verdritna lexläsning, som foräras at-deras barn. li. hös lärare och skolstyrelser kraftigt protesterade emot deh andliga misshandling, hvaröt ver de så ofta beklaga sig för andra, mer sällan eller aldrig för den eller dem, hos hvilka hjelpen egentligen bör sökas, en rättelse till det bättro dock småningom äfver här skulle kunna vinnas. Den åberopade artikeln, som gifvit oss anledning till dessa betraktelser, är af följande lydelse : Ehuru härom blifvit mycket både taladt ochskrifvet, torde ämnet dock icke ännu vara så uttömdt att ju icke mer kan vara att derom säga. Då hvar och en, som på förnuftig väg sysselsat: sig med barn-undervisning (ochför öfrigt hvar ock k en annan, som något tänkt på saken), kommit till den öfvertygelse, att den sedvanliga myckna utanläsningen af katekesen och bibliska historien har en skadlig imverkan på barnens själsförmögenheter. ithy att den tillintetgör snart sagdt all eftertanke, och alstrar dumhet, olust: för allt slags läsning, samt en stor tröghet att lära; och då tillika den dyrbara tiden, som väl :börde bättre användas, genom detta utanläsnings-raseri onyttigts bortspilles, med flere andra olägenheter att förtiga, -— så kan det, för vänner åf förhuftig och till menniskörs förädling syftande undervisning itke vara annat än sorgligt, ja harmligt att se och höra — det .den gamla byskol-; mästaremetoden : att i de stackårs barnens minne inplugga den långtrådiga och svårfattliga katekesen, ännu, med: högst få, omens något undantag, alltjemt utöfvas-i våra folkskolor. Detär sörgligt, sade vi att detta sätt att bringa folket religionskunskap ännu fortsättes, fastän af tänkande och för sann folkbildning nitälskande personer en allmän förkastelsedom häröfver blifvit för längesedan uttalad. Hvilken Jsann och lefvande kristendomskunskap, — hvilken tätkekraftens uppöfning, — hvilken vördnad och hvilka känslor för .dåt. gudomliga, — med:ett ord: — hvilken gjälsförädling kan man vänta af: denna till ytterlighet drifna utånläsningsvurm? — : Följden blir emellertid den, att så länge denna vanvettiga katekesutanläsning fortgår, folkets upplysning och bildting Komma att stå precis på samma punkt som förr, oaktadt vi nu hafva ett med stor kostnad och icke ringa besvär ordnadt fölkskoleväsen. Och hvad kan vara orsaken, att;detta bedröfliga utanlexläser:i af Svebelii katekes fått en sådan makt med prester, åkollärare Och — ja, nästån alla? Det var aldrig biskop Svebelii mening att, då han utgaf sin förklaring öfver Luthers lilla katekes; denna Hans förklaring skulle läras utantills hvilket tydligen synes af hans Företal till samma -förklaring, der det heter: — — Och fördenskull,: till ett välment förslag, (har jag) här sammanfattat en kort och enfaldig förklåring öfver den mindre OCatechismus Litheri, och densämmauti frågor och svar förestält, — ingalunda till den ändan, som ville man härmed den enfaldiga hopen besvära med någraflera eller vidlyftiga katekeser, eller dem nödga till att lära detta utantill, ord ifrån ord; som man Lutheri uttydning lära måste. Ej-heller är meningen denna, att Catechizadter skola binda sig till de frågor och svar, som här införde äro, eller dem för hvar och en utan åtskilnad och på en tid föreställa. — — De, som ungdomen undervisa och förhöra, kunna häraf hafva en viss anledning och enahanda sätt att eftergå, tagandes det derutur, som bäst: och tjenligast lämpas kan till ungdömens capacitet och framsteg. — — Synes honom denna förklaring vara, antingen för vidlyftig, eller för kort, :så kan han det, söm vidlyftigt är, förbigå,. och det, som detideras och fattas, sjelf tillägga., — Så lyda Svebilii välmenta ord och rid; Icke trodde han, att: hans förklaring öfver Lutheri Catechismus skulle, bli en utanläsningsbok. och ur detta skäl en orsak till mycket ondt, ja måhända en orsak till fängelsernas fyllände med brottslingar .. .): Biskop Lindblom :har ock sagt, i Erinran för skollärare, att de (sköllärarne) icke skola till utan läsning föreligga barnet något, som det icke, efter sina förmögenheter, kan begripa. — HSåledes har man icke då, för Iatekesutanläsningens bibehållande, att åberopa sig på några mer ansedda auktoriteter, enär katekesutgifvarne sjelfve afrådt från den fatala utan-läsningen af dessa katekeser. Hvems skuld är det då, att katekesutanläsningen nu bedrifves med en ifver, som är förvånande? Svar: presternes; emedan det står i deras makt att härutinnan åstadkomma ändring, om de ville. — Skollärarnes skuld kan det naturligtvis icke vara. De flesta bland dem, såvidt ins:nshar sig bekant, inse alltför väl de vådliga följderha af utanläsnihgsmanien och önska, att långkatekesen måtte: bli borttagen ur skolorna, såsom varande ett: stort hinder för ändamålsenlig undervisning. Men på eget bevåg kunna de naturligtvis icke bortlägga katekesen, af fruktan att derigenom misshaga sina förmän,, pastorerne, under :hvilkas välde och förmynderskap deostå, — i allmänhet till föga fromma för sig sjelfve och skolan. Dertill kommer, att föräldrarne hafva blifvit vana att anse färdigheten att ramsa upp stycken i katekesen utantill såsom ett bevis på skollärarens duglighet, så att på de flesta orter är denda färdighet den måttstock, hvarefter sköllärarens skicklighet att undervisa mätes. Ater ett kraftigt skäl hvarföre skolläraren starkt drifver den ofianömda katekes: utanläsningen; emedan han i annat fall riskerar — att förlora folkets förtroende! — Så bakvändt kan det ibland vara, att, för att icke ådraga sig ledsamheter, man nödgas handla mot sin öfvertygelse! — Det beror således ensamt på presterna, om katekesen, såsom utanläsningsbok, bibehålles i folkskolorna, eller icke. De förståndigare bland allmogen anse bestämdt -katekes-läsningen såsom ett ondt — men ett ondt, som: är nödvändigt, — just derföre att presterna så strängt pocka på och såsom ett oeftergifligt vilkor fordra, att barnen skola kunna katekesen utantill ordagrannt, innan de kunna anses värdige att få begå H. H. Nattvard. Att under sådant förhållande, och af detta skäl, barnens föräldrar skola fordra, att barnen lära sig katekesen, och först och främst katekesen, är-klart, ochiskolt läraren måste rätta sig efter opinionen.. Härigenom förlamas hans kraft, och han hindras att sköta sitt kall så, som han . ville, till följd hvaraf skolan nicke motsvarar de förhöppningar, man vid densamma fästat,. Så kommer hr Ekendal och de med honom liktänkande och uttala en hård dom öiver skollärarne ... Presterna böra derföre, sig sjelfve till heder, och androm till nytta och gagn, upplysa folket om, att utanläsningen af långkatekesen icke blott är onödig, utan ock högst skadlig; och det lider intet tvifYel, det ju allmogen (sfolket)) skall finna, att presten har rätt,, och på samma gång skall folkskolan blifva befriad från — måttstoeken,! Af denna befrielse skulle mycket godt härflyta: barnens lust för skolgång och för nyttig läsning skulle tilltaga; den myckna tid, som nu onödigt bortspilles, kunde då i stället användas för inhämtande af allmän-nyttiga kunskaper; — och framför allt: barnens andliga förmögenheter skulle icke förslöas. — Barnen behöfde derföre ingalunda gå miste om nödig kunskap i religionen, utan kunna just aderföre bibringas en sann och lefvånde kunskap i detta det vigtigaste ämne, — förutsatt att: folkskolans lärare bekjerta sitt vigtiga uppdrag, och många tecken antyda, att de icke äro främmande för et sådant behjertande. Man vågar derföre, till hvarje tänkande och för det uppväxande slägtets förädling nitälskände menniska i allmänhet och till vördiga presterskapet isynnerhet, hemställa: Om det icke nu kan varä tid, att befria folkskolorna (och hvarföre icke: äfven hemmen) från utanläsningen afiSvebilii förklaring öfver Luthers slilla katekes,, enär den dagliga erfarenheten alltför tydligt lägger i dagen denna utanläsnings allt andligt Uf tillintetgörande och tidsödande följder! Saat fä AS AR SS RR: Lu FOS, MON