utomordentlig glädje, att hvar och en skyn-
dat sig att göra sitt bästa, på det att Espe-
rance vid sin ankomst måtte finna allt i be-
hörg ordning.
På denna förekommande omtanka igen-
kände Espårance genast sin befrierska, hvil-
ken. ej velat utsätta honom för obehaget af
en alldeles oväntad hemkomst.
Det var verkligen ett verk af denna qvinna,
hvilken, långt innan hon lofvat en oupphör-
lig vaksamhet, redan höll sitt löfte.
Esperance tackade sitt folk för dess intresse
och påpasslighet och satte sig slutligen, se-
dan glädjebetygelserna något saktat sig, fram-
för en förträftlig måltid, hvilken han dock
endast vidrörde med blicken, ty det af en
hemlig glädje öfverfulla hjertat uppreste sig
oupphörligt, genom sina hopp och ohejdade
slag, emot magens önskningar.
Hvilken man påminner sig ej, att han nå-
on gång midt under den mest hänförande
est bortskjutit sin tallrik eller nedsatt sitt
glas, vid tanken på den af en frånvarande
älskarinna utlofvade eller erhållna kyssen?...
Ack! den, som en timma före eller efter ett
kärleksmöte ej känner hjertat bortjaga hun-
gern, kan visst vara en glad kamrat, men
en lycklig älskare är han ickel...
Espårance skyndade sig derefter in i sin
sängkammare, ej för att sofva, som han sade,
utan för att i ro och utan vittnen kunna få
drömma om sitt hjertas afgud. Inför hans
själs öga framstod åter hela fängelsescenen,
hans tjugoåriga, säkra minne, upprepade ota-
liga gånger, hvarje emellan honom och Ga-
briella yttradt ord, hvarje åtbörd, hvarje tec-
ken!... Hans ögon tjustes ännu af hennes ljufva
småleenden, och för hans öron återljödo be-
ständigt de olika tonfallen i hennes ja, jag
älskar er och huru jag skulle älska er!!...
När han sedan påminte sig hennes berusande