tjenare ibland: våra skandinaviska bröder, så bör
nämde professer äfven gifva undervishing i det skan-
dinaviska språket och litteraturen, oeh han skall också
under universitetsstyrelsens ledning lemna sådant bi-
träde i andra lärdomsämnen, som nödvändigheten
kan fordra och icke strider emot de plikter, som of-
vanföre blifvit bestämda; 2:0 att af professorn skall
fordras att han högtidligen lofvar, att lära i öfver-
ensstämmelse med Guds ord och den Augsburgiska
bekännelsen, innan han kan inställas i sitt embete
eller vara berättigad till de förmåner och privilegier,
som åtfölja detta professorat; 3:o att synoden för
Norra Illinois förbehåller sig rätt att föreslå den
person, som skall utnämnas till ofta omtalade pro-
fessorat, och att synoden härvid skall rätta sig efter
de önskningar, som uttalas af flertalet bland de skan-
dinaver, hvilka representeras i denna synod eller i
någon annan evangelisk-lutersk synod, som tager del
i styrelsen och underhållet af den lärdomsanstalt, i
hvilken skandinaverna äro representerade; samt att
svenskarne och norrmännen alltid skola hafva lika
rättigheter och privilegier i allt som rörer sagde
prefessorat.
Rilsdagsmannavalen.
Borgareståndet.
Enligt Svenska Tidningen med telegraf till-
handakommen underrättelse har borgmästaren
Stolpe i går blifvit enhälligt vald till riks-
dagsman för Arboga.
Bondeståndet.
Vid den 14 dennes anstäldt val till riks-
dagsman för bondeståndet i Tjust härad val-
des hemmansegaren Anders Magnus Anders-
son Boda. I öfrigt tillföllo röster hr v. hä-
radshöfding E. M. Andersson och förre riks-
dagsmannen Per Bengtsson. Arfvodet bestäm-
des till 3: 32 bko för dagen.
——
— Rörande de stundande, riksdagsmanna-
valen yttrar Öresundsposten följande begrun-
dansvärda ord:
Snart skola valkollegierna sammanträda för att
välja riksdagsmän. På många ställen förmärkes ve-
derbörandes finger, utpekande hvilka som böra väl-
jas och hvilka som icke böra väljas. Om ej alla
tecken bedraga, är man denna gång angelägnare än
någonsin att få till ombud personer, som gå syste-
mets ärender. Systemets utländska politik har väl
fått en antirysk riktning, och i detta afseende torde
nationen hafva skäl till belåtenhet, riktningen må
au hafva sin grund i rent nationella eller dynastiska
intressen, troligen i bådadera. Men hvad de inländ-
ska frågorna angår, tycks regeringen hittills ej vara
sinnad att beträda en folkligare bana eller sluta sig
till den stora majoriteten inem landet. Väl för-
kunna mer oeh mindre officiella organer att ministå-
ren ämnar återkalla ett och annat folkfientligt och
frihetsvidrigt förslag, som vid förra riksdagen blif-
vit utsläppt; men hvem kan tro på något dylikt,
helst t. ex. den embetsman, som kontrasignerat för-
slaget om tryekfrihetens borttagande ur grundlagen,
ännu sitter qvar såsom rikets förste minister? Men
em man oek å ena sidan är nitisk att få riksdagen
sammansatt så att dess verksamhet kan ledas att
sekundera allenastyrelsen och kamarillan, ankommer
det dock ännu alltid på valkorporationerna atti sista
ögonblieket draga ett streck öfver beräkningarne
samt till riksdagen sända män med insigt, karakters-
fasthet och sant konstitutionella tänkesätt. Det är
sålunda de respektive kommunerna sjelfva som hafva
landets öde i sin hand. Det beror på dem huruvida
de vilja välja deputerade, som kunna kommenderas
att rösta, eller fria män, för hvilka fäderneslandets
väl är heligare än hvarje lystringsord från höjderna
eller från kamarillans hejdukar. Vi bafva ofta hört
uttalas den satsen, att man bör välja den och den,
emedan han är vän med den och den, står väl hos
den och den ministern, hos konungen o. s. v., samt
derföre är i tillfälle att bereda kommunen anslag,
understöd, lån eller dylikt. Ingen äåsigt är emeller-
tid orimligare än denna, emedan den, tillämpad,
skulle göra hela staten till ett aggregat af enskilta
intressen, utan enhet och samband. Det blefve i
sjelfva verket en återgång till naturtillståndet, allas
krig emot alla, och sedan de stora kommunerna och
intressena blifvit tillfredsstälda, skulle i allmänhet de
mindres förfäktare stå missbelåtna öfver att för egen
del hafva verkat förgäfves. Och ett dylikt äflande ef-
ter fördelar åt en viss kommun är dessutom högst lum-
pch när det sker på bekostnad af vigtigare intressen.
mellertid bafva ofta folkombuden låtit förleda sig
att för fagra löften om enskilta eller kommunala för-
delar offra sitt fäderneslands högre och högsta. WVis-
serligen blifva sådane af historien brännmärkte, men
följderna af deras beteende verka skadligt i årtion-
den, stundom århundraden och hindra framåtskri-
dandet. Man talar också om vigten af att kunna
representera, och föreställer sig dervid, att en repre-
sentant hufvudsakligen behöfver hafva ett gentilt
maner, kunna med en viss elegans visa sig i säll-
skaper, tala ledigt o. s. v., oaktadt dylika egenska-
per äro af ett relatift underordnadt värde. Hvad en
riksdagsman behöfver är i första rummet kärlek för
de värf ban åtager sig, insigt i de ämnen som före-
komma, urskiljningsförmåga vid bedömandet af hvar-
andra korsande meningar, sjelfständigbet och orubb-
lighet i karakteren samt energi och vaksamhet. Min-
dre nödigt är att han kan hålla tal i ståndet. Man
finner ofta de mest inflytelserika representanter vara
ganska fåordiga. Dessa sanningar torde ej böra för-
bises. Dessutom måste vi i allmänhet ogilla em-
betsmäns inväljande i vår nuvarande representation,
så framt de icke förut gjort sig kända såsom särdeles
frisinnade och solida karakterer. Härmed hafva vi
ingalunda velat gifva embetsmannaklassen någon
släng, men alldenstund den ena statsmakten, konun-
n, tillsätter embetsmän, är det olämpligt att de
representera den avdra, folket, åtminstone i vår re-
presentation.