ULAR AT INVIAL,g MPVAR CERT LAR ARIIUVEIB 7, BENA MT VA YDRE den man, hvilken i hvad som skett icke hafver någon del, vill jag lyda en högre skickelse och efte: måttet af mina krafter i Guds namn framgå på den mig förelagda vägen. Att jag dervid, värde embetsbröder, har att påräkna edert biträde, eder välvilja. edert öfverseende, vågar jag taga för afgjordt. J veten nemligen mycket väl, att det mindre är er persohblighet än en sak, den bästa, den för oss allc dyrbaraste sak, som j derigenom understödjen, och att det är för denna saks skull, som j ock kunnen låta någon välvilja, något undseende komma personen til! godo. Denna skall derföre vara eder hjertligt tacksam, liksorh han hoppas, att han icke skall vara ede: tillgifvenhet alldeles ovärdig. Jag vet mycket väl. att mycket mig brister. Jag vet det så mycket bättre som jag temligen noggrannt kände mina närmast företrädare, och således bör kunna inse, huru lite: jag förmår fylla deras plats. Wallins och Wingårds snille och kraft uppnås icke så lätt af någon. Der förres erkebiskopstid var för kört, att j rätt kunder lära känna honom. Den senare verkade med der högsinthet, med den snillets klarhet och bestämdhet. som tillvinner sig allas vördnad och beundrån. Allas tillgifvenhet och kärlek tillvann sig deremot Holmströms fromma vishet. J återfinnen icke dessa mär i mig. Jag står långt båkom dem Deremot skolen j hos mig finna en enkel, anspråkslös, uppriktig man, som vet med sig, att han med: allvar söker de: sanna och rätta och ärar det-hvar han det finner, som. der något godt för honom visar sig, möter det mec glädje och kärlek, som varmt älskar sitt land, des: inrättningar, dess kyrka och det stånd, hvars främste medlem i Sverge hån utan all förtjenst blifvit. Han är måhända något mera allvarlig än tidens lättfärdighet honom önskar, .men icke alldeles så ofördragsam och mot den nya tidens förträfflighet fientlig, som ; samma lättfärdighet honom anser. Hållen med honom till godo sådan han är. Dröjen mec alltför stränga, liksom med alltför gynnsamma omdömen. Genom de ;senare ådägaläggas om honon förväntningar, som han ej förmår uppfylla. Genon de förra hindras lätt den framgång, som hans välmenande åtgärder måhända kunde medföra, om de möttes med välvilja. Jag beder eder om välvilja liksom jag försäkrar eder icke blott om välvilja, uta: öck om det redligaste bemödande att eder och edr: församlingar till nytta använda alla de krafter, son mig äro förlänade. Jag är ännu alltför litet bekant med förhållanden: i erkestiftet, att jag vid detta tillfälle om dem skullc kunna något yttra, Jag kan dock ej förtiga de bekymmer, som jag delar med alla vänner af vår kyrka, bekymret öfver den benägenhet till söndring i kyrkan, som i hela landet och äfven i erkestiftet! visar sig. Ser jag rätt, så har denna benägenhe: sin näring och styrka i ett: dubbelt: missförstånd och! misskännande. Å ena sidan missförstås och misskännes det djupa andliga behof hos enskilta personligheter, som genom benägenheten uttalar sig Man förstår ej, att för individen något annat kar behöfvas än verdsligt och timligt godt. Alla andra behof gälla som inbillning, :sjelfbedrägeri, ja som skrymteri och hyckleri, och alla bemödander att få sådana behof tillfredsställda kallas läseri. Å er annan sida missförstås och misskännes kyrkans förmåga att tillfredsställa dessa behof. Man glömmer, att kyrkan är en gudomlig anstalt, genom hvilken den helige stiftaren gifver och underhåller de andliga skatter, som för menniskan äro behöfliga. Utan att bestämdt förneka dessa skatters oumbärlighet, tror man sig dock kunna hemta dem antingen från sig sjelf, sitt eget inre, åt hvilket mar gerna under olika förklaringar tillegnar en mer eller mindre gudomlig art, eller ock omedelbart från Gud; hvarigenom man kommer att ringa akta der särskilta stora nådeanstalt, som har sig ålagdt både att förkunna Guds ord rent och oförfalskadt, och att såsom en verklighet handhafva och utdela nådeskatterna. Förglömmande detta, gör man gerna sig sjelf och några få för ögonblicket lika tänkande till kyrka, till den enda rätta kyrkan, till de heligas samfund, och anser alla de öfriga stå ut-nföre i mörker och köld, i synd och ohelighet. En särskih anledning härtill tror man sig ega, om man inom den stora menighet, som heter kyrka, finner sådant som der borde saknas, om man hos de derstäde: tjenande finner svagheter, brister, öfverträdelser, liksom dessa från . någon menniska eller något menskligt samfund kunde vara ren taf skilda, eller liksom de vore skilda från de små menigheter, som ute: slutande vilja gälla som deheligas samfund, De förekommer mig, som vöre ingen grundlig bot för vår stids andliga sjuklighet att hoppas, om ej dessö sjukdomens näringskällor kunde afskäras. Oss, mint bröder, må afskärandet ligga om hjertat. Oss bör det vara angeläget att påakta andliga behof, ja at väcka dem, der de slumra, att lära menniskorni inse, att något mer behöfves än mat och dryck, än gods och guld, än verldslig välgång och verldslig förnöjelse. Vi motsvara icke vår bestämmelse, on genom vår medverkan slumrandet fortfar, eller om, när något tecken till uppvaknande inställer sig, dei icke, af..oss bemärkes och begagnas, men väl et nytt ;insommande: af oss befrämjas. Och äfven di uppfylla vi vårt kall illa, om vi åt den vaknandc hafva intet att gifva, intet att säga, utan genom vår :egen toörftighet eller vår egen försumlighet nästan tvinga honom, ått för släckandet af sin andliga hunger och törst, den mest brännande hunger ock törst, som af menniskor kan erfaras, vända sig till förrådshus och vattenbrunnar, de der icke äro goda. Hvad det aändtamissförståndet vidkommer, så är det ej för oss Så lätt att omedelbart verka för dess undanrödjande. De, som dertill göra sig skyldige, höra oss antingengideles icke, eller med öron; som i någon .mån äromtillstoppade, således oklart. Men se de, att Gud genont-oss i sin kyrka utdelar goda och herrliga. gåfvor, att för gåfvornas rätta utdelande en trygghet och säkerhet är för handen, som utom kyrkan saknas, att också i den :stora kyrkan ett de heliges samfund finnes, att derfinnes tro och: kärlek, helgelse och rättfärdighet, frid med Gud oeh frid med verlden, kraft att lefva och kraft att dö, så hafva de icke ens någon yttre förevändning att från Kyrkan skilja sig och mot densamma uppträda fientligt Icke tror jag. att ett sådant uppträdande, hvaraf våra dagar misa oss så många gorgliga,prof, med ens. skall upphöra. Tvärtom torde. väl ännu länge de okyrkliga och förhvilkas kristligt! allvarliga bemötånde omöjligen kan eftersättas. . Men mycketyär vunnet -derigenom, att det orätta hos motståndarne blifver uppenbart. Detta är derigenom till hälften eller mer än till hälften besegradt: Låtom oss tillse, mine bröder, icke blott att vi hafva en god sak att behandla och förfäkta, utan ock, att vi behandle och förfäkte den på ett sätt, hvarigenom Vi från skuld hålle oss så rena, som menniskor kunna vara det! Och låtom os föröfrigt med glad tillförsigt åt Gud anförtro vården om Hans hus! Han, som det grundat och: uppbygt hafver, skall ock förmå att detsamma på bästa sätt bevara. Om dessa och andra angelägenheter ville jag gerna muntligen och utförligare med eder öfverlågga. När sådant skall kunna ske, kan jag ännu icke säga. För handen varande: omständigheter förbjuda mig att för den närmaste framtiden påtänka prestmöte. Min skyldighet att efter. hand besöka församlingarne och deras lärare skall jag med glädje söka fullgöra, så snart det blifver. mig möjligt. Till en början måste jag dels i stiftstaden göra mig något närmare bekant med-stiftets och läroverkens förhållanden, och dels åt min flyttning och andra enskilta:. angelägenheter egna någon omsorg. Det skall blifva mig en glädje att med en mera odelad uppmärksamhet kunna för stiftet arbeta. Må jag ock med någon välsignelse för detsamma kunna arbeta! Herren, den barmhertige, vare min hjelp och min kraft! Vare han ock eder!! Vårs Herras Jesu Kristi nåd, Guds kärlek :och den: Helige Andes dellh Ad mamma mad Ada Allvin I ANA argelseväckande tillställningar komma att ega rum,