Blick på Tyskland. (Från en af Aftonbladets korrespondenter.) I. Södra Tyskland, början af Maj 1858. Nedslagenhet — Tyska enheten — Afunden mekLian Österrike och Preussen — Staterna af andra r:angen och småstaterna — Ryska sympatier hos hofven. — Adelsvälde — Reaktion mot 1848: och mot aflösningslagarne — Förbundsdagen och stäraderförsamlingarne — Missaktningemot författ pingarne — Den monarkiska principenn. Missnöjet är en dålig berättare, och diagnosen af egna lidanden har sin särskilta svårighet. Men synnerligen för en tysk, som skrif-; ver för en annan nation, framställer sig den frågan: är det rätt att hbjelpa till att upptäcka fäderneslandets svagheter, i stället för att dölja dem? Man må ej invända: tysken har ju intet fädernesland, han är preussare, österrikare, sachsare och känner det tyska fäderneslandet blott såsom ett abstrakt begrepp, åt hvilket Aan icke kan egna någon pietet. Det är sant att vi måste gå sex århundraden tillbaka bortom tyska förbundet och skenförbundet, bortom sjuåriga och trettioåriga krigen, reformationen och habsburgiska kejsardynastien. ända till Hohenstauffernas lysande tid, för att se Tyskland uppträda såsom en mäktig verklighet. Och äfven redan då fattades enhet i det inre, bekrigade och underkufvade stammarne hvarandra, än frankerna sachserna, än åter schwaberna frankerna. Skall det någonsin blifva nöjligt att, oaktadt dessa. urgamla särskilta sörhållanden, oaktadt fördelningen i ett katolskt och ett protestantiskt Tyskland, oaktadt tillvaron af ett Preussen och ett Österrike finna den tyska enheten? Skall icke det yt rit Mg vunnet, zu Gustaf Adolf får rätt i sitt omdöme: Tyskland ä fedörativstatn? yskland är af naturen en et ser icke ut, som om vi skulle up; ; lösningen af denna fråga, och Parise et har nedslagit till och med blygsam ma. förn0ppningar. Men i. hvarje hände) ge är så mycket säkert, att den betydligt öf. jervägande. majoriteten af de bildade i Tysk jand Slskar åetta fädernesland, äfven i de ;s nuvarande föga märkbara tillvaro, att språk och litteratur göra bristen-på politisk er het och väntan. derpå drägligare, då de bill ja ett hem, till hvilket de af de dynastiska: slagbommarne tillhakavisade andliga intresse na tagasin tillflykt. Men emedan de egendör liga förhållandena, enligt vår öfvertygelse, göra det alldeles omöjigt, stt Tysklana någOnsin genom fritt sjelf estämmande och genom sig sjelf befrias från sitt politiska eländey så tro, vi oss handla rätt; om vi hjelpa till att belysa bristerna, äfven ned fara att af beroende röster blifva beskylda för otyska tänkesätt. Vi bedja om förtroende — icke till vår insigt; ty att misstaga sig är menskligt — men. till -vår goda vilja att uttrycka en oberoe.rde mans uppfattning. od De senaste åren hafva återigen ganska tydligt visat, att den overksamhev, hvartill Tyskland ser sig dömt, har sin yttersta grund i afwnden emellan Österrike och Freussen, eller — som man förskönande utrycker det — i .lessa båda stormakters dualism. :Huru flitigt än de beroende tidningarne försäkra, att de båda regeringarne framgå i hjertlig öfver-nsstämmelse, så är det likväl en. för öfrigt -.enom dagliga spratt och gnabb förrådd ofzentlig hemlighet, attbåda regeringarne operera mot hvarandra, när de kunna begagna tillsället dertill, utan att allt för mycket blottställa sig. Detta ligger också i sakens nawur. Preussen har uppstigit på Österrikes bekostnad och har sin tillvaro ännu i dag tl nackdel för Österrike. Då kurfursten, Freärik III af egen , maktfullkomlighet 1701 påsatte sig konungakronan, så var dermed programmet utfärdadt för samma politik, som några decennier derefter borttog Schlesien och ramkallade bäjerska successionskriget, 1790 ingick förbundet med Turkiet emot Österrike och 1795 med Frankrike undertecknade freden i Basel. Österrike har aldrig glömt denna politik och dessa framgångar, såsom till exmpel de hemliga traktaterna 1 Campo Fornio och vid wienerkongressen bevisa. När de båda regeringarne förenade sig, så var det nödtvunget såsom 1813 eller för gemensam plundring af en tredje, såsom vid de polska delningarne, till hvilka Fredrik den store har skulden. Men eljest drager Preussen helt sä-kert till venster, när Österrike vill till höger. Sträfvar Österrike att tränga undan Preussen strån dess plats i spetsen för tullföreningen :genem tullöfverenskommelser med det öfriga Tyskland, så spärrar sig Preussen deremot ned tusende stängsel och bommar. Gör Preussen, för att åter ingifva förlorad respekt, devaonstrationer för Kurhessen eller Holstein, så träder Österrike fram och öfverlåter åt Preussen att spela andra fiolen. Blott i en vunkt handla de alltid harmoniskt: i striden inot politiskt framåtskridandande, i motståndet emot tidsandan, i polisens allsmäktighet. Man skulle hafva orätt om man behandade de öfriga tyska staterna såsom fullkomliga nollor bredvid Österrike och Preussen. Framför allt förtjenar Bäjern afseende, hvilket gerna skulle ockra med sitt kapital af 4 millioner innevånare för att blifva en stormakt. Dess familjpolitik söker isynnerhet, så vidt det är förenligt med konungens kraftlösa karakter, atttillgodogöra den traditionella vänskapen med Frankrike, en vänskap, som redan under förflutna tiden gestaltade sig fill formligt förräderi emot den tyska saken. andra sidan finner Bäjern en stödjepunkt äfven hos wienerkabinettet, emedan den: till rangen tredje tyska maktens uppkomst verkar till skada för den andra, den preussiska.