföra en lika så ädel som nyttig urpgift — nemligen att befästa ett höghjertadt fol!s institutioner och upprätthålla dess oberoende. Genomförandet af deinå stofa uppgilt stötte på talrika svårigheter. Detta ädla folks då nyss förvärfvade sjelfständighet framstälde sig såsom ett problem för det misstrogna och ängsliga Europa. Dess fria institutioner, som blifvit grundade utan all medverkan från konungadömets sida, hade ännu icke erhållit erfarenhetens invigning och helgd. Dessimproviserade förvaltning väntade på en förändring i de organiska lagarie. Sinnena vöro splittrade genom lidelsefulla åsigter och motsatta inflytanden. De materiella intressena, som plötsligen blifvit störda, sågo med bekymmer mot framtiden. Snart, tack vare den goda andan i landet, visade sig ordnibg och enhet i skötet af denna ögonblickliga förvirriog; på tvifvelsmålen och bekymren följde förtroende och säkerhet. Siärkt i det inre genom inrättande af de särskilta administrationerna och geaom grundandet af en nationel dynasti, trädde landet ut ur sin sorgliga isolering och såg sin oafhängighet betryggad genom högtidliga fördrag. Fn sorgfällig verksamhet egnades åt de offentliga arbetena. Man försäkrade sig om en armå, stark genom insigt och manstukt. Källorna för det allmänna välståndet öppnades åter, handel och industri utvecklade sig med en snabbhet, som gränsade till det tinderbara, och landets gamla öch dyrbara näringskälla, jordbruket, följde samma rörelse framåt genom kloka förbättringar. Litteraturen, vetenskaperna och konsterna glänste såsom under de skönaste dagarne af vår historia. Ea pröfning fattades ännu vår nätionalitet: en kris utbröt, en djup och allmän; men just i denna kris visste Belgien att hämta nya krafter och gifva nya bevis på sin lefnadskraft, förvärfva sig nya anspråk på allmän aktning. Jag tillskrifver gerna nationen sjelf äran för en ställning, som synes öfverstiga äfven de djerfvaste af våra förhoppningar. Den belgiska befolkningens gamla sedlighet, dess djupa pliktkänsla, dess sunda förstånd, dess praktiska sinne, dess välvilliga sätt att gå till mötes sin konungs faderliga afsigter, alla dessa förenade egenskaper ha mäktigt bidragit dertill, att detta folk undvikit faran af vilda hänförelser, öfverilningar och öfverdriftet, och instinktmässigt uppfattat de sanna vilkoren för vårt politiska sjelfbestånd. Mine herrar ! sade konungen. Sedan 1830 har Belgien förstått att på det sedliga så väl som på det materiella området fullgöra ett helt årbuändrädes arbete. Det qvarstår för oss en plikt att uppfylla, den nemligen att fortsätta och fullända denna unga och lysande civilisations verk i samma anda, som var rådande vid dess grundläggande. Under den förgångna tiden var det enigheten, som skapat vår styrka, i lyekans och triumfens dagar så väl som i då pröfringens stunder, genom hvilka krafteii blifvit stålsatt. Förframtiden är det likaledes enigheten, hvarpå vår välfärd, vår storhet, vår tillvaro bero: Må vi ångo besegla förbindelsen mellan nationen och den dynasti, som hon valt. Må vi stäfkåa Enheten mellan alla medlemrmarne äf den stora belgiska familjen genom den gemensamma tillgifvenheten till vårt sköna fosterland. Må vi ödmjuka oss inför försynen, som i sin hand håller folkens öden och som i sina outransakvga rådslut hädankallat en älskad drottning, hvars bortovaro är det enda, som gör denna tänkvärda dags glädje ofullständig. fölnkkanen sitten