Ni utröpade Gabriella bleknande och Däftigt förande handen till bjertat. Dit min vän går, dit måste äfven jag gå, svarade -den unge; mannen, för: att undvika att förskräcka henne genom sina hemska förtroenden. j Herr de Pontis... skall således resa ? Han har redan rest., Ack, min Gud mumlade Gabriella, men vi skola snart återse hvarandra ?... Jag tror ej det... våra mål äro så olika, ni skall lysa och regera; glansen af er prakt skulle endast förblända mina svaga ögon. Den unga qvinnan sänkte rodnande hufvudet. . Denna sköna vänskap, som ni nyss lofvade mig, är således redan död, sade hon, med en röst så svag och så harmonisk, att den liknade en aflägsen sång. Ack, min herre, den var ju knappt född! Espårance gjorde en rörelse för att svara, men hans ögon mötte Gabriellas, och han vände sigphäftigt bort, rädd att förråda någonting af det som tilldrog sig inom honom. I detta ögonblick framskymtade brodern Robert, som vanligt insvept uti sin kapuschong, i början af allen. Förlåt, att jag nödgas lemna er, utropade den unge mannen beslutsamt, men jag måste bekänna allt för denne värdige munk, innan jag lemnar denna gästfria boning... Måtte han ej med afsky jaga mig härifrån. Men, min Gud, hvad har då händt! utropade Gabriella, och skyndade efter Espåerance emot brodern Robert. Bevilja mig: en enda bön, madame; lyssna ej till mina ord., Ni förskräcker mig,, mumlade hon. Hvarföre förskräcks ni? frågade brodern Robert, som nu ej var på längre afstånd, än att han kunde höra de begge ungas tal. Herr Espårance vill resa härifrån, svarade hon häftigt. Ynglingen darrade. Hvarföre det? inföll munken lugnt, han