tralisering (hvilket för öfrigt icke tyckes honom vara fritt från varggropar), Portens kristne undersåters företrädesrättigheter vore af jemförelsevis ringa betydelse emot andra i protokollen upptagna ämnen, säsom den internationella sjörättens förändring, lord Clarendons förslag att genom skiljedomar låta afgöra stridigheter mellan folken samt de vigtiga protokollen rörande Neapel, Rom och Belgien. Huru stort värde man borde tillägga förklaringarne i den sista frågan, visste han icke, ehuru det, som blifvitsagdt om Belgien i protokollet af den 8 April, erfordrade närmare upplysningar. Grefve Walewskis påståenden om den belgiska pressen och om nödvändigheten att uppträda mot densamma äro af ganska farlig beskaffenhet och angå England ganska mycket, ty så som grefve Walewski yttrat sig, hade han gjort frågan till europeisk. Han (hr Gl.) ville för öfrigt rent af bestrida rättmätigheten af de beskyllningar, som blifvit gjorda mot den belgiska pressen och den belgiska presslagstiftningen; denna senare underlättar tvertom ganska mycket bestraffadt af pressens förbrytelser. Hr Hudfield föreslog, att man skulle begagna fredens afslutandetill att underhandla om handelsfördrag, och önskade han, att något derom skulle intagas uti adressen. Lord Palmerston uppträdde efter honom för att afsluta öfverläggningen. Han vände sig mot dem, som, i likhet med lord J. Manners under föregående dagens session, söka bestrida, att freden på ett årofulli sätt slutat kriget, och ville han bevisa, att freden fullkomligt uppfylt de med kriget afsedda ändamål. Visserligen har freden icke åt England inbringat någon lysande tillväxt i område, som väl eljest brukar vara en följd af kriget, men den är dock sådan, att hvarje förnuftig menniska måste vara tillfreds dermed. Det vore bekant att kriget börjat med ryssarnes infall i Donaufurstendömena. Då hade man varit beredd att sluta fred, om ryssarne blifvit förjagade och någon borgen för, att de icke skulle återvända till furstendömena, hade erhållits. Då de första trupperna afseglade till Turkiet, ansåg man det vara nödvändigt att befästa Dardanellerna och skydda sitt återtåg, i händelse Konstantinopel skulle blifva eröfradt af ryssarne. Må man jemföra denna omständighet med Turkiets nuvarande ställning, och hvem som helst skall nödgas medgifva den ofantliga förändring, som två korta år tillvägabragt. Donaufurstendömena äro nu befriade från all inblandning af ryssarne-och skola styras af sjelfvalde beherrskare, hvilka skula väljas efter de österrikiska truppernas aftåg; ty så ärge Österrikarne hålla furstendömena besatta, kan maa icke tala om något fritt val. Men som de turkiska och ryska områdena skola, enligt fördragen, genast efter ratifikationernas utvexling börja utrymmas, och man dermed måste fortsätta utan afbrott, så borde man, i anseende till det österrikiska områdets nära grannskap, kunna antaga, att österrikarne skola hafva aftågat ur Donaufurstendömena långt förr, än de förenade utrymt Krim. Valen skulle således: snart kunna ega rum, och dermed vore den första punkten afgjord. — Den andra punkten rörde Donausegelfartens befrielse, hvilken äfven blifvit uppnådd, och det på ett vida fullkomligare sätt, än som hade kunnat ske genom de af wienerkonferensen antagna bestämnielser. Enligt det nuvarande fördraget vore icke blott he!a nedre Donaus lopp undandraget Rysslands öfverväide, underkastadt bestämmelserna i wienerkongressakten och stäldt under strandstaternas uppsigt, utan Ryssland hade äfven måst afträda och till Turkiet återlemna en 200 engelska mil lång sträcka af nedre Pruth, så långt den kunde befaras af kanonbåtar; dessutom finge Turkiet en bättre gräns, och fästningarna Ismail och Kilianova återlemnas det. — Tredje punkten rörde Svarta hafvets neutralisering. De förenade hafva vunnit sitt stora mål och förstört Sebastopol samt ryska flottan i Svarta hafvet. Visserligen talade man om, att Nikolajeff finnes qvar som arsenal; men å ena sidan hade man kejsarens af Ryssland i protokollet upptagna förbindelse, att der och i Azowska sjön inga andra skepp skola byggas, än de, som han enligt det särskilta fördraget med sultanen eger rätt att hafva derstädes; dels borde man icke heller förgäta, att fördraget om Svarta hafvets neutralisering är lika mycket bindande för Turkiet sowr för Ryssland, och att det icke kunnat ligga i de vänskapligt sinnade makternas intresse att enträget yrka på vilkor, enligt hvilka Turkiet skulle nödgas rasera sin starka fästning Varna och förbinda sig att icke uppföra några fästningar i Trapezunt, Batum och Sinope. — För anspråket, att man åtminstone skulle ha förnekat ryssarne att återuppbygga sina fästningar på tscherkessiska kusten, anförde man visserligen, att man förledt tscherkesserna till att kompromettera sig med ryssarne. Detta påstående vore dock ogrundadt. Visserligen hade man försökt att knyta förbindelser med höfdingen Schamyl, men det hade aldrig lyckats de dertill använda agenterna att träda i verklig förbindelse med honom. Man råkar i öfrigt ut för en temligen allmänt utbredd villfarelse, om man tillskrifver Schamyl ett omedelbart inflytande på de tscherkessiska stammarne vid Svarta hafvet. ty tschetsehenser-höfdingen herrskar i Daghestan, vid Kaspiska hafvet, och synes i de senare tiderna hafva stått på ganska god fot med ryssarne. Huru mycket det äfven, i och för sig, skulle varit önskvärdt att af rys-a na bafva utverkat :rädandet af Georgien, Mingrelien, Imeretien och inskränkt dem till den nordliga sluttningen af Kaukusus, så skulle en sådan fordran, som alltid medfört en bestämd vägran, under förhandenvarande omständigheter alldeles icke varit något giltigt skäl för krigets fortsättning. Värdet af de ryska fästningarne på tscherkessiska kusten hade man för öfrigt mycket öfvarskattat; i hvarje fall kunna de aldrig tjena till en stödjepunkt för något ryskt infall i Turkiets asiatiska landskap. Deremot hade traktaten dragit försorg om, att den turkisk-ryska gränsen i Asien, som varit föremål för beständiga stridigheter, skall bifva definitivt faststäld. Hvad vidkomme bestämmelserna i fördraget rörande de kristna undersåternas ställning till Porten, så hide visserligen de förbundna makterna. afsagt sig all inblandning i Portens inre angelägenheter; men den omständigheten, att den hattischerif, genom hvilken sultanen tillförsäkrar de kristna sina rättigheter, är omnämd i fördraget, ålade de förbundne den moraliska plikten, att sörja för, att densamma bringas till verkställighet. Hvad således anginge Porten, så kunde man anse alla ändamål med kriget uppnådda g.uom freden, isynnerhet då Turkiets integritet ytterigare är stäld under det särskilta beskyddet af trippel-fördraget af den 15 April detta år. Rörande sakernas läge i Ostersjön, hade vestmakerna genom att förstöra Bomarsund, ett tillämnadt nytt Sebastopol, ansett sig berättigade att fordra, att Alandsöarne ej på nytt må befästas, ett i fredsfördraget faststäldt vilkor, som synnerligen bidroge till Sverges säkerhet och tillfredsställelse. Likaledes hade vestmakterna, genom det fördrag de afslutat med Sverge och Norge, sörjt derför, att Ryssland ej på norska kus.en må anlägga någon stor arsenal, från hvilken det vid hvad årstid som helst skulle kunna operera met de britiska öarne. — Hvad innehållet af konfesx TREE SNR FM ALAA NDEN AR VSRM REKA SPA BASSE KN BSE SA SAR Du är frisk nu... och om någonting nytt sl nlla inträffa så Iär hestämdt den. nvoifta