STULCA RULE, den 3 Jus Riddarhuset sedan år 1844 (5). II. Vi hafva i nästföregående uppsats angående detta ämne ådagalagt, att utskottsvalen på riddarhuset vid den den15 November år 1847 öppnade riksdagen skedde hofvet fullkomligt till behag, och att det allt sedermera riddarhuset beherrskande s. k. ju:kerpartiet vid denna riksdag först reste upp hufvudet. Vi böra likväl tillägga, att någon anledning icke kunde skönjas dertill, att ministåren blandade sig i utskottsvalen, eller deruppå utöfvade något inflytande. Tvärtom trodde man sig upptäcka, att konungens dåvarande konstitutionella rådgifvare icke voro särdeles belåtne med den riddarhusliga organisationen af utskotten, hvilken snarare syntes vara mot dem fientlig än vänligt stämd. Sådant förmärktes äfven snart. inom konstitutionsutskottet, der anmärkninarne i väsentlig mån. af flera adelns och ramför allt presteståndets ledamöter riktades mot de af den nya regeringen sedan förra riksdagen vidtagna reformer, hvilka deremot försvarades af borgareoch bondeståndens medlemmar i utskottet. Vidare förmärktes detta granneliga vid behandlingen på riddarhuset af de regeringens Propositioner, som utgått från det vid riksdagens början fungerande kabinettet. Så erfor man, huru vid föredragning af lagutskottets betänkande, i anledning afregeringens proposition om antagande af en ny strafflag, den verkliga skandal på riddarhuset inträffade, att sedan ståndet, såsom vi förut berättat, vid 1845 års riksdag, efter nära 3 dagars diskussion med en ansenlig majoritet, i likhet med borgareoch bondestånden, bifallit de af konungen föreslagna och af Hans M:t personligen en tiden lifligt förordade grunderna för en af behofvet högt påkallad förändrad lagstiftning i detta ämne, ridderskapet och adeln nu, endast efter ett kort yttrande af hr von Hart mansdorff och en lång afhandling af-lagutskottets ordförande grefve Eric Sparre, utan vidare diskussion eller omröstning afslog K. M:ts proposition rörande tillämpning af samma gillade grunder, med det kategoriska förklarande, att de icke öfverensstämde med ahos folket rådande rättsbegrepp. Samma snöpliga öde erhöll äfven å riddarhuset samma ministers proposition om en friare tulloch handelslagstiftning, rörande hvilket ämne till och med en så betänklig schism under riksdagen uppstod mellan konungen och hans rådgifvare, att fråga väcktes att genom en särskilt nådig skrifvelse återkalla propositionen, hvilket likväl hindrades genom allvarliga föreställningar af rådgifvarne, bland hvilka flera förklarade det i sådant fall bliltva deras plikt att nedlägga sina embeten. Ändamålet vanns likväl i alla fall, som bekant är, genom den manövern, att åtskilliga ledamöter i bevillningsutskottet uppkallades till konungen och erforo hans enskilta önskan och vilja om förbudsystemets fortfarande, i anseende till den förändrade politiska ställningen i Europa, som blifvit en följd af Februarirevoutionen i Paris, och hvilken föregafs såsom skäl för den farhåga, att derest ett mera liberalt handelssystem antoges, svenska marknaden skulle alldeles öfverfyllas med utländska tillverkningar och de svenska fabriksarbetarne derigenom blifva ett offer för eländet m. m. s., hvilket, som man säger, tog skruf. Med tillbjelp af vägrade. propositioner från den under riksdagen efter till justitieminister befordrade grefve G. A. Sparre utnämde nye landtmarskalken (hofvets förnämste gunstling, hr grefve H. Hamilton), vidtogs äfven enahanda sönderrifningsprocess med den utaf 1844 års minister framlagda proposition angående beskattningsväsendet samt uppbördssättets och redogörelseverkets förenkling, hvarvid man likväl rättvist bör er-å känna såväl att statsutskottet icke i dennal råga låtit förändra sin öfvertygelse, som att ;venne af de nya ministrarne, hrr Sandströmer och Gripenstedt, på ett värdigt sätt uppträdde ill försvar för reformen. Man finner af nämde talande exempel att nofvets falang, som vid dessa : tillfällen förenade sig med det gamla konservativa partiet, helt och hållet bestämde riddarhusets beslut, nvaraf följer, att om hofvet icke öfvergifvit eller icke stält sig i bestämd opposition mot ministeren, de ofvanberörde vigtiga .reformörslagen utan svårighet kunnat redan vid lenna riksdag äfven inom ridderskapet och ideln vinna framgång. Emellertid inträffade, som bekant är, redan början af 1848 de betydelsefulla revolutionära rörelserna bland Europas folk. Det för-J. sta resultatet häraf hos öss var, att den ge: rom representationskomitens och hofvets förnade bemödanden begrafda representationsrågan fick nytt lif. Hastigt bildade sig reormsällskap i Stockholm, och efter dess föreyn i hela landet. Det organiserades med en bestyrelse, uti hvilken efter hand flera rikslagsmän utaf stor politisk betydelse invaldes, såsom grefve C. H. Anckarsvärd, numera bikop Thomaänder, professor Genberg, hrr F. Schartau, L. J. Hjerta och G. F. Ekholm, riherre A. C. Raab m. fl., och slutligen utom epresentätionen hr expeditionssekreteraren J. ;. Richert. Till deltagande i sällskapet in;jödos medborgare af alla klasser. En s. k. eformbankett anordnades med thy åtföljande al och politiska toaster. Emellertid fick nan på Stockholms gator se ett uppräde af okynniga pojkar och annat löst folk, om roade sig med att hojta, skrika och slå