synnerligast vid Prins Carls inrättning — gos
sen icke har annan framtidsplan för sig är
den att blifva handtverkare — hvilket handt
verk det skall bli, är honom och alla andr:
obekant. Först efter gossens första nattvards
gång och således vid hans förestående utsläp
pande ur inrättningen, anmäler sig kanske er
mästare, efter att hafva, nästan som på. er
slafmarknad, i hopen utsett ett sujett som har
tycker vara passande, hvarvid denne; blot
med den trängande bevekelsegrunden att fö
ombyte och komma ut, genast — och det
nästan utan undantag tanklöst — förklara
sig beredvillig att inskrifvas i den lära ho-
nom då så högst tillfälligt och utan afseende
på gossens fallenhet erbjudes. Han går nu
ut och förgätes fullkomligt af inrättningen,
som anser sig hafva gjort nog — och ganska
mycket — för honom.
Man svare, huruvida detta sättet att em-
ployera barn är samvetsgrannt och klokt? —
Men det är en oundviklig medföljd af det
fodernötssystem, som utgör den praktiska verk-
ligheten i Prins Carls inrättning.
Stockholms handtverkerier lofva ingen ly-
sande framtid för den utgångne eleven, ty
trängseln är der stor förut. På landet är
deremot ännu fullt svängrum för friska ar-
mar.
Vår tid är filantropiens — heter det åtmin-
stone. Skulle man examinera våra filantro-
per, blefve det kanske bevisligt att de med
menniskokärlek förstå något helt annat än
det som leder till mensklig lycka, hvilken
aldrig kan förvärfvas annorlunda än i indivi-
dens inre och genom honom sjelf. I bästa
fallet, d. v, s. det som ser vackrast ut, är
filantropien föranledd af ett medlidande, som
icke förstår sitt eget innehåll och som,
framkalladt af ett katolskt arbete för goda
gerningar, vill komma ifrån välgörenhetens,
kärlekens pligt, med små uppoffringar som
å intet sätt äro känbara, och som främst
icke måtte kosta något besvär, någon efter-
tanke. I sämsta fallet, och tyvärr icke ovan-
ligt, är det ett skryt, anbragdt på mer än ett
vis, t. ex. att vara med, handla i tidehvarf-
vets anda o. s. v., under det man saknar all
egenskap att urskilja tidehvarfvets fel, som
blanda sig i dess stora syften.
För att i familjen lemna barnet den möj-
lighet som bör sökas för en fri och naturlig
utveckling af de inneboende krafterna, utan
deras missriktning genom dåliga efterdömen
och för att tillika dervid afse beräkningen å
medlens tillräcklighet för det största antalet,
måste man vända sig till menniskans bättre
känsla, hennes välgörande håg, hennes an-
slutning till den pligt man nu så allmänt sö-
ker tillämpa i afseende på skyldigheten att
bispringa sin nästa. Man påkalle fördenskull
sådan barmhertighet hos familjer, men man
skall göra det på sådant vis att familjen icke
känner sig betungad af sitt sätt att bistå.
Man skall hålla familjen nära skedeslös för
kostnaderna. Ingen egentlig vinning och in-
gen förlust i penningafseende få dervid kom-
ma i fråga. Genom tillämpning af denna
grundsats blir arten och mängden — den
största mängden — af familjer bestämd, hö-
rande till den kategori derinom biträdet skall
erhållas. De hafva icke vinningens störande
bevekelsgrund, och hela den beskaffenhet, som
fordras för att gå in på en åtgärd, en hand-
ling af den art här är i fråga, utgör en bor-
gen för att icke skojeriet får sin hand med i
spelet. 5
Måhända skulle 250 till 300 rdr bko, i ett
för allt och på en gång erlagda, vara till-
räcklig ersättning för ett barn, hvars krafter
snart nog hjelpte till att betala dess under-
håll. Besparingen blefve då 700 rdr bko på
hvarje. Man betänke huru mycket mera än
nu man derigenom skulle kunna göra för att
minska eller upphäfva proletariatet och brotts-
ligheten i hufvudstaden !