ULAR AT INVIAL,g MPVAR CERT LAR ARIIUVEIB 7, BENA MT VA YDRE
den man, hvilken i hvad som skett icke hafver nå-
gon del, vill jag lyda en högre skickelse och efte:
måttet af mina krafter i Guds namn framgå på den
mig förelagda vägen. Att jag dervid, värde embets-
bröder, har att påräkna edert biträde, eder välvilja.
edert öfverseende, vågar jag taga för afgjordt. J
veten nemligen mycket väl, att det mindre är er
persohblighet än en sak, den bästa, den för oss allc
dyrbaraste sak, som j derigenom understödjen, och
att det är för denna saks skull, som j ock kunnen låta
någon välvilja, något undseende komma personen til!
godo. Denna skall derföre vara eder hjertligt tack-
sam, liksorh han hoppas, att han icke skall vara ede:
tillgifvenhet alldeles ovärdig. Jag vet mycket väl.
att mycket mig brister. Jag vet det så mycket bättre
som jag temligen noggrannt kände mina närmast
företrädare, och således bör kunna inse, huru lite:
jag förmår fylla deras plats. Wallins och Wingårds
snille och kraft uppnås icke så lätt af någon. Der
förres erkebiskopstid var för kört, att j rätt kunder
lära känna honom. Den senare verkade med der
högsinthet, med den snillets klarhet och bestämdhet.
som tillvinner sig allas vördnad och beundrån. Al-
las tillgifvenhet och kärlek tillvann sig deremot Holm-
ströms fromma vishet. J återfinnen icke dessa mär
i mig. Jag står långt båkom dem Deremot sko-
len j hos mig finna en enkel, anspråkslös, uppriktig
man, som vet med sig, att han med: allvar söker de:
sanna och rätta och ärar det-hvar han det finner, som.
der något godt för honom visar sig, möter det mec
glädje och kärlek, som varmt älskar sitt land, des:
inrättningar, dess kyrka och det stånd, hvars främ-
ste medlem i Sverge hån utan all förtjenst blifvit.
Han är måhända något mera allvarlig än tidens lätt-
färdighet honom önskar, .men icke alldeles så oför-
dragsam och mot den nya tidens förträfflighet fient-
lig, som ; samma lättfärdighet honom anser. Hållen
med honom till godo sådan han är. Dröjen mec
alltför stränga, liksom med alltför gynnsamma om-
dömen. Genom de ;senare ådägaläggas om honon
förväntningar, som han ej förmår uppfylla. Genon
de förra hindras lätt den framgång, som hans väl-
menande åtgärder måhända kunde medföra, om de
möttes med välvilja. Jag beder eder om välvilja
liksom jag försäkrar eder icke blott om välvilja, uta:
öck om det redligaste bemödande att eder och edr:
församlingar till nytta använda alla de krafter, son
mig äro förlänade.
Jag är ännu alltför litet bekant med förhållanden:
i erkestiftet, att jag vid detta tillfälle om dem skullc
kunna något yttra, Jag kan dock ej förtiga de be-
kymmer, som jag delar med alla vänner af vår kyr-
ka, bekymret öfver den benägenhet till söndring i
kyrkan, som i hela landet och äfven i erkestiftet!
visar sig. Ser jag rätt, så har denna benägenhe:
sin näring och styrka i ett: dubbelt: missförstånd och!
misskännande. Å ena sidan missförstås och miss-
kännes det djupa andliga behof hos enskilta per-
sonligheter, som genom benägenheten uttalar sig
Man förstår ej, att för individen något annat kar
behöfvas än verdsligt och timligt godt. Alla an-
dra behof gälla som inbillning, :sjelfbedrägeri, ja
som skrymteri och hyckleri, och alla bemödander
att få sådana behof tillfredsställda kallas läseri. Å er
annan sida missförstås och misskännes kyrkans för-
måga att tillfredsställa dessa behof. Man glöm-
mer, att kyrkan är en gudomlig anstalt, genom
hvilken den helige stiftaren gifver och underhåller
de andliga skatter, som för menniskan äro behöf-
liga. Utan att bestämdt förneka dessa skatters oum-
bärlighet, tror man sig dock kunna hemta dem an-
tingen från sig sjelf, sitt eget inre, åt hvilket mar
gerna under olika förklaringar tillegnar en mer el-
ler mindre gudomlig art, eller ock omedelbart från
Gud; hvarigenom man kommer att ringa akta der
särskilta stora nådeanstalt, som har sig ålagdt både
att förkunna Guds ord rent och oförfalskadt, och
att såsom en verklighet handhafva och utdela nåde-
skatterna. Förglömmande detta, gör man gerna sig
sjelf och några få för ögonblicket lika tänkande till
kyrka, till den enda rätta kyrkan, till de heligas
samfund, och anser alla de öfriga stå ut-nföre i
mörker och köld, i synd och ohelighet. En särskih
anledning härtill tror man sig ega, om man inom
den stora menighet, som heter kyrka, finner sådant
som der borde saknas, om man hos de derstäde:
tjenande finner svagheter, brister, öfverträdelser, lik-
som dessa från . någon menniska eller något mensk-
ligt samfund kunde vara ren taf skilda, eller liksom
de vore skilda från de små menigheter, som ute:
slutande vilja gälla som deheligas samfund, De
förekommer mig, som vöre ingen grundlig bot för
vår stids andliga sjuklighet att hoppas, om ej dessö
sjukdomens näringskällor kunde afskäras. Oss, mint
bröder, må afskärandet ligga om hjertat. Oss bör
det vara angeläget att påakta andliga behof, ja at
väcka dem, der de slumra, att lära menniskorni
inse, att något mer behöfves än mat och dryck, än
gods och guld, än verldslig välgång och verldslig
förnöjelse. Vi motsvara icke vår bestämmelse, on
genom vår medverkan slumrandet fortfar, eller om,
när något tecken till uppvaknande inställer sig, dei
icke, af..oss bemärkes och begagnas, men väl et
nytt ;insommande: af oss befrämjas. Och äfven di
uppfylla vi vårt kall illa, om vi åt den vaknandc
hafva intet att gifva, intet att säga, utan genom
vår :egen toörftighet eller vår egen försumlighet nä-
stan tvinga honom, ått för släckandet af sin andliga
hunger och törst, den mest brännande hunger ock
törst, som af menniskor kan erfaras, vända sig
till förrådshus och vattenbrunnar, de der icke äro
goda. Hvad det aändta- missförståndet vidkommer,
så är det ej för oss Så lätt att omedelbart verka
för dess undanrödjande. De, som dertill göra sig
skyldige, höra oss antingengideles icke, eller med
öron; som i någon .mån äromtillstoppade, således
oklart. Men se de, att Gud genont-oss i sin kyr-
ka utdelar goda och herrliga. gåfvor, att för gåf-
vornas rätta utdelande en trygghet och säkerhet är
för handen, som utom kyrkan saknas, att också i
den :stora kyrkan ett de heliges samfund finnes, att
der- finnes tro och: kärlek, helgelse och rättfärdig-
het, frid med Gud oeh frid med verlden, kraft att
lefva och kraft att dö, så hafva de icke ens någon
yttre förevändning att från Kyrkan skilja sig och
mot densamma uppträda fientligt Icke tror jag.
att ett sådant uppträdande, hvaraf våra dagar misa
oss så många gorgliga,prof, med ens. skall upphöra.
Tvärtom torde. väl ännu länge de okyrkliga och för-
hvilkas kristligt! allvarliga bemötånde omöjligen kan
eftersättas. . Men mycketyär vunnet -derigenom, att
det orätta hos motståndarne blifver uppenbart.
Detta är derigenom till hälften eller mer än till
hälften besegradt: Låtom oss tillse, mine bröder,
icke blott att vi hafva en god sak att behandla och
förfäkta, utan ock, att vi behandle och förfäkte den
på ett sätt, hvarigenom Vi från skuld hålle oss så
rena, som menniskor kunna vara det! Och låtom os
föröfrigt med glad tillförsigt åt Gud anförtro vården
om Hans hus! Han, som det grundat och: uppbygt
hafver, skall ock förmå att detsamma på bästa sätt
bevara.
Om dessa och andra angelägenheter ville jag ger-
na muntligen och utförligare med eder öfverlågga.
När sådant skall kunna ske, kan jag ännu icke sä-
ga. För handen varande: omständigheter förbjuda
mig att för den närmaste framtiden påtänka prest-
möte. - Min skyldighet att efter. hand besöka för-
samlingarne och deras lärare skall jag med glädje
söka fullgöra, så snart det blifver. mig möjligt. Till
en början måste jag dels i stiftstaden göra mig
något närmare bekant med-stiftets och läroverkens
förhållanden, och dels åt min flyttning och andra
enskilta:. angelägenheter egna någon omsorg. Det
skall blifva mig en glädje att med en mera odelad
uppmärksamhet kunna för stiftet arbeta. Må jag
ock med någon välsignelse för detsamma kunna ar-
beta! Herren, den barmhertige, vare min hjelp och
min kraft! Vare han ock eder!! Vårs Herras Jesu
Kristi nåd, Guds kärlek :och den: Helige Andes del-
lh Ad mamma mad Ada Allvin I ANA
argelseväckande tillställningar komma att ega rum,