intressen försvårar utomordentligt all geinön.
sam handling, ja till och med äll solidarisk
uppfattning; och hade icke 1848 års elektri-
ska stöt haft församlingen i Frankfurt till
plötslig, så ett säga instinktmessig, följd, så
skulle man hysa betänklighet vid att anse
tyska onhetsidn såsom verkligen upprunnen
ur folkmedvetandet.
Då likväl denna id, om den ej skall fram-
kalla den misstänksamma polisen, blott för-
blommerad- och. utan bestämda förslag får visa
sig i de oberoende och tillika icke-ultramon-
tana bladen, och således intet fält finnes för
en klar -partiverksamhet, så skall ni fråga,
hvilken : uppgift framåtskridandets parti för
närvarande uppstält för sig.
Konstitutionelle och demokrater, som efter
1849 så häftigt angrepo hvarandra, omslutas
nu af den gemensamma ölyckans band. Gotha-
herrarnes mångåriga förtröstan, att furstarne
efter öfverstånden ångest skulle anse för ett
nöje att bilda en parlamentarisk myndighet
vid sin sida och med denna: dela makten,
denna fromma förtröstan har då ändtligen
gifvit vika för erfarenheten, liksom å andra
sidan demokraternas svärmiska tankar, att på
ett ögonblick få de tyska länderna och deri-
bland stormakter, såsom Österrike och Preus-
sen, att sammansmälta till en enda stat. Båda
fraktionerna af framåtskridandets anhängare
äro lika nedtryckta af det herrskande väldet.
Ja, de konstitutionella äro nästan ännu mera
hatade af reaktionen. Detta gemensamma neder-
lag har i förening dermed, att passionerna i
alla tyska länder blifvit af tiden afkylda, verkat
ett afgjordt närmande mellan dessa båda frak-
tioner. En at de kohstitutioneiles bufvud-
män, Gervinus, har i sitt företal till nittonde
århundradets historia nedlagt den öppna be-
kännelser, att hans parti misstog sig, och att
framtiden tillhör blott den demokratiska idn.
Men det nya lägret är ännu icke utstakadt,
mycket mindre i ordning. Man inskränker
sig ännu till att undvika de gamla förebråel-
serna ända till de särskiljande benämningarne,
att vid ständer- och kommissionsval komma
öfverens, och att närma sig hvarandra. Men
för ett bestämdt politiskt program måste ännu
en impuls komma. Under reaktionens all-
makt, som mildras blott genom vis mediatrix
naturae, genom många icke politiska intres-
sens och sysselsättningars inverkan, se sig
framåtekridandets män dömda till passivitet,
oberäknadt de få tal i ständerförsamlingarne,
hvilka ministrarne, säkra på sin sak, vanligen
åhöra med stor likgiltighet, och för hvilka
äfven allmänheten, öfvertygad om det fåfänga
i dessa ansträngningar, blott i ringa mån in-
tresserar sig. Blott vid landtdagsval (riksdags-
mannaval) omsier något mera lif i folket af
gammal vana och emedan det är fråga om per-
soner. Väl klagar den ene för den andre sin
sorg öfver denna apati, väl gör man då och
åå ett försök att organisera oppositionen, men
hopplösheten är för tydlig, mängden för lik-
giltig för att större försök skulle bli gjorda.
Öfver ett sådant tillstånd skulle vi till-
äfventyrs kunna trösta oss dermed, att vi
dela det med nästan hela Europa. Den, som
kan det, må godkänna denna tröstegrund; den
det ej kan måste helt enkelt underkasta si
verkligheten. Från historiens synpunkt, och
om man låter det personliga missnöjet tystna,
kan man kanske se saken från en ljusare sida,
som likväl endast blifver våra efterkommande
till godo. Må vi försöka göra denna betrak-
telse. Marstilldragelserna träffade oss tyskar
icke blott oförberedda, utan äfven ganska oer-
farna. Minnet af den tidens entusiastiska och
som utförbara ansedda planer måste aflocka
de flesta af oss ett leende. Med ett godt
hjerta vinner man intet schackpartin, säger
Chamfort. Och vårt parti står ganska illa!
Vi äro en nation, som ännu icke känner sig
sjelf, som först måste assimilera sig. Det fat-
tas oss den praktiska egoism, som en nation
behöfver för att göra något af sig. Denna
egoism håller nu på att uppstå; den materi-
alistiska tiden fostrar henne. I det den en-
skilte vänder sin verksamhet till förvärf, må-
ste han tänka på de hinder han möter, på de
inrättningar, som skulle underlätta förvärfvet.
Han riktar sitt förstånd med nationalekonomi-
ska sanningar och kommer på denna väg till
slutsatser, som äro fientliga mot det beståen-
de. De många enskilte, som gå denna väg,
utgöra folket. Ju mera således handel och
industri höja sig, desto starkare och mera slu-
ten blir makten hos allas egoism, desto ohåll-
barare blifva de förhållanden, som icke kunna
erbjuda denna egoism något annat än anspråk
utan vederlag. Onekligen har denna förvärfs-
passion en ganska förhatlig sida; fondraseriet
under de senaste månaderna är derpå ett väl-
taligt exempel. Men, som ordspråket säger,
träden växa icke i himmelen. Svindeln skall
gå öfver och den normala rörelsen återstå.
Småningom växa de ekonomiska intressena
utöfver ländernas gränsor tillsammans med
hvarandra och nödga till ständigt nya efter-
gifter åt rörelsen; af denna likhet kan sedan
en lycklig kris lätt åstadkomma enhet. Vi
säga ioke, att denna utvecklingsväg tillfreds-
ställer oss personligen; men den är, om den
i Paris hoplimmade freden håller ihop i fo-
garne några år, icke osannolik, och reaktio-
nen, som för att vänja folket från politiska
idber förförde det till materialistisk egennytta,
skall sedan blifva ett nytt bevis på den ur-
gamla, lika vigtiga som föraktade sanningen,
att hvarje orättvisa straffar sig sjelf.
Men man bör ej misskänna oss, om vi ön-
ska att. sjelfva få upplefva denna rättvisa.
Må vi hoppas derpå! Händelserna taga ju van-
ligen en annan väg, än diplomaterna hafval
föreskrifvit. Bevara emellertid på andra si-
dan Östersjön vänskapliga tänkesätt och se
TRENTER ARN OR NET REN