ste arten af dylika mytiska väsenden; det är
icke en mähad, som utmattad af det bacchiska
rageriet omsider försjunkit i en vällustig slum-
mer; det är en bacchisk nymf, som hyllar
Dionysos, icke såsom det vilda rusets, utan
såsom den ungdörnliga lustens och fredliga
pen gud. Hennes former äro icke
vällusti iga, utan ri smärta, jungfru-
liga, och ordäst viulöfskransen kring hufvudet
och ett drag af sorglöst sinlig njutning på det
sköna anletet skiljer henre från ehariterna,
hvilka, såsom man vet, äfven ofta voro följe-
slagarinnor åt den hbelleniska vinguden. —
Herr Molins amorin är en värdig represeh-
tant af det lätta, glada, skälmska slägte, som
till sin sanna natur först blifvit oss rätt be-
kant genom de pompejanska väggisålningarne,
och som gifvit Thorvaldsen stoff till så många
sköna bilder. Denna amorin är mera besläg-
tad med Cupido än med Eros, den högre kär-
lekens gud. — Den neapolitaiske- fiskargos-
sen, af samme konstnär, är ett arbete äf stor
förtjenst; friskhet och matursanting förenade
med ädel och sant plastisk stil.
Frågan, huruvida den nordiska myten och
fornsägan lämpligen kunna gifva stoff åt den
billande konsten, är en af dem, åt Kvilka
praktiken redan börjat gifva en tillftedsstäl-
lande lösning tvärtemot de estetiska teorierna.
Vi återkomma härtill; men anmärka hör blott
bland de plastiska arbetena eh behandling af
ett från nordiska fornsagan härtadt ämne:
Kraka, omgjordande sig med ett nät; för at
sålunda hvarken klädd eller oklädds visa
sig för Ragnar Lodbrok. Dea unge konst-
här, från hvilken denna bild förskrifver sig,
ir AA. D. Cahteler; gom för närvarande vistas
I Rom, hat gjoit stora framsteg och synes
lofva att bli en betydande talang, Den ned-
hukande qvinnogestalten, somsmeker en bro.
vid henne Jiggande bunud, har mycken natur-
ig grace och röjer ett ganska fint formsinne
hos den unge skulptören. Det strövgt antika
hufvudet passar dock ieke för det nordiska
naturbarnet; den vildsköna blomma, som den
kunglige vikingen fann vid Spangarhed.