STOCKHOLM, den 7 Juli. Vi lofvade i en föregående artikel att säga vår stankay huru genom rikets ständers behandling af de ärenden, som tillhöra statsutskottet, ett konstitutionelt styrelsesätt torde kunna befordras och i följd deraf en lag: enlig och förtroendefull samverkan mellan regering och folk uppstå: Vi tillägga att;-under fiuvaratide förbållanden, denna utväg fasthellre torde leda till ändamålet, än den hittills fruktlötst begagnade så kallade konstitutionsutskottsvägen söm erfarenheten tillräckligt vitsordat, att den ingenting förmått åstadkomma i afseende på förändring i regeringssystemet. Htarken -anmärknins garnes mängd eller deras vigt har i detta fall visat sig kunna ufrätta hågonting. Detta var Händelsen under konung Carl Johans regering och har varit det äfven under konung-Oscaårs. På riddarhuset hafva oppositionens anklagelser, äfven der de varit anlagda och utförda med öfverlägsen talang, icke lemnat något annat resultat än en ringa minoritet, så vida någon omröstning kommit i fråga, hvilket icke ens inträffat sedan 1840. I presteståndet har votering i detta ämne oss veterligen aldrig egt rum. I borgare och bondestånden hafva visserligen majoriteterna befr en eller annan, ja flera rådgifvares endtedigande och till och med derom aflåtit särskilta skrifvelser till Kongl. Maj:t, men dessa hafva icke rönt annan åtgärd, än att läggas till handlingarne; och de ministrar; om hvilkas saknade förtroende hos dessa en så ojemförligt större del af af folket representerande riksstånd tillkännagifvande sålunda skett, hafva i trots deraf qvarstannat intill dess de hunnit pensionsåldern, ja till och med efter den af nämde två riksstånd beslutade anmälan om deras entledigande likasom stigit i gunst och inflytande hos majestätet. Visserligen skulle man kunna: citera, att vid 1848 års riksdag en anmälan i detta hänseende från bondeståndet, tillkommen genom ännu outredda orsaker; räknades bland de skenbara förevändningarne att plötsligen förafskeda, eller rättare göra sig af med, den både dugligaste och folkligäste minister, som under de senaste 40 åren sutit vid statsrodret, för att irdess: ställe bilda elter :koalisera em af de mest Heterogena elementer sammansatt styrelse, hvars konservative chef, hans eicellens nuvarande justitie: ministern grefve Sparre, ännu qvarstår såsom den egentliga typen af den loyala och hofmanslika-karakteren hos ministren, som-allt sedermera varit den förkerrskande, och def; son ördspråket säger, en eller annan svåla icke gjort någon sommar, under hvars himmelsstreck en frisk konstitutionel lifsluft kunnat afidas. Deremot har män ett annat ganska talande vittnesbörd å der ,fekt, som rikets ständers behandling af anslagsfrågorna kutinat ätöfva, från 1840 års riksdåg, då hela den gamla kära uppsättningen af. .deras excellenser statsråden. lemnades åt sitt öde för att gifva rum åt en ny orgåhisas tion, hvilken, om den än i tillämpningen hitintills icke visat sig motsvara förboppningarne, fiKVäl genom sifr form långt mera närmar sig en konstitutionelstyrelse än den. förra, och utan några särdeles genomgripande förändringar, etidast med en mera-änamålsenlig organisation af sjelfva årbetet och vederbörande departementsexpeditioner, skulle kunna inom sig utveckla fröet till en lika beskaffad styrelsemeted som i brödrariket Norge, derifrån iden,till den nuvarande departemautalstyrelsen, är ursprungligen hämtad. a vi skulle nästan vilja påstå, utan. fara för misstag, ått icke ens de reformer inom det ekonomiska lagstiftningsområdet, som sedan 1840 blifvit af regeringen på förslag af rikets ständer beslatade, kommit till verkställighet, så vida vi äbnu drågits med den gamla for: men från. enväldets tider af endast fyra arbetande eHer föredragande ledamöter ikonseljen, utan samband i sin verksamhet med hvarandra; Härmed må likväl förhålla sig huru söm helst, nog af: der hya depärtementalstyrelsen blef, oaktadt den gamle konungens ovilja derför, sänktioneräd, och samttige de gaml: rådgifvarne afskedade till följd af den sjelfständiga hållning rikets änder antogo vid behandlingen af en ömtålig anslagsfråga, ochi förhoppning att derigenom vinna ett stöd hos representationen, som den gamla regermgen fann sig sakna, Att den senare afsigten icke vans, berodde ensamt derpå, att Konungen vid valet af. de nya miristrarne icke kunde öfvergifva sina gamla föreställningssätt och icke: ville lämpa sig. efter den riktning, som representatiorens mest betydande män önskade från början gifva åt dem nya departementals styrelsen. De, som deltagit uti denhå riksdags förhandlingar eller eljest följt de händelser, som dermed stodo i omedelbart sammanhangy erinra sig ännu ganska lifligt huruledesg då dem sedermera afkonung, Oscar först utnämde justitieministern friberte Nördenfallk, som redan under konung Karl Johan varit statssekreterare för krigsärenden och då var en. bland de få, somv ännd isinfulla mannaålder resignerade frän sitt embete i anseendertill bristande öfverensstämmelse med det rådänderegeringssystemet;år 1840 kallades till konungen för att erbjudas främsta platsen inom det nya kabinettet, ham förelade konungen ett program, Hvars. bufvudpunkter förut voro diskuterade emellan friherre Nordenfalks politiska Vänner, och gjorde atitägandet af detta ill vilkor för sinutnämmning, hvarvid han tillika i underd. anhöll att få föreslå sina kolleger; ) men då konungen icke härtill lemnade sitt bifall och då de nya både justitieoch utrikesministrarne grefve Posse och friherre Stjerneld, redan i September 1840. och den nye krigsa RER AR RN I