mest fulländade qvinna, som någonsin när-
mat sig en tron... De bofvarne!... de för-
stå ej att värdera denna själ, hvilken, i stället
för att hämnas, gråter, och sedan skyndsamt
aftorkar sina tårar. Men tålamod!... ännu är
jag icke herre i mitt hus, Gabriella; ännu hotar
mig allt. Der harjag den valoiske ättlingen Ja
Rameåe, der hertiginnan med alla sina Chåteler,
och der Mayenne, med hela gin armå... Allt
detta måste jag parera; huru då hinna tänka
på mitt hjertas angelägenheter... men tåla-
mod, tålamod, min ljufva engel...-en dag
kommer, då Henrik IV ej mera behöfver
frukta någon annan än Gud, och då är det
jag som skall lära dem att vörda min Ga-
briella, ja, då skall allt blifva godt igen...
lita på migl
Sire! utropade markisinnan, er godhet
går ännu längre än min smärta... förlåt
mig! Jag var vansinnig... jag var fegl!...
Borde väl jag gjuta galla i den bägare, ur
hvilken ers majestät behöfver hämta glömska
och ro från sina många vigtiga arbeten!...
Nej, min ädle sire, jag är lycklig, mycket
lycklig ... jag har yttrat allt detta af vanlig
qvinnonyck och dåligt lynne... jag beklagar
mig ej... förlåt mig... se, för öfrigt, jag är
åter glad; ty liksom solen, hvilken i detta
ögonblick genomtränger molnen för att med
sina gudomliga strålar upplifva hela den nyss
så modstulna naturen, göra konung Henriks
vänliga ord alltid Gabriellas ögon lika nöjda
och glada som de voro fordom !
Ni är en förträfflig qvinna, Gabriella,
mumlade den rörde monarken, tryckande en
öm kyss på henneg panna, och hvad jag
sagt, är sagdt.n
Konungen bade knapt uttalat dessa ord.
förrän den lille la Varenne, Henriks hemlige
budbärare, syntes i slutet af den alle, i hvil-
ken Gabriella och hennes kunglige älskare