egde mitt förtroende. — han skulle förråd mig — omöjligt! Och konungen, hvars li jag räddat, då han var föga annat än et barn i sin ammas armar; drottningen, öfve hvars barndom jag vakat, för hvars sak jag utgjutit mitt blod, hvars tron jag upprättat efter att ha fördrifvit pretendenten, hvilker ej skulle ba visat någon barmhertighet emo henne eller hennes hus; att hon, hvars äre jag uppehållit allt sedan 1854, skulle nedrig stämpla emot mig på mina gamla dagar, nu då bräckligheter och ålderdom nedtrycka mig. det vill jag aldrig tro. LITTERATUR. Några anteckningar om och af general v. Döbeln. Tre delar. Stockholm 1856. (Forts.) Anteckningarne från 1789 års krig innehålla bland annat en utförlig skildring af drabbningen vid Porosalmi, der 5100 ryssar tillbakaslogos af omkring 700 man svenska trupper, och der v. Döbeln blef svårt sårad ,ji pannan. Denna lyckliga affär bör icke tillI skrifvas manskapets mod och oförvägenhet, -Jutan officerarnes köld och oförtrutna bemödande att förmå folket att hålla stånd. V. Döbeln sätter vid denna tid finska soldaten icke särdeles högt; det är officeraren ensamt, Isom kan göra någonting utaf honom. Föl-Jjande skildring, med anledning af en annan liten fäktning vid Sulkava, kontrasterar mycket met det beröm, som v. Döbeln under det sista finska kriget och särskilt uti sitt berömda afskedstal gaf de finska soldaterna: Man säger och försäkrar, att truppen flytt: jag tror det; — finska soldaten är mera benägen härtill än någon annan, i synnerhet då den saknar fermete (fasthet) och rådighet hos sin anförare. Nation är kall, dess köld förbytes i pultroneri, emedan den känner intet krigs-äran; den är känslolös för straff och kanske för belöning, den är rofaktig och mera djur än något naturens skapade ting.. Detta folk bör hållas likaså strängt som ryssar, och den som dem kommenderar bör som Promethee voler le feu du ciel pour leur en donner (stjäla elden från himlen, för att meddela dem). Jag har sagtoch repeterat det: märker soldaten, af bvad nation det vara må, att anföraren är irresolu (villrådig), att den ej vet sin sak, att de upphöra att kommendera i hetaste affärer, att de fjäska med stoj, skrik och ett orimligt gå på, utan att sjelfva röra sig från stället, eller att de äro mållöse, långnäste, försagde, då qvarhåller ingenting soldaten. Nej, det är vid sådane affärer, som man bör vara brillant i min och propos (tal), väl klädd om man kan, men i synnerhet avoir Pair dassurance (se tvärsäker ut). Föra folket efter nationssprit och sinnelag, det bör vara en regents och en generals största bemödande; — och då blir la verge de fer (jernriset, hårdhanskarne) oumbärligt för finnarne; — göra under freden till vana, hvad som i krig skall bli natur. — Ej beklaga sig, när krig är, att folket är dåligt, innan man sagt (medgifvit) att man sjelf är uslare än alla dem man förer, emedan man ej varit stånd att göra dem goda eller bättre. Då Stedingk, påträngd af ryssarne, nögades lemna S:t Michel, föll v. Döbeln, som låg svårt blesserad vid S:t Michels kapellansboställe, i fiendens händer. : Denna episod och ryssarnes framfart skildrar han på följande sätt: S:t Michel var rendez-vous (samlingsplats) i fall af reträtt, och jag befarade, att våra trupper, förföljde af fienden, skulle vara nödsakade göra sista motståndet på S:t Michels malm, för att ge artilieri och tross tid att retirera, samt att fienden genom konkava kulor skulle sätta i brand de vid kyrkan belägna hus, hvarest jag låg; detta jemte tillfället att från Pejsare snarare kunna bli borttransporterad var orsaken att jag ditflyttade. Blind på högra ögat och svullen i hela hufvudet, kunde jag ej på annat sätt flyttas, än buren af bönder eller uti en hästbår. Kl. 10 f. m. den 19 Juni sände jag min dräng till auditören vid Carelska dragonerna, Levander, och begärde få veta, huru det gick till, emedan jag af skotten kunde höra att fienden redan tvungit våra trupper att retirera; jag begärde desslikes få hästbåren, som B.-C. sjelf lofvat genom auditören låta färdiggöra. I detsamma kom regementspastorn vid Savolax regemente och helsade mig från B.-C., som lät säga mig att jag skulle söka till att fly undan, emedan han vore slagen och nödsakades överge S:t Michel. Min dräng bortgick och återkom kl. 11 ungefär ; sade mig att ingen hästbår vore gjord, oeh att auditören sände mig en kärra, att transporteras på. Den, som sett dessa finska, oskodda kärror, utan skarmar, kan lätt finna omöjligheten för en blesserad, som jag var, att transportera sig på dem i stenig och backig väg. Ieke dessmindre klädde jag på mig. KL. , 12 såg jag våra trupper flyende passera höjden vid Pejsare; magåzinerna itändes, hvaribland ett, som haft tross och ammunition, sprang i luften med en gruflig smäll. Detta hindrade ryssarne, som redan voro på malmen, att harcelera vårt arrigregarde: deras kossacker svärmade kringspridde i alla nu tomma och öfvergifna gårdar. Jag såg då omöjligheten att komma nndan, emedan hufvudet ej tillät, att jag satte foten hårdt i marken. Jag lät bonden fly undan, och såg från Pejsare gård våra trupper retirerande allt hvad möjligt var; blesserade från lazarettet, så många som kunde frälsa sig, med ombundna lemmar och sår, smögo bort i skogarne; magasiner och trossbodar i brand; en talrik fiende som svärmade p1 slätten vid kyrkan; kossacker, baskirer, som plundrade alla gårdar, voro inte 400 alnar från stället der jag stod. Matt och svag, nödgades jag återgå till min säng; tog af mig min blodiga jacka, lade den på mina fötter, min genomskjutna blodiga hatt bredvid sängen på en stol, min sabel i sängen, väntandes mig blifva martyriserad, liksom det händt med tre blesserade soldater, dem kossacker anföllo, uppristade hals, armar och buk på, afskuro dem födslolemmarne, släpade dem rykande i sitt blod; en blef hängd i ett träd. De grufligaste inbillningar om mitt öde plågade mig otroligt; jag bad drängen ge mig mina pistoler, för att skjuta mig för hufvudet; skrämd och förtviflad, gaf han till svar, att pastor Roschier, som med hustru och barn bortflyttat om natten, tagit min sabel och mina pistoler med sig. Kort härpå inkommo några och 20 kossacker på gården, hvilka sprungo till höger och venster, bröto upp dörrar för att plundra. En lifkossack kom in till mig, jag gaf honom min sabel till tecken, att jag gaf mig till krigsfånge ; drog ut mitt ur, och bad ryske officeren, som låg blesserad i rummet utanföre, att säga kossacken det jag bad honom ej martyrisera eller döda mig, och desslikes att fönstren i rummen måtte bli oskadde. Kossacken. nöjd med nret lafvadet det. fre Am rHmMD I tU IF FF