sannt gripna ur lifvet, men dock adlade till
plastisk skönhet; Konstnären har här haft
tillfälle att karakteristiskt framställa motsat-
serna af qvinliga former i sin knoppning och
fulländning och af olika uttryck för qvinlig
blygsaimhet och oskuld, fien dessa motsatser
dock sammaänhållfa till ett harmoniskt helt.
I midten reser sig den fullmognade jungfrun,
som, på samma gång hou söker skyla ina
blottade bebag, kastar en blick af lugn vär-
dighet mot det håll, hvarifrån den öobjudre
störaren kommer. Til henne sloter sig på
ena sidan det unga, smärta ännu outveoklade
flick! artet; på den andra den unga i full jer -
ning stående möf, med olika uttryck af rä a
och nyfikenhet.
Professor Qväfnströms stätyott af Karl XII
tillfredsställer icks fullkömligt de anspråk,
man måste ha på framställningen af svenska
folkets nationalhjelte. Det enkla, orubbliga,
jernfasta i hans karakter och i hans aldrig
svigtande förtröstan på rättvisans seger, sam-
manstämmer ieke med den något braskande
hållning han här fått, hvilken icke heller
lämpar sig rätt väl för ett monument. Deri-
genom att öfre delen af kröppen är för den
utmanande rörelsens: skull svängi på sned, får
äfven Hela gewtälten, sedd fratnifrån, ett ut-
tryck af ytterlig smalhet, som icke blir för-
månligt för den högresta och martialiska figu-
fen, och beröfvär den det imponerande den
kan och bör ega. Efter vår mening har Fe-
gelberg i sitt utkast till en Karl XII kommit
närmare den rätta framställningen af dehostn-
ga bjelten, eburu han måhända gjort honom
något för ung. Det är icke den 18-årige yng-
lingen, som vågade utan bäfvan mottaga den
af trenne makter på en gång kastade: strids-
Bandskenr, uten den i stridens skola härdade
och mo nade, men för svenska fölkets sinne
i evärdlig ungdom lefvande bjelten, som bör
i ett nationalmonument framställas.
Professör Molins sofvande bacchante äv ett
berömdt arbete och återses af hvatje konstvän
med lIfligt bifall och sent estetiskt välbehag.
Denna bacchante hörer till den högsta och ädla-