utomordentlig glädje, att hvar och en skyndat sig att göra sitt bästa, på det att Esperance vid sin ankomst måtte finna allt i behörg ordning. På denna förekommande omtanka igenkände Espårance genast sin befrierska, hvilken. ej velat utsätta honom för obehaget af en alldeles oväntad hemkomst. Det var verkligen ett verk af denna qvinna, hvilken, långt innan hon lofvat en oupphörlig vaksamhet, redan höll sitt löfte. Esperance tackade sitt folk för dess intresse och påpasslighet och satte sig slutligen, sedan glädjebetygelserna något saktat sig, framför en förträftlig måltid, hvilken han dock endast vidrörde med blicken, ty det af en hemlig glädje öfverfulla hjertat uppreste sig oupphörligt, genom sina hopp och ohejdade slag, emot magens önskningar. Hvilken man påminner sig ej, att han nåon gång midt under den mest hänförande est bortskjutit sin tallrik eller nedsatt sitt glas, vid tanken på den af en frånvarande älskarinna utlofvade eller erhållna kyssen?... Ack! den, som en timma före eller efter ett kärleksmöte ej känner hjertat bortjaga hungern, kan visst vara en glad kamrat, men en lycklig älskare är han ickel... Espårance skyndade sig derefter in i sin sängkammare, ej för att sofva, som han sade, utan för att i ro och utan vittnen kunna få drömma om sitt hjertas afgud. Inför hans själs öga framstod åter hela fängelsescenen, hans tjugoåriga, säkra minne, upprepade otaliga gånger, hvarje emellan honom och Gabriella yttradt ord, hvarje åtbörd, hvarje tecken!... Hans ögon tjustes ännu af hennes ljufva småleenden, och för hans öron återljödo beständigt de olika tonfallen i hennes ja, jag älskar er och huru jag skulle älska er!!... När han sedan påminte sig hennes berusande