synnerligast vid Prins Carls inrättning — gos sen icke har annan framtidsplan för sig är den att blifva handtverkare — hvilket handt verk det skall bli, är honom och alla andr: obekant. Först efter gossens första nattvards gång och således vid hans förestående utsläp pande ur inrättningen, anmäler sig kanske er mästare, efter att hafva, nästan som på. er slafmarknad, i hopen utsett ett sujett som har tycker vara passande, hvarvid denne; blot med den trängande bevekelsegrunden att fö ombyte och komma ut, genast — och det nästan utan undantag tanklöst — förklara sig beredvillig att inskrifvas i den lära honom då så högst tillfälligt och utan afseende på gossens fallenhet erbjudes. Han går nu ut och förgätes fullkomligt af inrättningen, som anser sig hafva gjort nog — och ganska mycket — för honom. Man svare, huruvida detta sättet att employera barn är samvetsgrannt och klokt? — Men det är en oundviklig medföljd af det fodernötssystem, som utgör den praktiska verkligheten i Prins Carls inrättning. Stockholms handtverkerier lofva ingen lysande framtid för den utgångne eleven, ty trängseln är der stor förut. På landet är deremot ännu fullt svängrum för friska armar. Vår tid är filantropiens — heter det åtminstone. Skulle man examinera våra filantroper, blefve det kanske bevisligt att de med menniskokärlek förstå något helt annat än det som leder till mensklig lycka, hvilken aldrig kan förvärfvas annorlunda än i individens inre och genom honom sjelf. I bästa fallet, d. v, s. det som ser vackrast ut, är filantropien föranledd af ett medlidande, som icke förstår sitt eget innehåll och som, framkalladt af ett katolskt arbete för goda gerningar, vill komma ifrån välgörenhetens, kärlekens pligt, med små uppoffringar som å intet sätt äro känbara, och som främst icke måtte kosta något besvär, någon eftertanke. I sämsta fallet, och tyvärr icke ovanligt, är det ett skryt, anbragdt på mer än ett vis, t. ex. att vara med, handla i tidehvarfvets anda o. s. v., under det man saknar all egenskap att urskilja tidehvarfvets fel, som blanda sig i dess stora syften. För att i familjen lemna barnet den möjlighet som bör sökas för en fri och naturlig utveckling af de inneboende krafterna, utan deras missriktning genom dåliga efterdömen och för att tillika dervid afse beräkningen å medlens tillräcklighet för det största antalet, måste man vända sig till menniskans bättre känsla, hennes välgörande håg, hennes anslutning till den pligt man nu så allmänt söker tillämpa i afseende på skyldigheten att bispringa sin nästa. Man påkalle fördenskull sådan barmhertighet hos familjer, men man skall göra det på sådant vis att familjen icke känner sig betungad af sitt sätt att bistå. Man skall hålla familjen nära skedeslös för kostnaderna. Ingen egentlig vinning och ingen förlust i penningafseende få dervid komma i fråga. Genom tillämpning af denna grundsats blir arten och mängden — den största mängden — af familjer bestämd, hörande till den kategori derinom biträdet skall erhållas. De hafva icke vinningens störande bevekelsgrund, och hela den beskaffenhet, som fordras för att gå in på en åtgärd, en handling af den art här är i fråga, utgör en borgen för att icke skojeriet får sin hand med i spelet. 5 Måhända skulle 250 till 300 rdr bko, i ett för allt och på en gång erlagda, vara tillräcklig ersättning för ett barn, hvars krafter snart nog hjelpte till att betala dess underhåll. Besparingen blefve då 700 rdr bko på hvarje. Man betänke huru mycket mera än nu man derigenom skulle kunna göra för att minska eller upphäfva proletariatet och brottsligheten i hufvudstaden !