sådan förmåga att utveckla sig? Det är familjlifvet. Det läter icke kunna förefalla underligt, då det är i naturens plan! I familjlifvet kan kärlek uppenbara sig i alla former, och dess verkan uteblir icke, än danande, än, i sämsta fallet, underhjelpande, så att det bättre rotas och det sämre åtminstone mildras. Af den sedlighet som utgör grundtonen i familjlifvet, uppkomma de särskilda dygderna af ordningssinne m. m., icke såsom löst lagda liksom utanpå, utan tvärtom utgående ur ett inre behof, såsom det gemensamma uttryeket af. ett kärleksrikt sinnes sträfvande framåt i godhet och andligt värde. Ser man på familjelifvet med beräknande af dess materiella medel, så äro de, genom ställningen sjelf, så beskaffade att de räcka bättre än kasernlifvets tillgångar. Barnets kostnad i familjen ökas icke genom de stora faux fraix som i kasernen icke kunna inbesparas. Huru mycket större blir icke skillnaden emellan kasernen i en dyr hufvudstad och familjen på landet? Man har således i båda riktningarne, så väl den andliga som den kroppsliga, en stor öfverlägsenhet i familjen, då fråga är om barns så väl uppfostran som deras uppfödande. Lägger man nu härtill att ett barn, som genom sin brist på ärfda tillgångar måste fästa alla sina förhoppningar vid de tillgångar som det eger i sin person, och att det således måste i tid använda sin kraft åt de håll derur snart en lefnadsbana och uppehälle kunna uppstå, så inträffar att detsamma, just under öfningstiden, kan, genom förvärfvad skicklighet eller, så att säga, användbarhet, göra nytta åt den familj hvari det blifyit upptaget, och att dess underhåll och vård fördenskull bli så mycket mindre betungande. Huru förminskas icke enom alla dessa förhållanden kostnaderna, fvilka nu, såsom vi omnämnt, kunna i hufvudstäders dyra tillställningar uppgå till 200 rdr bko per person, till en del utan ändamål förslösade ? j Den högst betydliga besparing, som skulle uppkomma genom den förändring här är sagd, och som förr eller sednare skall befinnas nödvändig, lider likväl ett afbräck, en förminskning, derigenom att barnen skulle tidigare upptagas, och fördenskull en längre tid förblifva föremål för välgörenheten; men dermed vore också syftemålet vunnet, i stället att det nu förfelas. Vi hafva förut här tillräckligt antydt hurusom, efter hittills följda system, man låtit barnen gå till dess oarterna hunnit blifva väl inbyrde, och sedan upptagit dem, under roklamerande att de derigenom skulle göras ill dugliga samhällsmenniskor — hvilket icke lyckats utom i de fall då sujetten ursprungligen varit bättre; — och vi hafva påstått att detta systems fortsättande förblifver, såsom det hittills varit, utan ändamål, så framt icke ändamålet blir att antaga skrytet med en välgörenhet, som för öfrigt förträffligt passar in med vår tids hela verksamhet inom filantropiens område. Vi återkomma till den uppgiften att barnen borde upptagas tidigt, och så tidigt att icke de i barndomen inpreglade svåra vanorna hunnit ohjelpligt fästa sig. Detta tidigare upptagande skall synas fördyra utförandet, men orm också de första årens hjelplöshet föranleder särskild kostnad, får man icke förgäta det barnet här på landet långt förr än i kasernen pöria göra allvarsam nytta — ja, redan kan burje 2 Sh vid tio års ålder, uilacr det att gossen, t. ex. vid Prins Carls inrättning, är och forpiivor under hela sin vistelse vid institutet ett veritabelt fodernöt, som ännu vid 15, till nära 16 års ålder, icke kunnat genom nytta åt inrättningen gengälda något af den kostnad han förorsakat, och hvilken kostnad i medeltal för hvarje, och för hela vistelsen, kan beräknas till minst ett tusen rdr bko. De familjer, i hvilka man borde anställa barn, skulle likväl med mycken urskilning väljas. Ville man dervid afse allenast besparingen och den minsta möjliga kostnaden, så komme man kanske till samma resultat som om barnen icke blifvit tagne ifrån deras gamla föräldrahem. En obehaglig erfarenhet af huru långt man kan drifva tillämpningen af sådan 8 arsamhetsprincip har man haft i Schweitz, ehuru den der öfvades ined afseende på försörjningshjon, Man utsatte deras försörming på entreprenade Väl kan man inse huru dermed skulle gå, och hvilket slags menniskovänner derigenom skulle komma att täfla om affären, och huru hjonen skola blifva försörjdal — Det är tydligt att vid sådana förhållanden allt beror af sättet för utförandet af principen. Valet af familjer skulle icke hafva vinningens bevekelsegrund; tvärtom skulle välgörenhetens och barmhertighetens motiv här vara det enda. Man egde således ätt välja familjer i den ställning der hvarken fattigdom eller rikedom funnes, utan endast den burgenhet som åtföljer äfvensom den påkallar en ordentlig verksamhet och sparsamt lefnadssätt, Endast på landet bör det i allmänhet komma i fråga att söka dessa familjer — hufvudsakligen af de ekonomiska skälen. Fusrum, ved, vatten, sand, granris, tvätt. m. m. betunga icke en landfamiljs budget så som enl. familjs i en hufvudstad (än mera kasernvis). Så snart barnet har några krafter, kan detl snart hjelpa till vid göromålen och alltid göra nytta, hvilket icke är händelsen i hufvudstaden, alldraminst vid en inrättning, En sexton års gosse på landet har redan i flera år gjort mycken nytta för sig, så att han slutligen icke kostat familjen minsta uppoffring.: (Deraf ordspråket, att barn äro bondens rike-1 dom.) På landet har barnet också en gifven riktning framför sig, hvaremot i staden —J — ALL —————————— —— — E LL