rare, borgare och andra stadens innevånare gemensamma värdskapet, den lifliga beröringen alla dessa emellan, ej blott under festdagarne, utan under den längre tiden för festens anordning, allt detta har ej blott verkat det goda jag förut antydt, nemligen festens förvandling till en nationalhögtidlighet, utan, såsom man kan hoppas, verkat välgörande för kommunen, i det att den förstärkt det band af vänskap och förtroende emellan universitetet och staden, som redan förut i senare åren blifvit knutet. Qvinnorna äro ej skapade blott för lifvets trefnad och behag; de äro äfven goda att ega såsom bundsförvandter i saker af vigt och betydenhet. Att lyckas intressera dem för sambhällsvigtiga ider kan ej blifva utan inflytande, om detta också mindre synes och mindre låter sig beräknas. Bland sådana idter må väl den 8. k. skandinaviska idden kunna räknas. Den synes också vara af de bildade qvinnorna förstådd och behjertad. Detta tycktes åtminstone här visa sig. Sådant måste verka godt, åtminstone för en kommande generation. Det var en lycklig och vacker tanke af de norska fruntimren, sjelfväckt eller dem utifrån ingifven, att skänka ett standar åt de svenske studenterne. Följande exemplet, hafva nu de svenska fruntimren begåfvat våra norska ynglingagäster med ett dylikt. Gåfvan och gengåfvan och alla de både ömma och allvarliga betraktelser och utbyten af tankar, som blifvit en följd af ömsesidig föräring och tacksamhetsyttring, hafva i sin ordning förtydligat den fosterländska tanke, som föresväfvat de hulda gifvarinnorna. De vackra ord, som vexlades i Odinslund, der de svenska damernas gåfva öfverlemnades åt de norske studenterne, gjorde på de förre ett varmt och lifligt intryck, som gaf dem håg och uthållighet att äfven afhöra de många och utförliga tal af mera allmänt fosterländskt innehåll, hvilka förekommo på qvällen vid festen uti den botaniska trädgården. Och den varma afskedshelsning, de talrikt vid hamnen församlade fruntimren gåfvo de afresande gästerna, efter orden på blomsterspråket — ty ångbåtarne, då de sattes i gång, sågos vagga bland blomqvastar — förestafvades visserligen ej ensamt af tacksamhet för de dagarnes glada och trefliga sammanvaro, för de herrliga sångerna, för den lysande balen å Carolina Rediviva, utan lika mycket af sympati för den allvarliga, åt framtiden syftande tanke, som nu och tillförene väckt de trenne skandinaviska folkens studerande söner till håg och längtan att gästa hvarandra. De tal, som bhöllos, äro tillgängliga i tidningarne; äfven en fullständig beskrifning öfver festen, upptagande både talen och verserna, lärer vara att förvänta. Jag inskränker mig således till en allmän reflexion. Talen hafva äfven blifvit afhörda med uppmärksamhet, om också ej alla med lika intresse. Svenskarnes tal voro, såsom ni redan erfarit, sinsemellan olika, somliga särdeles lugna och försigtiga, stundom saknande lokaloch fidsfärg, med undantag af årstidens, der tankar och bilder hemtades från våren, sommaren och blommorna, stundom egande någon anstrykting af politisk hänsyftning, dock inskränkttill en allmän och oförgriplig belysningöfver den skandinaviska ideen. Sådana tal kunna vara konstrika, tankdigra, vackra och till och med intressanta, om man åtnöjes med goda.och med ämnet i allmänhet beslögtade och välsagda tankar. Men de förmå ej gerna genomglödga och hänföra de åhörare, som fordra en strängare utveckling af dagens och festens egentliga ämne och djupaste mening, och ej ha uppmärksamhet för andra tankar, in de, som tätt gruppera sig kring sjelfva hufvudpunkten af ämnet. Dock saknade ej dessa tal ställen af friskhet och frimodighet. Af den yngre talaren är sådant alltid att förvänta; men äfven af den äldre var detta denna gång icke oförväntadt. Mången, som t. ex. för några år sedan skulle hafva dragit i bejänkande att, när tankarne voro som lifligast delade rörande bästa sättet för en representaionsförändring, gifva sin särskilta åsigt tillkänna, vare sig för eller emot, så länge man innu väntade på regeringens eget förslag i den riktningen, kunde vid detta tillfälle yttra sig mera otvunget och oförbehällsamt, sedan numera den opinionen vunnit stadga, att den skandinaviska iden blifvit populär och välbenaglig å högsta ort. De främmande talarne, ehuru de ingalunda ulmänt fullkomligt begrepos, gjorde intryck senom lifligheten och elden i föredraget, genom-en viss hänförelse, som icke i samma mån tillhörer det svenska lynnet. Jag dömer så naturligtvis på grund af de omdömen jag nört af dem bland åhörarne, med hvilka jag kommit i beröring. Ett, efter min tanke, om en talares kraft och förmåga uti den ena eller andra riktningen synnerligt godt intyg är den omständigheten, att han hänför den ena åhöraren under det han fullkomligt misshagar den andre, blir i ena hållet synnerligt berömd, å det andra öfver måttan klandrad. Detta har här varit fallet med den som talare och skriftställare utmärkte dänsken Ploug. Bland talarne på Gamla Upsala högar uppträdde äfven han. Jag har hört en mycket omdömesgill person om hans föredrag fälla det omdöme, att detta föredrag snarare liknade en väl skrifven tidningsartikel än en egentlig oration, ehuru språket visserligen var värdigt och formen vårdad. Men oaktadt denna brist på egentlig oratorisk prägel — om sådant nemligen kan betraktas såsom en brist — syntes föredraget likväl göra ett lifligt och verkligen djupt intryck, visserligen genom innehållet, men kanske mest genom talarens hållning och sätt att framsäga sina tankar, då den rörelse, hvaraf han sjelf var gripen, meddelade sig åt åhörarne och hänförde dem. Denne. talares föredrag hade en starkare politisk färg; ban berörde i oförtäckta ordalag vigtiga händelser i senaste åren oeh uppvisade skilnaden mellan half och hel skandinavism, sådan han förestälde sig den. Han talade öppet om det