intressen försvårar utomordentligt all geinön. sam handling, ja till och med äll solidarisk uppfattning; och hade icke 1848 års elektriska stöt haft församlingen i Frankfurt till plötslig, så ett säga instinktmessig, följd, så skulle man hysa betänklighet vid att anse tyska onhetsidn såsom verkligen upprunnen ur folkmedvetandet. Då likväl denna id, om den ej skall framkalla den misstänksamma polisen, blott förblommeradoch. utan bestämda förslag får visa sig i de oberoende och tillika icke-ultramontana bladen, och således intet fält finnes för en klar -partiverksamhet, så skall ni fråga, hvilken : uppgift framåtskridandets parti för närvarande uppstält för sig. Konstitutionelle och demokrater, som efter 1849 så häftigt angrepo hvarandra, omslutas nu af den gemensamma ölyckans band. Gothaherrarnes mångåriga förtröstan, att furstarne efter öfverstånden ångest skulle anse för ett nöje att bilda en parlamentarisk myndighet vid sin sida och med denna: dela makten, denna fromma förtröstan har då ändtligen gifvit vika för erfarenheten, liksom å andra sidan demokraternas svärmiska tankar, att på ett ögonblick få de tyska länderna och deribland stormakter, såsom Österrike och Preussen, att sammansmälta till en enda stat. Båda fraktionerna af framåtskridandets anhängare äro lika nedtryckta af det herrskande väldet. Ja, de konstitutionella äro nästan ännu mera hatade af reaktionen. Detta gemensamma nederlag har i förening dermed, att passionerna i alla tyska länder blifvit af tiden afkylda, verkat ett afgjordt närmande mellan dessa båda fraktioner. En at de kohstitutioneiles bufvudmän, Gervinus, har i sitt företal till nittonde århundradets historia nedlagt den öppna bekännelser, att hans parti misstog sig, och att framtiden tillhör blott den demokratiska idn. Men det nya lägret är ännu icke utstakadt, mycket mindre i ordning. Man inskränker sig ännu till att undvika de gamla förebråelserna ända till de särskiljande benämningarne, att vid ständeroch kommissionsval komma öfverens, och att närma sig hvarandra. Men för ett bestämdt politiskt program måste ännu en impuls komma. Under reaktionens allmakt, som mildras blott genom vis mediatrix naturae, genom många icke politiska intressens och sysselsättningars inverkan, se sig framåtekridandets män dömda till passivitet, oberäknadt de få tal i ständerförsamlingarne, hvilka ministrarne, säkra på sin sak, vanligen åhöra med stor likgiltighet, och för hvilka äfven allmänheten, öfvertygad om det fåfänga i dessa ansträngningar, blott i ringa mån intresserar sig. Blott vid landtdagsval (riksdagsmannaval) omsier något mera lif i folket af gammal vana och emedan det är fråga om personer. Väl klagar den ene för den andre sin sorg öfver denna apati, väl gör man då och åå ett försök att organisera oppositionen, men hopplösheten är för tydlig, mängden för likgiltig för att större försök skulle bli gjorda. Öfver ett sådant tillstånd skulle vi tilläfventyrs kunna trösta oss dermed, att vi dela det med nästan hela Europa. Den, som kan det, må godkänna denna tröstegrund; den det ej kan måste helt enkelt underkasta si verkligheten. Från historiens synpunkt, och om man låter det personliga missnöjet tystna, kan man kanske se saken från en ljusare sida, som likväl endast blifver våra efterkommande till godo. Må vi försöka göra denna betraktelse. Marstilldragelserna träffade oss tyskar icke blott oförberedda, utan äfven ganska oerfarna. Minnet af den tidens entusiastiska och som utförbara ansedda planer måste aflocka de flesta af oss ett leende. Med ett godt hjerta vinner man intet schackpartin, säger Chamfort. Och vårt parti står ganska illa! Vi äro en nation, som ännu icke känner sig sjelf, som först måste assimilera sig. Det fattas oss den praktiska egoism, som en nation behöfver för att göra något af sig. Denna egoism håller nu på att uppstå; den materialistiska tiden fostrar henne. I det den enskilte vänder sin verksamhet till förvärf, måste han tänka på de hinder han möter, på de inrättningar, som skulle underlätta förvärfvet. Han riktar sitt förstånd med nationalekonomiska sanningar och kommer på denna väg till slutsatser, som äro fientliga mot det bestående. De många enskilte, som gå denna väg, utgöra folket. Ju mera således handel och industri höja sig, desto starkare och mera sluten blir makten hos allas egoism, desto ohållbarare blifva de förhållanden, som icke kunna erbjuda denna egoism något annat än anspråk utan vederlag. Onekligen har denna förvärfspassion en ganska förhatlig sida; fondraseriet under de senaste månaderna är derpå ett vältaligt exempel. Men, som ordspråket säger, träden växa icke i himmelen. Svindeln skall gå öfver och den normala rörelsen återstå. Småningom växa de ekonomiska intressena utöfver ländernas gränsor tillsammans med hvarandra och nödga till ständigt nya eftergifter åt rörelsen; af denna likhet kan sedan en lycklig kris lätt åstadkomma enhet. Vi säga ioke, att denna utvecklingsväg tillfredsställer oss personligen; men den är, om den i Paris hoplimmade freden håller ihop i fogarne några år, icke osannolik, och reaktionen, som för att vänja folket från politiska idber förförde det till materialistisk egennytta, skall sedan blifva ett nytt bevis på den urgamla, lika vigtiga som föraktade sanningen, att hvarje orättvisa straffar sig sjelf. Men man bör ej misskänna oss, om vi önska att. sjelfva få upplefva denna rättvisa. Må vi hoppas derpå! Händelserna taga ju vanligen en annan väg, än diplomaterna hafval föreskrifvit. Bevara emellertid på andra sidan Östersjön vänskapliga tänkesätt och se TRENTER ARN OR NET REN