STOCKHOLM, den 20 Juni. Kallelsen till det nya riksmöte, som skall taga sin: början den15 nästinstundande Oktober, är i dessa dagar af konungen utfärdad. Hvilka äro de hufvudfrågor, som komma att vid detta riksmöte behandlas? Och huru böra de behandlas af de blifvande riksdagsmän, som med tanke och hjerta för fäderneslandets angelägenheter vilja verka för det lugna och lagenliga framåtskridandet? i skola här, såsom inledning till diskussion öfver dessa frågor mellan dem, som åtminstone i afseende på hufvudsyftet äro deruti liktänkande, endast angifva några hufvuämomenter, med afsigt att framdeles åt några af dessa hvar för sig kunna egna en utförligare granskning och utredning. Då det vigtigaste riksdagsarbetet otvifvelaktigt sker i utskotten, vilja vi upptaga de ämnen, som i främsta rummet torde komma att sysselsätta dessa, i samma ordning desamma uti grundlagen förekomma. Ett af de vigtigaste föremålen för konstitutionsutskottets verksamhet är granskningen af statsrådets protokoller. För hvarje vän af ett konstitutionelt statsskick och af samhällets lugna fortskridande i fri utveckling är det af högsta vigt, att denna granskning verkställes med strängt allvar, men utan småaktighet; att man enligt grundlagen fäster sig dervid, huruvida konungens rådgifvare uti deras rådslag om allmänna mått och steg iakttagit rikets sannskyldiga nytta, ådagalagt oväld, nit, skicklighet och drift, men icke så mycket dervid om i mindre väsentliga fall några af de misstag, som alltid åtfölja den menskliga ofullkomligheten, skulle vara eller i tvetydiga fall anses begångna. Vidare bör så vidt ske kan utredas, huruvida rådgifvarne inför konungen fört det sanningens osminkade språk samt iakttagit den sjelfständiga hållning, som ensam i längden och under tidernas vexlingar tryggar så väl konungamakt och dynasti, som nationens inre och yttre frihet. Konstitutionsutskottet bör med ett ord i främsta rummet söka efterforska, om konungens rådgifvare visat sig vara konstitutionelt sinnade, om de inom konungens rådkammare handlat på ett sådant sätt, att man af deras rådslag kan finna, att de läst 4 af regeringsformen till slut, och icke stannat redan på första raden. Af de hvilafide förslagen till ändring i grundlagarne synas oss följande trenne böra ovilkorligen förkåstas, nemligen: 1) förslaget om tryckfrihetsförordningens borttagande ur samlingen af våra grundlagar; 2) förslaget om den så kallade prinssregeringen; och 3) förslaget om regeringsrätten. . Hvad de båda förstnämda angår, har allmänna . rösten, med instinktartad, men säker blick för de gifna följderna af deras antagande, redan uttalat sig derom med ett allmänt ogillande. Det sistnämda åter afser ett tvifvelaktigt palliativ emot ett ondt, som visserligen måste erkännas, men som bör hämmas med andra och kraftigare medel, hvilkas användande genom det omogna förslagets antagande endast skulle komrsa att uppskjutas till en aflägsen framtid. De öfriga sedan förra riksdagen hvilande förslagen till ändring i våra grundlagar synas oss innebära verkliga förbättringar, och sålunda böra bifallas. Hvilka grundlagsändringar böra beredas till antagande för den följande riksdagen, är en fråga, hvars besvarande betingas af den politiska ställningen under riksmötet. Ehuru vi för vår del önska, att den liberala sidan aldrig vid våra riksdagar måtte släppa ur sigte hvarken representationsfrågan eller de öfriga grundlagsförbättringar, som böra bättre betrygga konstitutionell frihet och konstitutionell styrelse, än under det nu rådande systemet beklagligen sker, tilltro vi.oss icke att, utan kännedom om huru denna ställn ng kommer att gestalta sig, redan nu uppställa bestämda fordringar för den kommande riksdagens konstitutionsutskott i dessa afseenden. För närvarande inskränka vi oss derföre till uttryckandet af den önskan, att i konstitutionsutskottet måtte ur alla stånden väljas de personer, som äro de mest utmärkta för kunskaper, karaktersfasthet och frisinnade tänkesätt, i förening med förmåga att kunna rätt bedöma förenämde ställning. Vi hafva aldrig nekat, att förbättringar uti tryckfrihetslagen äro erforderliga, för att trygga bruket af ett fritt folks dyrbaraste rättighet, tryckfriheten. Såsom sådana förändringar, hvilka vi tro i detta afseende böra företrädesvis komma i fråga, men som kunna och böra vidtagas utan rubbning af tryckfrihetsförordningens egenskap af grundlag, sätta vi i främsta rummet afskaffandet af det s.k. ansvaringssystemet, så att man må slippa skandalen af oskyldiges lidande för den verkligt brottslige, och juryns sammansättning på grund af medborgerligt förtroende. Hvad beträffar de frågor, som tillhöra statsutskottets behandling, kan man af flera tecken sluta, att de rika tillgångarne sannolikt komma att framkalla öfverdrifna anspråk, hvilka i intet fall böra tillfredsställas. Vi fasthålla för vår del den grundsats vi förut uttalat, att beviljandet af anslag, som innebära uttryck af förtroende till regeringen, icke allenast bör noga afmätas efter det bevisade och erkända behofvet, utan äfven bero af det förtroende de rådgifvare förtjena, åt hvilka konungen öfverlemnar ansvaret för -medlens användande. För öfrigt är sjelfva pröfningen af hithörande frågor ingen lätt sak, om ej till beredande af nödig öfversigt samtlige deparementsscheferna framlägga fullständiga planer och beräkningar, upptagande för hvarje deRA AR KR