egde mitt förtroende. — han skulle förråd
mig — omöjligt! Och konungen, hvars li
jag räddat, då han var föga annat än et
barn i sin ammas armar; drottningen, öfve
hvars barndom jag vakat, för hvars sak jag
utgjutit mitt blod, hvars tron jag upprättat
efter att ha fördrifvit pretendenten, hvilker
ej skulle ba visat någon barmhertighet emo
henne eller hennes hus; att hon, hvars äre
jag uppehållit allt sedan 1854, skulle nedrig
stämpla emot mig på mina gamla dagar, nu
då bräckligheter och ålderdom nedtrycka mig.
det vill jag aldrig tro.
LITTERATUR.
Några anteckningar om och af general v.
Döbeln. Tre delar. Stockholm 1856.
(Forts.)
Anteckningarne från 1789 års krig inne-
hålla bland annat en utförlig skildring af
drabbningen vid Porosalmi, der 5100 ryssar
tillbakaslogos af omkring 700 man svenska
trupper, och der v. Döbeln blef svårt sårad
,ji pannan. Denna lyckliga affär bör icke till-
I skrifvas manskapets mod och oförvägenhet,
-Jutan officerarnes köld och oförtrutna bemö-
dande att förmå folket att hålla stånd. V.
Döbeln sätter vid denna tid finska soldaten
icke särdeles högt; det är officeraren ensamt,
Isom kan göra någonting utaf honom. Föl-
-Jjande skildring, med anledning af en annan
liten fäktning vid Sulkava, kontrasterar myc-
ket met det beröm, som v. Döbeln under det
sista finska kriget och särskilt uti sitt be-
römda afskedstal gaf de finska soldaterna:
Man säger och försäkrar, att truppen flytt: jag
tror det; — finska soldaten är mera benägen härtill
än någon annan, i synnerhet då den saknar fermete
(fasthet) och rådighet hos sin anförare. Nation är
kall, dess köld förbytes i pultroneri, emedan den
känner intet krigs-äran; den är känslolös för straff
och kanske för belöning, den är rofaktig och mera
djur än något naturens skapade ting.. Detta folk
bör hållas likaså strängt som ryssar, och den som
dem kommenderar bör som Promethee voler le feu
du ciel pour leur en donner (stjäla elden från himlen,
för att meddela dem). Jag har sagtoch repeterat det:
märker soldaten, af bvad nation det vara må, att
anföraren är irresolu (villrådig), att den ej vet sin
sak, att de upphöra att kommendera i hetaste affä-
rer, att de fjäska med stoj, skrik och ett orimligt
gå på, utan att sjelfva röra sig från stället, eller att
de äro mållöse, långnäste, försagde, då qvarhåller
ingenting soldaten. Nej, det är vid sådane affärer,
som man bör vara brillant i min och propos (tal),
väl klädd om man kan, men i synnerhet avoir Pair
dassurance (se tvärsäker ut).
Föra folket efter nationssprit och sinnelag, det
bör vara en regents och en generals största bemö-
dande; — och då blir la verge de fer (jernriset, hård-
hanskarne) oumbärligt för finnarne; — göra under
freden till vana, hvad som i krig skall bli natur. —
Ej beklaga sig, när krig är, att folket är dåligt, in-
nan man sagt (medgifvit) att man sjelf är uslare än
alla dem man förer, emedan man ej varit stånd att
göra dem goda eller bättre.
Då Stedingk, påträngd af ryssarne, nögades
lemna S:t Michel, föll v. Döbeln, som låg
svårt blesserad vid S:t Michels kapellansbo-
ställe, i fiendens händer. : Denna episod och
ryssarnes framfart skildrar han på följande
sätt:
S:t Michel var rendez-vous (samlingsplats) i fall af
reträtt, och jag befarade, att våra trupper, förföljde
af fienden, skulle vara nödsakade göra sista motstån-
det på S:t Michels malm, för att ge artilieri och
tross tid att retirera, samt att fienden genom kon-
kava kulor skulle sätta i brand de vid kyrkan be-
lägna hus, hvarest jag låg; detta jemte tillfället att
från Pejsare snarare kunna bli borttransporterad var
orsaken att jag ditflyttade. Blind på högra ögat
och svullen i hela hufvudet, kunde jag ej på annat
sätt flyttas, än buren af bönder eller uti en hästbår.
Kl. 10 f. m. den 19 Juni sände jag min dräng till
auditören vid Carelska dragonerna, Levander, och
begärde få veta, huru det gick till, emedan jag af
skotten kunde höra att fienden redan tvungit våra
trupper att retirera; jag begärde desslikes få häst-
båren, som B.-C. sjelf lofvat genom auditören låta
färdiggöra. I detsamma kom regementspastorn vid
Savolax regemente och helsade mig från B.-C., som
lät säga mig att jag skulle söka till att fly undan,
emedan han vore slagen och nödsakades överge S:t
Michel. Min dräng bortgick och återkom kl. 11
ungefär ; sade mig att ingen hästbår vore gjord, oeh
att auditören sände mig en kärra, att transporteras
på. Den, som sett dessa finska, oskodda kärror, utan
skarmar, kan lätt finna omöjligheten för en blesse-
rad, som jag var, att transportera sig på dem i ste-
nig och backig väg. Ieke dessmindre klädde jag på
mig. KL. , 12 såg jag våra trupper flyende pas-
sera höjden vid Pejsare; magåzinerna itändes, hvar-
ibland ett, som haft tross och ammunition, sprang i
luften med en gruflig smäll. Detta hindrade rys-
sarne, som redan voro på malmen, att harcelera vårt
arrigregarde: deras kossacker svärmade kringspridde
i alla nu tomma och öfvergifna gårdar. Jag såg
då omöjligheten att komma nndan, emedan hufvu-
det ej tillät, att jag satte foten hårdt i marken.
Jag lät bonden fly undan, och såg från Pejsare gård
våra trupper retirerande allt hvad möjligt var; bles-
serade från lazarettet, så många som kunde frälsa
sig, med ombundna lemmar och sår, smögo bort i
skogarne; magasiner och trossbodar i brand; en tal-
rik fiende som svärmade p1 slätten vid kyrkan; kos-
sacker, baskirer, som plundrade alla gårdar, voro in-
te 400 alnar från stället der jag stod. Matt och
svag, nödgades jag återgå till min säng; tog af mig
min blodiga jacka, lade den på mina fötter, min
genomskjutna blodiga hatt bredvid sängen på en stol,
min sabel i sängen, väntandes mig blifva martyrise-
rad, liksom det händt med tre blesserade soldater,
dem kossacker anföllo, uppristade hals, armar och
buk på, afskuro dem födslolemmarne, släpade dem
rykande i sitt blod; en blef hängd i ett träd.
De grufligaste inbillningar om mitt öde plågade
mig otroligt; jag bad drängen ge mig mina pisto-
ler, för att skjuta mig för hufvudet; skrämd och
förtviflad, gaf han till svar, att pastor Roschier, som
med hustru och barn bortflyttat om natten, tagit
min sabel och mina pistoler med sig. Kort härpå
inkommo några och 20 kossacker på gården, hvilka
sprungo till höger och venster, bröto upp dörrar för
att plundra. En lifkossack kom in till mig, jag gaf
honom min sabel till tecken, att jag gaf mig till
krigsfånge ; drog ut mitt ur, och bad ryske office-
ren, som låg blesserad i rummet utanföre, att säga
kossacken det jag bad honom ej martyrisera eller
döda mig, och desslikes att fönstren i rummen måtte
bli oskadde. Kossacken. nöjd med nret lafvadet det.
fre Am rHmMD I
tU IF FF