mycket öfver mina handlingar och ord...
Skratta inte heller åt mig om jag till exem-
pa ber er, att genast ropa hit denne fackel-
ärare, hvilken vi se der borta, ty det är ju
en af edra lakejer, eller hur?
Ja, och om jag ser rätt är det dessutom
en neapolitanare, han skall således förstå er,
ifall ni har någonting att säga honom.
Bra!... befall honom då att blindt utföra
allt hvad jag säger honom.
Espårance ropade nu lakejen och talade
några ord sakta med honom, hvarefter denne
man vördnadsfullt närmade sig Leonora.
Gå ända fram till den sista eken uti den
högra allgen, hviskade italienskan i karlens
fra, och tänd liksom af våda med er fackla
eld i dess första gren... gör det dock icke
förr än er husbonde och jag äro ungefär tjugo
steg derifrån ... ni kan ju genast hugga af
grenen igen!
Lakejen betraktade henne med gapande
mun och stirrande ögon.
Ni har väl förstått mig! utropade Leonora.
Jag har ju befallt er, att blindt lyda denna
dams befallningar, sade Espårance otåligt åt
den tvekande lakejen.
Denne man bugade sig då, och gick skynd-
samt till det, af italienskan uppgifna stället.
Ni ser ju hvarest vi äro, signor Speranzar,
sade den unga qvinnan.
Ja visst vi äro i ek- och poppelallen.
Vid dess slut ligger ju en mur, är det
icke så? .
Det bör ni veta lika väl som jag, Leonora,
ty den skiljer min trädgård ifrån Zamets.
Nåväl! ser ni någonting på denna mur?
Med mycken ansträngning tycker jag mig
verkligen, oaktadt mörkret, der ofvanpå ur-
skilja en stenvas, från hvilken en mängd mur-
gröner nedfaller . .. men jag tror sannerligen