Hr presideöt i senaten! Tr presi ent i represen-
tanternas kammare! Jag är djupt rörd af de ädla
känslor, som j hafven uttryckt i ett på en gång så
hjertligt och upphöjdt språk. Jag tror mig vid detta
högtidliga tillfälle böra erinra eder om några ställen
i det ta! jag höll den 21 Juli 1831: Jag har mot-
jagit den rona, som j hafven erbjudit mig, endast
i den af igten att genomföra en lika så ädel som
nyttig urpgift — nemligen att befästa ett höghjer-
tadt fol!s institutioner och upprätthålla dess obero-
ende. Genomförandet af deinå stofa uppgilt stötte
på talrika svårigheter. Detta ädla folks då nyss
förvärfvade sjelfständighet framstälde sig såsom ett
problem för det misstrogna och ängsliga Europa.
Dess fria institutioner, som blifvit grundade utan all
medverkan från konungadömets sida, hade ännu icke
erhållit erfarenhetens invigning och helgd. Dessim-
proviserade förvaltning väntade på en förändring i
de organiska lagarie. Sinnena vöro splittrade ge-
nom lidelsefulla åsigter och motsatta inflytanden.
De materiella intressena, som plötsligen blifvit störda,
sågo med bekymmer mot framtiden.
Snart, tack vare den goda andan i landet, visade
sig ordnibg och enhet i skötet af denna ögonblick-
liga förvirriog; på tvifvelsmålen och bekymren följde
förtroende och säkerhet. Siärkt i det inre genom
inrättande af de särskilta administrationerna och ge-
aom grundandet af en nationel dynasti, trädde landet
ut ur sin sorgliga isolering och såg sin oafhängighet
betryggad genom högtidliga fördrag. Fn sorgfällig
verksamhet egnades åt de offentliga arbetena. Man
försäkrade sig om en armå, stark genom insigt och
manstukt. Källorna för det allmänna välståndet öpp-
nades åter, handel och industri utvecklade sig med
en snabbhet, som gränsade till det tinderbara, och
landets gamla öch dyrbara näringskälla, jordbruket,
följde samma rörelse framåt genom kloka förbättrin-
gar. Litteraturen, vetenskaperna och konsterna glän-
ste såsom under de skönaste dagarne af vår historia.
Ea pröfning fattades ännu vår nätionalitet: en kris
utbröt, en djup och allmän; men just i denna kris
visste Belgien att hämta nya krafter och gifva nya be-
vis på sin lefnadskraft, förvärfva sig nya anspråk på
allmän aktning. Jag tillskrifver gerna nationen sjelf
äran för en ställning, som synes öfverstiga äfven de
djerfvaste af våra förhoppningar. Den belgiska be-
folkningens gamla sedlighet, dess djupa pliktkänsla,
dess sunda förstånd, dess praktiska sinne, dess väl-
villiga sätt att gå till mötes sin konungs faderliga
afsigter, alla dessa förenade egenskaper ha mäktigt
bidragit dertill, att detta folk undvikit faran af vilda
hänförelser, öfverilningar och öfverdriftet, och in-
stinktmässigt uppfattat de sanna vilkoren för vårt
politiska sjelfbestånd.
Mine herrar ! sade konungen. Sedan 1830 har Bel-
gien förstått att på det sedliga så väl som på det mate-
riella området fullgöra ett helt årbuändrädes arbete. Det
qvarstår för oss en plikt att uppfylla, den nemligen att
fortsätta och fullända denna unga och lysande civili-
sations verk i samma anda, som var rådande vid
dess grundläggande. Under den förgångna tiden var
det enigheten, som skapat vår styrka, i lyekans och
triumfens dagar så väl som i då pröfringens stun-
der, genom hvilka krafteii blifvit stålsatt. Förfram-
tiden är det likaledes enigheten, hvarpå vår välfärd,
vår storhet, vår tillvaro bero: Må vi ångo besegla
förbindelsen mellan nationen och den dynasti, som
hon valt. Må vi stäfkåa Enheten mellan alla med-
lemrmarne äf den stora belgiska familjen genom den
gemensamma tillgifvenheten till vårt sköna foster-
land. Må vi ödmjuka oss inför försynen, som i sin
hand håller folkens öden och som i sina outransak-
vga rådslut hädankallat en älskad drottning, hvars
bortovaro är det enda, som gör denna tänkvärda dags
glädje ofullständig.
fölnkkanen sitten