olket Randhed, (Bifald!) Ja vel maa I juble ve saa kjert et Tegn. Og for denne gode Gave skull de svenske Kvinder have vore Hjerters bestandig Tak. (Ja! ja!) Med Jubelraab hilse vi dig nu, oj med Synets glade Forvisning skulle vi flokkes on dig altid, du vort dyrebare Pant paa Broderskab Norden! Ler os ved Synet af din Lyres Glands a fange Mod til at hedre, og Vilje til at udbrede et hvert Aandens Lys, hvorfra det end skinner, ethver Sandhedens Ord, hvorfra det end lyser til os! mer ler os altid med det samme og:fornemmelig at agte pax Nordstjernens Lys, som blinker over den! og ler os bestandig at se med det rette broderlige Öje paa Treklöverens Blade, som slynge sig til den skjönne Krans omkring den! Lad de trenåe Farver, den Bund, hvori det nordiske Forbundsmerke straaler. sige os, att for at fremme Nordens Sag skulle vi arbejde for Norges Vel; thi det er jo dette, de svenske Kvinder have sagt os, da de indvirkede de nordiske Studenters Vaaben i de norske Farver. Men lad tillige dette Frelles-Msrke i dit Midtfelt före vor Tanke og Gjerning bort fra de ensidige Yderligheder, og stedse paany minde os om, ikke at ville, hvad vi aldrig kunne, drage Norges Sag fra Nordens! I denne Mening, Studenter! skulle J nu love at staa trofaste om denne eders Fane. Ville J love det? (Ja! ja!) Det er da med dyb og inderlig Glede, men ogsaa med höjst alvorlige Tanker, at vi modtage dette Banner. Vor Tak for Gaven udraabe vi i de Ord, som Broderlandets Kvinder selv i disse Farvers Sprog legge paa vore Hjerter: Nordmzends Sag aldrig adskili fra Brödrenes! Öfverrättssakföraren Gamborg helsade de inbjudna gästerna, de svenskar, som befinna sig i vicekonungens svit, önskande dem en behaglig vistelse i Norge. Härpå tackade hofmarskalken grefve RB. von Rosen i hjertliga ordalag. Prof. P. A. Munch föreslog en skål för den vid festen närvarande tyska historieskrifvaren geheimerådet v. Raumer och uttryckte den förhoppningen, att denne från sitt vistande i Skandinavien skulleijmedtaga till sina landsmän öfvertygelsen om hvilka djupa rötter idn om enhet mellan de skandinaviska nationerna hade slagit i folkmedvetandet. Hr v. Baumer tackade för den ära, som visats honomj och den gästfrihet han åtnjutit, och uttalade sin glädje öfver den lyftning i de nordiska folkens lif och tillvaro, som den skandinaviska idn -bebådade. Kl. omkring 10 på aftonen öfverraskades man af väldiga hurrarop, som ljödo från den utanföre Studentlunden stående folkmassan-och som fortplantade sig bland deltagarne i festen. H. K. H. vicekonungen stod plötsligen midt i festen. Då tystnad blifvit åvägabragt, uttalade H. K. H. sin glädje öfver studenternas lyckliga färd; han gladde sig att de ord, han vid sin afresa uttalat om det mottagande de kunde vänta i Sverge, gått i fullbordan, såsom han visste, att de måste göra. De ord hans kunglige fader hade. uttalat: under detta ästbesök kunde de vara förvissade om att har skulle hålla, och han lofvade sigde skönaste frukter för framtiden af dettanordiska ungdomsmöte. Sedan H. K. H. derefter under entusiastiska lefverop lemnat studentlunden och ett lefve likaledes blifvit utbragt för H. K. H. kronprinsessan, som under tiden i sin vagn hade hållit utanföre, besteg lektor Friis talares olen och höll ett tal med pris öfver: konungahuset, som hade kastat ett så herrligt ljus öfver det sista nordiska studentmötet. Han visade det glädjande deri, att H. EK. H. vicekonungen hade slutit sig till sin höge fader i erkännandet af det berättigade i de enhetssträfvanden i nordisk anda, som hade varit studenttågets lösen. Kandidat Arneberg föreslog skålen för damerna. Professor Monrad och kandidat Eilert Sundt uttalade sig em det erkännande som den nordiska idn nu vunnit. Kandidaten gårdbrukaren Asirup uttelade såsom bonde sin tacksägelse till studenterna för den vackra festen. Student Gjertsen erinrade om det lilla i det stora, om gästvänskapen i familjernas sköte vid sidan af det stor rtade offentliga mottagandet; det hade visat de resande hvad som bodde i folkets hjertan. Han färeslog en skål för värdarne i Upsala, Stockholm och Köpenhamn. Kandidat Holfeldt tackade de medborgare af olika klasser, som tillsammans med studanterna hade föranstaltat denna fest. Festen slutades kl. 14 12, då den talrika församlingen med fanor och musikkår i spetsen och afsjungande nationalsången begaf sig till tudentsamfundet, der tåget upplöstes. Christianiaposten yttrar om festen: Denna fest hämtade sitt intresse icke blott från len vackra anordningen i det fria, den ljusa midommarsqvällen, de norska qvinnornas och männens alrika närvaro de många med bifall hörda lifliga jalen, sången och musiken, utan oekså och måhända förnämligast från det tillfälle som här gafs attsammanträffa med de flesta Upsalafararne och att förrissa sig om att glädjen och tillfredsställelsen öfver åget äre allmänna. NORGE.