STOCS HOLM, den 28 Juli, t j Den fest, som under förliden vecka blif-)! vit firad i Belgien med anledning af den tjui gofemåriga årsdazen af konung Ludvig Leo-l; polds uppstigande på tronen, har varit en verk-Ji ig och storartad nationalhögtid, som måste l: väcka uppmärksamhet och intresse bland verl! dens alla civiliserade folk. Man erfar, att nä-J! stan alla Europas suveräner vid detta tillfälle i affärdat lyckönskningsskrifvelser till konungen af Belgien. Vi tro, a:t sällan ba dylika offi1 ciella artighetsbetygelser på diplomatisk väg : så väl öfverensstämt med och kunnat gälla I såsom uttryck af de repektive nationernas ! verkliga känslor och tänkesätt. ; Konung Leopolds visa och lyckliga rege-11 ring under ett fjerdedels århundrade är en(s vacker företeelse uti det konstitutionella statssystemets historia. Den är lärorik i många hänseenden och bland annat derutinnan, att den vittnar derom, att det icke är så odrägligt och otacksamt att vara er konstitutionel furste, i fall man nemligen har en uppriktig vilja och önskan att vara konstitutionel, och icke äflas att sträcka sin verksamhet och sitt inflytande utöfver dess lagliga område och att uppenbarligen eller hemligen undergräfva den konstitutionella friheten. Konung Leopold var icke genom sin födelse kallad att bekläda en konungatron. Han har icke heller ådagalagt någon ifrig åtrå efter en dylik upphöjelse. Då det frigjorda Greklands konungakrona erbjöds honom, afvisade han detta anbud, och han har äfven visat så ringa begärlighet efter den krona, som Belgiens folkombud år 1831 öfverlemnade åt honom, att han, äfven efter att ha mottagit det på honom fallna valet, vid ett par tillfällen erbjudit sig att afträda från konungavärdigheten, i fall nationens representanter, efter vunnen erfarenhet om den konstitutionelt monarkiska styrelsen, skulle anse den republikanska statsformen vara den för landets förhållanden lämpligaste. Konung Leopold tillträdde regeringen öfver Belgien med den: uppriktiga föresatsen, att vara en verklig konstitutionel regent, och han har alltid och i allo hållit denna föresats, så att han gjort Belgiens liberala karta till en fullständig sanning. Utan att låta föra sig på afvägar, utan att vika från den bana af klok moderation, som för honom sjelf och för landet voro lika vigtiga, och under ständigt och troget fasthållande vid det parlamentariska regerimgssystemet, har det lyckats konung Leopolds regering att lyckligt föra statsskeppat fremåt emellan alla klippor och skär, och åta landet både i politiskt och ekonomiskt hönseende genomgå en utveckling, hvilken — såsom konungen ock i sitt tal på högtidsdagen med rädtvis stolthet betecknat densamr,a — an betraktas såsom ett arbete 7... I årbundrade. .sör ett helt pas. oh svärighetere..! som här måst bekämtinge dock varit mycket stora, anus man ser på landets inre förhållanden) Siler dess yttre ställning. Belgien har i sitt Ne företett icke blott motsatta politiska partier, uta äfven mot hvarandra skarpt fiendtliga tendlenser i kyrkligt hänseende samt tvenne särskilta tationaliteter, som hvardera velat med all ifver häfda sin rätt. I afseende l. på den yttre politiken, har Belgien visserligen af de europeiska stormakterna fått sig tillförsäkrad en ständig neutralitet, men Beliens regering har alltför väl vetat, hvad dyfika försäktingar vid kritiska tillfällen ba att betyda, och icke invaggat sig i säkerhet. Å ena sidan har det haft Holland, hvars fortfarande fiendskap och ovilja lätt kunna förklaras, å andra sidan Frankrike med dess politiska rörelser och dess napoleoniska traditioner, hvilka på den senaste tiden inneburit ganska betydande vådor för den belgiska sjelfständigheten. Från Englands sida har Belgien aldrig kunnat påräkna något synnerligt ädelmod eller större uppoffringar under en på större brytningar fik tidpunkt; och ännu mindre kan en stat med så liberala institutioner vänta några uppriktiga sympatier hos de östliga stormakterna. Belgiens regering har derföre, på samma gång den visat en lugn hofsamhet och mycken försigtighet i sina förhållanden till främmande makter, sökt att grunda landets styrka och sjelfbestånd på dess materiella och andliga utveckling och på befolkningens belåtenhet med regering och statsskick, dess lust att stå så som en man emot hvarje försök till dess öfwverändakastande. Derföre bröto sig den franska februarirevolutionens vågor emot Belgiens gräns, utan att i detta land framkalla den ringaste politiska skakning; derföre har icke heller Napoleon III vågat söka den popularitet han skulle kunna vinna genom att med sitt rike införlifva det förra kejsaredömets vallonska och flandriska departementer. Och i dessa dagar har måhända sjelfva konungen af Neapel måst officielt skänka sin hyllning åt en regering, som liksom den sardinska just innebär en anklagelse och ett bevis mot honom och andra hjertlösa despoter, som tro sitt kall bestå deri att förqvätva hvarje frö till frihet och förkofran hos sina folk. Men äran för de vackra resultaterna af Belgiens sjelfständiga statslif tillfaller icke ensamt konung Leopold, utan äfven det belgiska folket. Det tjugofemåriga jubileum, som blifvit firadt, är en gemensam hedershögtid för konung och folk. På ett ädelt och vackert sätt har också konung Leopold uttryckt detta i det tal, hvarmed han pä festdagen besvarade de lyckönskningar, som representanternas kammare och senaten in corpore framförde till honom, och hvilket vi anse oss böra i dess