Ni sade er visst, madame, att lyckan ändå
icke kunde trifvas i ett fängelse?
Jan, svarade hon, det var verkligen derpå
jag tänkte. 3
Och denna tanke?...
... Föll mig in vid åsynen af mitt fän-
gelse, herr Esperance.,
Med dessa ord pekade hon på Louvren,
hvars dystra, af solen öfvergifna kolonnad
skarpt aftecknade sig mot den isglittrande
Seinen.
Ni lemnar nu detta,, mumlade hon, men
jag återvänder till mitt!...,
Espårance utstötte en smärtsam suck.
Man är ej drottnings, hviskade han, utan
att äfven vara slafvinna.,
Jag är ej drottning, utropade hon bittert ....
men väl slafvinna ... åh det är jag fullkom-
ligtt..x
Ni har sjelf så velat,, sade Esperance sakta,
liksom rädd.
Det är sant.
Och... och... ni ångrar er ju icke?...
Nej,, svarade hon kort och med en röst
så ihålig, att Espårance förskräcktes.
Några. minuters tystnad inträdde.
Ni har en förtjusande boning, herr Espå-
rancep; återtog Gabriella slutligen.
Man har då omtalat denna obetydlighet
för er, min fru?
Nej, jag har sjelf sett den.
Ni?n
Ja visst... jag berättade er ju nyss, att
Jag gått in i ert hus, för att bättre kunna öf-
verraska konungen.
Jag: förstår er ieke riktigt...
Jag-sadey att jag upptäckt konungen i ert!
palats.
Dt vill säga då han lemnade det?...
Han kom in till er ifrån Zamets trädgård.,
Jag vet icke hvariffån hans majestät kom.