STOCS HOLM, den 28 Juli,
t
j
Den fest, som under förliden vecka blif-)!
vit firad i Belgien med anledning af den tju- i
gofemåriga årsdazen af konung Ludvig Leo-l;
polds uppstigande på tronen, har varit en verk-Ji
ig och storartad nationalhögtid, som måste l:
väcka uppmärksamhet och intresse bland verl- !
dens alla civiliserade folk. Man erfar, att nä-J!
stan alla Europas suveräner vid detta tillfälle i
affärdat lyckönskningsskrifvelser till konungen
af Belgien. Vi tro, a:t sällan ba dylika offi- 1
ciella artighetsbetygelser på diplomatisk väg :
så väl öfverensstämt med och kunnat gälla I
såsom uttryck af de repektive nationernas !
verkliga känslor och tänkesätt. ;
Konung Leopolds visa och lyckliga rege-11
ring under ett fjerdedels århundrade är en(s
vacker företeelse uti det konstitutionella stats-
systemets historia. Den är lärorik i många
hänseenden och bland annat derutinnan, att
den vittnar derom, att det icke är så odrägligt
och otacksamt att vara er konstitutionel fur-
ste, i fall man nemligen har en uppriktig vilja
och önskan att vara konstitutionel, och icke
äflas att sträcka sin verksamhet och sitt in-
flytande utöfver dess lagliga område och att
uppenbarligen eller hemligen undergräfva den
konstitutionella friheten.
Konung Leopold var icke genom sin fö-
delse kallad att bekläda en konungatron.
Han har icke heller ådagalagt någon ifrig
åtrå efter en dylik upphöjelse. Då det fri-
gjorda Greklands konungakrona erbjöds ho-
nom, afvisade han detta anbud, och han har
äfven visat så ringa begärlighet efter den
krona, som Belgiens folkombud år 1831 öf-
verlemnade åt honom, att han, äfven efter att
ha mottagit det på honom fallna valet, vid
ett par tillfällen erbjudit sig att afträda från
konungavärdigheten, i fall nationens repre-
sentanter, efter vunnen erfarenhet om den
konstitutionelt monarkiska styrelsen, skulle
anse den republikanska statsformen vara den
för landets förhållanden lämpligaste. Konung
Leopold tillträdde regeringen öfver Belgien
med den: uppriktiga föresatsen, att vara en
verklig konstitutionel regent, och han har
alltid och i allo hållit denna föresats, så att
han gjort Belgiens liberala karta till en full-
ständig sanning. Utan att låta föra sig på
afvägar, utan att vika från den bana af klok
moderation, som för honom sjelf och för lan-
det voro lika vigtiga, och under ständigt och
troget fasthållande vid det parlamentariska
regerimgssystemet, har det lyckats konung
Leopolds regering att lyckligt föra statsskep-
pat fremåt emellan alla klippor och skär, och
åta landet både i politiskt och ekonomiskt
hönseende genomgå en utveckling, hvilken —
såsom konungen ock i sitt tal på högtidsda-
gen med rädtvis stolthet betecknat densamr,a —
an betraktas såsom ett arbete 7... I
årbundrade. .sör ett helt
pas. oh svärighetere..! som här måst bekäm-
tinge dock varit mycket stora, an-
us man ser på landets inre förhållanden)
Siler dess yttre ställning. Belgien har i sitt
Ne företett icke blott motsatta politiska par-
tier, uta äfven mot hvarandra skarpt fiendt-
liga tendlenser i kyrkligt hänseende samt tven-
ne särskilta tationaliteter, som hvardera ve-
lat med all ifver häfda sin rätt. I afseende l.
på den yttre politiken, har Belgien visser-
ligen af de europeiska stormakterna fått sig
tillförsäkrad en ständig neutralitet, men Bel-
iens regering har alltför väl vetat, hvad dy-
fika försäktingar vid kritiska tillfällen ba att
betyda, och icke invaggat sig i säkerhet.
Å ena sidan har det haft Holland, hvars fort-
farande fiendskap och ovilja lätt kunna förkla-
ras, å andra sidan Frankrike med dess po-
litiska rörelser och dess napoleoniska tradi-
tioner, hvilka på den senaste tiden inneburit
ganska betydande vådor för den belgiska
sjelfständigheten. Från Englands sida har
Belgien aldrig kunnat påräkna något synner-
ligt ädelmod eller större uppoffringar under
en på större brytningar fik tidpunkt; och än-
nu mindre kan en stat med så liberala in-
stitutioner vänta några uppriktiga sympatier
hos de östliga stormakterna. Belgiens rege-
ring har derföre, på samma gång den visat
en lugn hofsamhet och mycken försigtighet
i sina förhållanden till främmande makter,
sökt att grunda landets styrka och sjelfbe-
stånd på dess materiella och andliga utveck-
ling och på befolkningens belåtenhet med
regering och statsskick, dess lust att stå så
som en man emot hvarje försök till dess öf-
wverändakastande. Derföre bröto sig den fran-
ska februarirevolutionens vågor emot Belgiens
gräns, utan att i detta land framkalla den
ringaste politiska skakning; derföre har icke
heller Napoleon III vågat söka den populari-
tet han skulle kunna vinna genom att med
sitt rike införlifva det förra kejsaredömets
vallonska och flandriska departementer. Och
i dessa dagar har måhända sjelfva konun-
gen af Neapel måst officielt skänka sin hyll-
ning åt en regering, som liksom den sardin-
ska just innebär en anklagelse och ett bevis
mot honom och andra hjertlösa despoter, som
tro sitt kall bestå deri att förqvätva hvarje
frö till frihet och förkofran hos sina folk.
Men äran för de vackra resultaterna af Bel-
giens sjelfständiga statslif tillfaller icke en-
samt konung Leopold, utan äfven det belgi-
ska folket. Det tjugofemåriga jubileum, som
blifvit firadt, är en gemensam hedershögtid för
konung och folk. På ett ädelt och vackert
sätt har också konung Leopold uttryckt detta
i det tal, hvarmed han pä festdagen besva-
rade de lyckönskningar, som representanternas
kammare och senaten in corpore framförde
till honom, och hvilket vi anse oss böra i dess