mycket öfver mina handlingar och ord... Skratta inte heller åt mig om jag till exempa ber er, att genast ropa hit denne fackelärare, hvilken vi se der borta, ty det är ju en af edra lakejer, eller hur? Ja, och om jag ser rätt är det dessutom en neapolitanare, han skall således förstå er, ifall ni har någonting att säga honom. Bra!... befall honom då att blindt utföra allt hvad jag säger honom. Espårance ropade nu lakejen och talade några ord sakta med honom, hvarefter denne man vördnadsfullt närmade sig Leonora. Gå ända fram till den sista eken uti den högra allgen, hviskade italienskan i karlens fra, och tänd liksom af våda med er fackla eld i dess första gren... gör det dock icke förr än er husbonde och jag äro ungefär tjugo steg derifrån ... ni kan ju genast hugga af grenen igen! Lakejen betraktade henne med gapande mun och stirrande ögon. Ni har väl förstått mig! utropade Leonora. Jag har ju befallt er, att blindt lyda denna dams befallningar, sade Espårance otåligt åt den tvekande lakejen. Denne man bugade sig då, och gick skyndsamt till det, af italienskan uppgifna stället. Ni ser ju hvarest vi äro, signor Speranzar, sade den unga qvinnan. Ja visst vi äro i ekoch poppelallen. Vid dess slut ligger ju en mur, är det icke så? . Det bör ni veta lika väl som jag, Leonora, ty den skiljer min trädgård ifrån Zamets. Nåväl! ser ni någonting på denna mur? Med mycken ansträngning tycker jag mig verkligen, oaktadt mörkret, der ofvanpå urskilja en stenvas, från hvilken en mängd murgröner nedfaller . .. men jag tror sannerligen