Då dfverläggningen påföljande dag åter-upptogs, öppnades den af:hr Lindsey, som i afseende å de delar af fördraget, hvilka rörde de kommersiella fördelarne, förklarade sig ha läst dem med glädje och tillfredsställelse.. Han förmenade, att förklaringen om, de neutrales rätt i krigstider skulle vinna köpmannaintressena för fördraget, och ansåg han lord Palmerston förtjena hela landets tacksamhet för det han på detta sätt skyddat handelns fördelar. Hr Phillimore hade en alldeles motsatt åsigt af saken och beklagade sig icke blott deröfver, att regeringen afgifvit förklaringen till förmån för de neutrale utan parlamentets hörande, utan sökte äfven bevisa, att England genom att biträda förklaringen bortkastat sitt öfvervälde till sjös och. en betydande del af sin defensivkraft, enär den i deklarationen uttalade princip uti sin vidare utveckling nödvändigt måste leda derhän, att England framdeles icke heller skall ega rätt att visitera fartyg för att efterspana krigskontraband. Markisen af Granby, tillhörande torypartiet, förklarade sig i allmänhet nöjd med fördraget och yttrade sin. tillitsfulla förhoppning, att freden skulle blifva varaktig. t Hr S. Herbert sökte utförligt ådagalägga, att krigets ursprungliga syftemål blifvit vunna. genom freden, att. fredsfördraget stode i riktigt förhållande till de under kriget vunna framgångarne, och att det till fredens afslutande valda ögonblicket varit det mest passande. Han lade synnerlig vigt på den sista punkten och sade, att det hade varit en förolämpning mot både menskliga och gudomliga lagar och skulle medförtoundviklig olycka, om man fortsatt kriget efter Sebastopols fall, då man äfven hade utsatt sig för faran att möjligen nödgas fullfölja kriget utan någon bundsförvandt. Rysslands rykte om att vara oöfvervinneligt har nu försvunnit, och deruti låge äfven en orsak, hvarföre man kunde nöja sig med det redan erhållna. Det enda, för hvilket han skulle vilja klandra fredsunderhandlingarne, vore, att man på konferenserna hade sysselsatt sig med icke representerade staters inre angelägenheter. Hr Drummond förklarade sig icke vara ense med hr Herbert i sistnämde afseende. I hans tanke borde man tvärtom hafva på konferenserna vida kraftigare, än hvad som skett, sysselsatt sig med synnerligast Kyrkostatens angelägenheter och gjort slut på den andliga makten uti hela Europa. Hvad anginge grefve Walewskis anfall mot belgiska pressen, så påminde talaren om, att denna makts författning blifvit af hela Europa försäkrad, och måste således hvarje anfall deremot af detsamma tillbakavisas. Hr Bowyer uppträdde derefter såsom den andliga maktens försvarare och framstälde i sammanhang dermed ett. särdeles utförligt motiveradt klagomål öfver de skildringar, som lord John Russel och hr Layard föregående dagen gjort af den nuvarande ställningen i Italien, och hvilka i hans tanke nödvändigt måste gifva näring åt det revolutionära partiets anslag. Sjelfva fördraget godkände talaren visserligen så till vida, som det förödmjukat den katolska kyrkans störste fiende, Ryssland; men icke trodde han, att det uppnått sitt ändamål att skydda Turkiets integritet; man hade blott medelst galvanism inblåst ett konstladt lif i ett lik. Talaren förnekade det förtryck, som åtskilliga italienska regeringar påstås utöfva, och sökte att få påfven erkänd såsom en upplyst och af folket älskad regent. Ht Bentinck yttrade sig i samma anda som hr Phillimore och sade, att antagandet af grundsatsen fritt skepp, fri vara gör det för England omöjligt at vidare föra ett sjökrig. Förre handelsministern Cardwell uttalade deremot sin stora tillfredsställelse deröfver, att England lagt sitt inflytande i vågskålen för genomdrifvande af den ifrågavarande principen, och anmärkte dervid att England icke gjort denna koncession hvarken särskilt åt Ryssland eller Frankrike, utan i humanitetens intresse och såsom en gärd af rättvisa mot de neutrale. Men om man äfven vore berättigad att betrakta dessa koncessioner såsom ett offer, så borde man ej heller förbise, att gengåfvan derför låge uti kaperiets afskaffande, en bestämmelse, som, i betraktande af den väldiga utveckling britiska kofferdiflottan vunnit, för England vore af den allra största betydelse. Hr Fitzgerald fann fördraget ofullständigt, alldenstund Ryssland ännu kan underhålla ett obegränsadt antal transportskepp och kanonbåtar i Svarta hafvet och Azowska sjön, och med dem anfalla Konstantigopel. Det vore äfven illa, att man nu beröfvat sig all rättighet att inblanda sig uti Turkiets inre angelägenheter, hvilket man dock förut kunde göra till förmån för dess kristna undersåter. Hr M. Gibson gillade fullkomligt förklaringen om de neutrales sjörätt, men sade sig frukta, att Förenta Staterna icke skulle gå in på kaperiets upphäfvande, om man icke tillika ovilkorligen förbjöde krigsskepp att antasta handelsfartyg på öppna hafvet. Hvad anginge fredsfördraget, så förklarade han sig gilla att freden kallades ärorik, om detta blott icke ansåges för något mer än en formel fras. Han medgaf äfven, att de s. k. fyra punkterna blifvit uppnådda, men för öfrigt hade han. mycket att anmärka mot freden, synnerligast mot den antagna garantien för Turkiets oberoende och integritet, hvilken icke kunde utöfvas utan att.ständigt ingripa i statens inre angelägenheter, till skydd för Portens kristna undersåter; ty om man icke beskyddade och tillsåge, att den nya hattischeriffen utföres uppriktigare än den förra, så skulle den kristna befolkningen åter kasta sig i Rysslands armar och åt detta återgifva dess förra moraliska inflytande i Turkiet. Talaren yttrade sig tillika mot de grekiska och italienska angelägenheternas behandling på kongressen och trodde, att man skulle vida mer befrämja andra länders frihet och fria institutioner, om man sorgfälligt vårdade sina egna angelägenheter och i moraliskt och fysiskt afseende sökte uppnå något bättre, än om man aldrig så mycket blandade sig uti andra staters angelägenheter. Hr Whiteside tyckte, att flera punkter, som förekommo :i fördragen och protokollen, såsom tscherkessiska och. italienska frågorna samt den belgiska pressangelägenheten, icke hörde till öfverläggningen om fredsadressen, utan att man måste särskilt öfverlägga om dem. Han yttrade dock några allmänia ord derom och klandrade isynnerhet lord Clarendons uppförande i den belgiska pressangelägenheten, som i hans tycke mycket liknade en förbindelse att uppträda mot den belgiska pressens öfverdrifter. Hr. Gladstone stälde sitt tal först mot hr Gibson och visade, att fördraget icke förbunde någon att inblanda sig uti Turkiets inre angelägenheter, utan endast till att skydda det mot yttre anfall, Den allmänna nytta, som kriget gjort Europa, vore för öfrigt vida större, än man funne af e på papperet uppstälda vilkoren för fredsfördraget, Kriget hade för hela Europa varit en demonstration och gifvit Ryssland den stora lexan, att dess förstoringsförsök äro föremål för Europas uppmärksamhet, och ålagt Europa skyldigheten att förena sin makt till dess undertryckande... De i fredsfördraget uppstälda vilkoren om Donaufurstendömena, Svarta hafvets neuoch Pontis utmattad till kropp och själ, rädd för allt som omgaf honom, tyckte sig hastigt se en skugga framtitta genom en af gluggarTY . Pe FÖ Lr slen al ala aannada han