vindskammaren finner ni allt hvad som be-
höfs dertill, och innar ni aflägsnar er kom-
mer guvernören sjelf upp för att se efter om
ai affattat den i passande ordalag.,
Kommer guvernören upp?
Jay svarade Espårance, och en ofrivillig
frossa skakade hans lemmar vid tanken p
att dessa iegge män, hvilka aldrig hade bort
möta hvarandra, om en stund skulle stå an-
sigte mot ansigte. Guvernören är en vänlig
gubbe, hvars godhet emot fångarne är väl
bekant för alla dem, som någonsin vistats på
chåtelet, och dessutom är han herr de Cril-
lon, till hvilken han lärer stå i någon slags
tacksamhetsskuld, med lif och själ tillgifven.
Känner ni icke den gamle ädlingen?
Nej, jag vet mig aldrig ha sett honom...
när jag kom hit, var jag så förvirrad att jag
ej såg någonting... men jag vill påminna
mig att fångvaktaren en gång sade att han
var hugenott.
Hugenott eller katolik, det blir alldeles
precist detsamma, bara han låter er rymma !
utropade Esprance med svidande hjerta.
Jag nämde det också endast af en orsak,
inföll la Ramåe. En hugenott torde möjligt-
vis med ondt öga se den Valois, hvars far
tillstälde Barthelemynatten, komma undan.
Ni skall ju erkänna att ni icke är en
Valois, vet jag! utbrast Espårance häftigt.
Men låtom oss nu afbryta detta samtal. Ni
har icke ett enda ord att säga åt guvernören,
och han skall ganska säkert icke öppna mun-
nen till er... När han har fått förklaringen,
så sr han sin väg, var öfvertygad om det!
Men hvarför kan jag icke få gifva er den
strax ? frågade la Ramde oroligt.
Esperance förvånades öfver denna envisa
enträgenhet. Var det en olycklig aning, som
eref den arme fången till att påskynda tiden?
Jag tredde mig göra väl uti att först skän-