r
Espårance, nej, gör ännu mera, du, somicke
är sammansatt af galla och bitterhet liksom
wi, älska mig åter... Din kärlek skall rena
mig... genom den skall jag slutligen uppnå
en sådan höjd, att vi från denna nya sfer cj
mera skola kunna se ned på denna jord der
jag varit nära att förtjena ditt hat, din af-
sky! .. Espårance, jag ber, jag bönfaller...
stunden är högtidlig... i morgon är det re-
dan för sent... Esptrance! glömska, hopp,
kärlek I...
Han höll sina ögon fästade på gräsmattan.
liksom Didos skugga, hvilken anropades af
Eneas.
Du svarar ej! utbrast hon. Du Jåter
mig vänta... Ah, jag förstår, du vill straffa
mig . , . det är rättvist... men haf medlidande
med mig, du ser min oro... svara, svara!
Ja, mina fröken, jag skall svara er, åter-
tog den unge mannen med fast röst och med
en blick så klar, att Henriette ofrivilligt spratt
till, liksom om hon fruktat att den kunde in-
tränga i djupet af hennes själ och läsa de
tankar, hvilka bodde derinom. Nåväl, denna
kärlek, som ni begör af mig, ni känne: den
icke sjelf... Afbryt mig ej... Det är blott
en återstod af ungdom, en fibrernas sista
skakning, hvilken åldern ännu ej haft tid att
helt och hållit förhärda... Denna kärlek är
ingenting annat än ångern öfver att hafva
förorsakat en mans död... Denna skakning
är endast , resultatet af den fruktan ni erfor
vid åsynen af mitt spöke.
Ni missbrukar min ödmjukhet. ..
Nej, min fröken, jag säger er endast san-
ningen; det är en rättighet som som jag dyrt
betalt och af hvilken jag ändå ej skulle be-
gagna mig, var öfvertygad derom, så vida
jag ej hoppades att en spegel, som utan
smicker visade er er egen bild uti hela dess
fasansfulla verklighet, möjligtvis skulle ådra-