rare, borgare och andra stadens innevånare
gemensamma värdskapet, den lifliga berörin-
gen alla dessa emellan, ej blott under fest-
dagarne, utan under den längre tiden för
festens anordning, allt detta har ej blott ver-
kat det goda jag förut antydt, nemligen fe-
stens förvandling till en nationalhögtidlighet,
utan, såsom man kan hoppas, verkat välgö-
rande för kommunen, i det att den förstärkt
det band af vänskap och förtroende emellan
universitetet och staden, som redan förut i
senare åren blifvit knutet.
Qvinnorna äro ej skapade blott för lifvets
trefnad och behag; de äro äfven goda att
ega såsom bundsförvandter i saker af vigt och
betydenhet. Att lyckas intressera dem för
sambhällsvigtiga ider kan ej blifva utan in-
flytande, om detta också mindre synes och
mindre låter sig beräknas. Bland sådana idter
må väl den 8. k. skandinaviska idden kunna
räknas. Den synes också vara af de bildade
qvinnorna förstådd och behjertad. Detta tyck-
tes åtminstone här visa sig. Sådant måste
verka godt, åtminstone för en kommande ge-
neration. Det var en lycklig och vacker
tanke af de norska fruntimren, sjelfväckt eller
dem utifrån ingifven, att skänka ett standar
åt de svenske studenterne. Följande exemp-
let, hafva nu de svenska fruntimren begåfvat
våra norska ynglingagäster med ett dylikt.
Gåfvan och gengåfvan och alla de både öm-
ma och allvarliga betraktelser och utbyten
af tankar, som blifvit en följd af ömsesidig
föräring och tacksamhetsyttring, hafva i sin
ordning förtydligat den fosterländska tanke,
som föresväfvat de hulda gifvarinnorna. De
vackra ord, som vexlades i Odinslund, der
de svenska damernas gåfva öfverlemnades åt
de norske studenterne, gjorde på de förre ett
varmt och lifligt intryck, som gaf dem håg
och uthållighet att äfven afhöra de många
och utförliga tal af mera allmänt fosterländskt
innehåll, hvilka förekommo på qvällen vid
festen uti den botaniska trädgården. Och
den varma afskedshelsning, de talrikt vid ham-
nen församlade fruntimren gåfvo de afresan-
de gästerna, efter orden på blomsterspråket —
ty ångbåtarne, då de sattes i gång, sågos
vagga bland blomqvastar — förestafvades vis-
serligen ej ensamt af tacksamhet för de da-
garnes glada och trefliga sammanvaro, för de
herrliga sångerna, för den lysande balen å
Carolina Rediviva, utan lika mycket af sym-
pati för den allvarliga, åt framtiden syftande
tanke, som nu och tillförene väckt de trenne
skandinaviska folkens studerande söner till
håg och längtan att gästa hvarandra.
De tal, som bhöllos, äro tillgängliga i tid-
ningarne; äfven en fullständig beskrifning
öfver festen, upptagande både talen och ver-
serna, lärer vara att förvänta. Jag inskrän-
ker mig således till en allmän reflexion. Ta-
len hafva äfven blifvit afhörda med upp-
märksamhet, om också ej alla med lika in-
tresse. Svenskarnes tal voro, såsom ni redan
erfarit, sinsemellan olika, somliga särdeles
lugna och försigtiga, stundom saknande lokal-
och fidsfärg, med undantag af årstidens, der
tankar och bilder hemtades från våren, som-
maren och blommorna, stundom egande någon
anstrykting af politisk hänsyftning, dock in-
skränkttill en allmän och oförgriplig belys-
ningöfver den skandinaviska ideen. Sådana
tal kunna vara konstrika, tankdigra, vackra och
till och med intressanta, om man åtnöjes med
goda.och med ämnet i allmänhet beslögtade
och välsagda tankar. Men de förmå ej gerna
genomglödga och hänföra de åhörare, som
fordra en strängare utveckling af dagens och
festens egentliga ämne och djupaste mening,
och ej ha uppmärksamhet för andra tankar,
in de, som tätt gruppera sig kring sjelfva huf-
vudpunkten af ämnet. Dock saknade ej dessa
tal ställen af friskhet och frimodighet. Af
den yngre talaren är sådant alltid att förvän-
ta; men äfven af den äldre var detta denna
gång icke oförväntadt. Mången, som t. ex.
för några år sedan skulle hafva dragit i be-
jänkande att, när tankarne voro som lifligast
delade rörande bästa sättet för en representa-
ionsförändring, gifva sin särskilta åsigt till-
känna, vare sig för eller emot, så länge man
innu väntade på regeringens eget förslag i
den riktningen, kunde vid detta tillfälle yttra
sig mera otvunget och oförbehällsamt, sedan
numera den opinionen vunnit stadga, att den
skandinaviska iden blifvit populär och välbe-
naglig å högsta ort.
De främmande talarne, ehuru de ingalunda
ulmänt fullkomligt begrepos, gjorde intryck
senom lifligheten och elden i föredraget, ge-
nom-en viss hänförelse, som icke i samma
mån tillhörer det svenska lynnet. Jag dömer
så naturligtvis på grund af de omdömen jag
nört af dem bland åhörarne, med hvilka jag
kommit i beröring.
Ett, efter min tanke, om en talares kraft
och förmåga uti den ena eller andra riktnin-
gen synnerligt godt intyg är den omständig-
heten, att han hänför den ena åhöraren under
det han fullkomligt misshagar den andre, blir
i ena hållet synnerligt berömd, å det andra
öfver måttan klandrad. Detta har här varit
fallet med den som talare och skriftställare
utmärkte dänsken Ploug. Bland talarne på
Gamla Upsala högar uppträdde äfven han.
Jag har hört en mycket omdömesgill person
om hans föredrag fälla det omdöme, att detta
föredrag snarare liknade en väl skrifven tid-
ningsartikel än en egentlig oration, ehuru
språket visserligen var värdigt och formen
vårdad. Men oaktadt denna brist på egentlig
oratorisk prägel — om sådant nemligen kan
betraktas såsom en brist — syntes föredraget
likväl göra ett lifligt och verkligen djupt in-
tryck, visserligen genom innehållet, men kan-
ske mest genom talarens hållning och sätt att
framsäga sina tankar, då den rörelse, hvaraf
han sjelf var gripen, meddelade sig åt åhö-
rarne och hänförde dem. Denne. talares fö-
redrag hade en starkare politisk färg; ban be-
rörde i oförtäckta ordalag vigtiga händelser i
senaste åren oeh uppvisade skilnaden mellan
half och hel skandinavism, sådan han före-
stälde sig den. Han talade öppet om det