r Espårance, nej, gör ännu mera, du, somicke är sammansatt af galla och bitterhet liksom wi, älska mig åter... Din kärlek skall rena mig... genom den skall jag slutligen uppnå en sådan höjd, att vi från denna nya sfer cj mera skola kunna se ned på denna jord der jag varit nära att förtjena ditt hat, din afsky! .. Espårance, jag ber, jag bönfaller... stunden är högtidlig... i morgon är det redan för sent... Esptrance! glömska, hopp, kärlek I... Han höll sina ögon fästade på gräsmattan. liksom Didos skugga, hvilken anropades af Eneas. Du svarar ej! utbrast hon. Du Jåter mig vänta... Ah, jag förstår, du vill straffa mig . , . det är rättvist... men haf medlidande med mig, du ser min oro... svara, svara! Ja, mina fröken, jag skall svara er, återtog den unge mannen med fast röst och med en blick så klar, att Henriette ofrivilligt spratt till, liksom om hon fruktat att den kunde intränga i djupet af hennes själ och läsa de tankar, hvilka bodde derinom. Nåväl, denna kärlek, som ni begör af mig, ni känne: den icke sjelf... Afbryt mig ej... Det är blott en återstod af ungdom, en fibrernas sista skakning, hvilken åldern ännu ej haft tid att helt och hållit förhärda... Denna kärlek är ingenting annat än ångern öfver att hafva förorsakat en mans död... Denna skakning är endast , resultatet af den fruktan ni erfor vid åsynen af mitt spöke. Ni missbrukar min ödmjukhet. .. Nej, min fröken, jag säger er endast sanningen; det är en rättighet som som jag dyrt betalt och af hvilken jag ändå ej skulle begagna mig, var öfvertygad derom, så vida jag ej hoppades att en spegel, som utan smicker visade er er egen bild uti hela dess fasansfulla verklighet, möjligtvis skulle ådra