STOCKHOLM, den HM Juni. Nordens kungar kommo till gästning fordom På hvarandras heliga jord och bytte Handslag; — de konungsliga folken mötas Nu i sin ungdom. Sverges stolta konungastad dig helsar, Höga löftesbild utaf Nordens framtid, Stjerna, som fridbådande tågar öfver Häfdernas valplats. Se en mors allt offrande, djupa kärlek, Hur med rädd, med bäfvande fröjd hon sluter Under bön ett barn med omätlig ömhet Varmt till sitt hjerta; Hur, Vestal, bon sitter invid sin flamma, Hur dess lif är löst i en helig gudstjenst; Hur hon vördar, hvad hon i knoppen vårdar — Sig i sin framtid; Då förstår du, buru ett folk kan älska Dig, din stora skimrande framtidstanke, Som utöfver askan af fordna strider Öser sitt stjernljus; Hur vår kärlek ler från en grund af tårar, Ty de barn, som vilsna ha fjerran farit Från hvarandras hjertan, igenkänt dragen Utaf en moder. Nu de vilja blifva för evigt samman I sin borg, hvars graf är de vida vattnen, Arm på mycket, varm af hvad högst du vördar: Mandom och ära. Snart Guds dom skall gå öfver folk och troner; Som jordbollar mötas i skyn och sprängas, Skola jordens välden i stormrörd hvirfvel Brottas och brinna. Ungdom! — då, när uppbåd i Norden höres Till det stora, heliga kriget — visa, Att du Nordens ande har djupt begripit: Lif, men med — ära; Eller segerdöd — en triumf i fallet, Praktfull solnedgång af en stam, som stiger Stolt, treenig, fram och ur sjelfva dödens Hand sliter lagern. Svenska folkets hjerta dig famntar, ungdom! Der du hemma är, om du än är borta. Unge, dyre broder! din broders moder Ber dig: välkommen! Nybom.