sådan förmåga att utveckla sig? Det är fa-
miljlifvet. Det läter icke kunna förefalla un-
derligt, då det är i naturens plan! I familj-
lifvet kan kärlek uppenbara sig i alla former,
och dess verkan uteblir icke, än danande, än,
i sämsta fallet, underhjelpande, så att det
bättre rotas och det sämre åtminstone mil-
dras. Af den sedlighet som utgör grundto-
nen i familjlifvet, uppkomma de särskilda
dygderna af ordningssinne m. m., icke så-
som löst lagda liksom utanpå, utan tvärtom
utgående ur ett inre behof, såsom det gemen-
samma uttryeket af. ett kärleksrikt sinnes
sträfvande framåt i godhet och andligt värde.
Ser man på familjelifvet med beräknande
af dess materiella medel, så äro de, genom
ställningen sjelf, så beskaffade att de räcka
bättre än kasernlifvets tillgångar. Barnets
kostnad i familjen ökas icke genom de stora
faux fraix som i kasernen icke kunna inbe-
sparas. Huru mycket större blir icke skill-
naden emellan kasernen i en dyr hufvudstad
och familjen på landet?
Man har således i båda riktningarne, så väl
den andliga som den kroppsliga, en stor öf-
verlägsenhet i familjen, då fråga är om barns
så väl uppfostran som deras uppfödande. Läg-
ger man nu härtill att ett barn, som genom
sin brist på ärfda tillgångar måste fästa alla
sina förhoppningar vid de tillgångar som det
eger i sin person, och att det således måste
i tid använda sin kraft åt de håll derur snart
en lefnadsbana och uppehälle kunna uppstå,
så inträffar att detsamma, just under öfnings-
tiden, kan, genom förvärfvad skicklighet eller,
så att säga, användbarhet, göra nytta åt den
familj hvari det blifyit upptaget, och att dess
underhåll och vård fördenskull bli så myc-
ket mindre betungande. Huru förminskas icke
enom alla dessa förhållanden kostnaderna,
fvilka nu, såsom vi omnämnt, kunna i huf-
vudstäders dyra tillställningar uppgå till 200
rdr bko per person, till en del utan ändamål
förslösade ? j
Den högst betydliga besparing, som skulle
uppkomma genom den förändring här är sagd,
och som förr eller sednare skall befinnas nöd-
vändig, lider likväl ett afbräck, en förminsk-
ning, derigenom att barnen skulle tidigare upp-
tagas, och fördenskull en längre tid förblifva
föremål för välgörenheten; men dermed vore
också syftemålet vunnet, i stället att det nu
förfelas. Vi hafva förut här tillräckligt an-
tydt hurusom, efter hittills följda system, man
låtit barnen gå till dess oarterna hunnit blifva
väl inbyrde, och sedan upptagit dem, under
roklamerande att de derigenom skulle göras
ill dugliga samhällsmenniskor — hvilket icke
lyckats utom i de fall då sujetten ursprung-
ligen varit bättre; — och vi hafva påstått att
detta systems fortsättande förblifver, såsom
det hittills varit, utan ändamål, så framt
icke ändamålet blir att antaga skrytet med
en välgörenhet, som för öfrigt förträffligt pas-
sar in med vår tids hela verksamhet inom
filantropiens område.
Vi återkomma till den uppgiften att barnen
borde upptagas tidigt, och så tidigt att icke
de i barndomen inpreglade svåra vanorna
hunnit ohjelpligt fästa sig. Detta tidigare upp-
tagande skall synas fördyra utförandet, men
orm också de första årens hjelplöshet föranle-
der särskild kostnad, får man icke förgäta det
barnet här på landet långt förr än i kasernen
pöria göra allvarsam nytta — ja, redan
kan burje 2 Sh
vid tio års ålder, uilacr det att gossen, t. ex.
vid Prins Carls inrättning, är och forpiivor
under hela sin vistelse vid institutet ett veri-
tabelt fodernöt, som ännu vid 15, till nära
16 års ålder, icke kunnat genom nytta åt in-
rättningen gengälda något af den kostnad han
förorsakat, och hvilken kostnad i medeltal för
hvarje, och för hela vistelsen, kan beräknas
till minst ett tusen rdr bko.
De familjer, i hvilka man borde anställa
barn, skulle likväl med mycken urskilning
väljas. Ville man dervid afse allenast bespa-
ringen och den minsta möjliga kostnaden, så
komme man kanske till samma resultat som
om barnen icke blifvit tagne ifrån deras gamla
föräldrahem. En obehaglig erfarenhet af huru
långt man kan drifva tillämpningen af sådan
8 arsamhetsprincip har man haft i Schweitz,
ehuru den der öfvades ined afseende på för-
sörjningshjon, Man utsatte deras försörming
på entreprenade Väl kan man inse huru der-
med skulle gå, och hvilket slags mennisko-
vänner derigenom skulle komma att täfla om
affären, och huru hjonen skola blifva försörj-
dal — Det är tydligt att vid sådana förhål-
landen allt beror af sättet för utförandet af
principen.
Valet af familjer skulle icke hafva vinnin-
gens bevekelsegrund; tvärtom skulle välgö-
renhetens och barmhertighetens motiv här
vara det enda. Man egde således ätt välja
familjer i den ställning der hvarken fattigdom
eller rikedom funnes, utan endast den burgen-
het som åtföljer äfvensom den påkallar en
ordentlig verksamhet och sparsamt lefnads-
sätt,
Endast på landet bör det i allmänhet kom-
ma i fråga att söka dessa familjer — hufvud-
sakligen af de ekonomiska skälen. Fusrum,
ved, vatten, sand, granris, tvätt. m. m. be-
tunga icke en landfamiljs budget så som enl.
familjs i en hufvudstad (än mera kasernvis).
Så snart barnet har några krafter, kan detl
snart hjelpa till vid göromålen och alltid göra
nytta, hvilket icke är händelsen i hufvudsta-
den, alldraminst vid en inrättning, En sex-
ton års gosse på landet har redan i flera år
gjort mycken nytta för sig, så att han slutli-
gen icke kostat familjen minsta uppoffring.:
(Deraf ordspråket, att barn äro bondens rike-1
dom.) På landet har barnet också en gifven
riktning framför sig, hvaremot i staden —J
— ALL —————————— —— — E LL