vis icke tillägga, ty att lefva hos dig har allt
sedan jag lärde känna dig utgjort min högsta
lycka... men det måste ske, och jag böjer
mig under plikten... man är soldat och man
känner sin disciplin... I morgon flyttar jag
som sagdt till förstaden..s Nu kunde Esperance
icke längre beherrska sin konstlade vrede, utan
fattade härdt Pontis arm för att draga honom
upp från den mjuka gräsmattan, på hvilken
han alltjemt behagligt rullade sig.
Var så god och prata icke några dumhe-
ter... Du bor der du bor säger jag, och hvad
herr de Crillon beträffar, så skall jag nog,
med all tillbörlig aktning och vördnad, skingra
de ogynsama tankar han fått om mig -s-
Det vore väl märkvärdigt om jag ej sjelf skulle
ega rättighet att bestämma öfver mina egna
hus!... Se så, Pontis, lyd mitt råd: tänk
icke mera på eremitaget i förstaden, ty du får
ändå aldrig sätta dit din fot! -
Pontis, som hittills alltid varit van att göra
sin vilja gällande, betraktade Esperance för-
vånad. Den stackars gardisten visste ej att
det icke fins någonting så envist som en
låtsad vilja.
Det vill säga att du vägrar mg --
Att flytta härifrån ... afbröt Esperance.
Alldeles!s.. Jag gör till och med ännu
mera: jag förbjuder dig det!
Pontis ansigte antog vid detta korta svar
lett uttryck af så komisk nedslagenhet, att Ga-
I briellas älskare knapt kunde hålla sig all-
varsam.
Min önskan att få flytta till förstaden var
icke. alldeles så oegennyttig som det syns,
I stammade han förläget och fattade vännens
arm. Jag ville gerna slå två flugor i en
smäll, förstår du väll
i Nej, det förstår jag visst ieke... förklara
dig tydligare.
i