Vi hafva meddelat såväl det hufvudsakliga innehållet af den protest emot Polens försummande vid fredskongressen, hvilken polackarne i Paris genom grefve Ostrowski hade: afgifvit, som det haltande, för att icke säga hycklande amnestidekret, som den ryske czaren nyligen utfärdat för de polackar, som ville under nuvarande förhållanjen återvända och förneka både sitt föregående lif och sina dyrbaraste förhoppningar på sitt fäderneslands framtid. Åtskilliga af de betraktelser, hvartill båda dessa handlingar gifva anledning, äro framstälda uti en ledande artikel i National-Zeitung på ett så frisinnadt sätt, som de preussiska pressförhållandena för närvarande unna medgifva. Artikeln, som har till öfverskrift den polska frågan, är af följande lydelse: Om en politisk fråga lemnas utan afseende vid ett tillfälle, som vore passande och gynsamt för dess behandling, så blir den oundvikliga följden deraf, att den framdeles blir ännu svårare att behandla; och om använd indet af ett botemedel i rätta ögonblicket försuromas, så tilltager det onda, och det blir mera osäkert, om det kan afbjelpas, äfven om det eljest vore möj! gt. Ty overksamhet i ett ögonblick, då :andling erfordras, medför ett ondt, som ej kan godtgörae: sakerna komma icke att stå i sitt förra skick i behof af förbättring, utan sjunka ofelbart till ett ännu mera hopplöst tillstånd. Så förhåller det sig nu med polska frågan. I den adress, som i afseende på densamma blifvit öfverlemnad till grefve Walewski, anmärka de polska flyktingarne först, att Polens namn icke ens blifvit uttaladt vid pariserkonferenserna, som bekymrade sig om greker och rumäner, server, tartarer ooh ziguenare; och man måste verkligen, hvilket parti eller hvilken nation man än må tillhöra, finna det ganska öfverraskande, att denna anmärkning fullkomligt öfverensstämmer med sanningen. Således skulle då det, som bittills i flera mennigskoåldrar upprört folken, som försatt regeringarne i bekymmer och förlägenhet eller drifvit dem till ömsesidiga anklagelser, det, som ständigt och synnerligen under de senase tjugo ären blifvit så mångfaldiga gånger afhandladt, att det tycktes såsom om men ville först skaffa sig fullkomlig intigt, för: att -sedan icke gå olörberedd till verket när ögonblicket var inne, nu vid de europeiska diplomaternas rådplägningar icke mera. hafva befunnits vara värdt ett enda ord! Statsmännen i alla länder hade hittills medgifvit, att det fanns en olöst polsk fråga; huru skall deras fullkomliga tystnad i fråga om lensamma i den vigtiga tidpunkten för pariterunderhandlingarne uttydas? Just de konservativaste bland dem voro förut långt ifrån