KA a NN uppgifter, befunmäs utgöra 18,298 personer hvilka varit sysselsatta vid de olika slagen a bergverksrörelse samt mineraloch metallför ädlingen. Hr TROTTETS FÖRELÄSNINGAR Femte Föreläsningen. Detta föredrag, som egde rum i måndags, hade till föremål evangelisten Johannes, eller evangeli grundprincip. Inom utvecklingen af det kristliga lifvet oeh der kristna forskningen under det apostoliska tidehvarfvet intager Johannes utan tvifvel ett alldeles sjelfständigt rum och framställer den djupaste andliga uppfattningen. Också har denna uppfattning sin källa i en allmännelig princip, som under olika namn utgör roten för hans tanke och grunden för hans lif. Denna princip är kärleken i dess högsta, andligaste mening. Kärleken, enligt Johannes, uppenbarar först för oss grunden fadrens väsende (1 Joh. 4:8,16.) Också aälskar Gud sonen (Joh 3:35; 5:20; 10:17 m. fl.), de troende (Joh. 14:23; 16:27; 17: 2,9,11,12, 21,23; 1 Joh. 4: 9, 10, 16,19), menskligheten (Joh. 3: 16, 17). Kärleken utgör således Guds väsende, och om Johannes säger, att Gud är ljuset och lifvet, så är äfven detta, såsom talaren visade, endast tvenne olika uttryck för att framställa Gud såsom kärleken. Kärleken utgör vidare grunden för Sonens personlighet. Kristus är kärleken med afseende på Gud (Joh. 14:31; 17:10, 21—26), med afseende på de sina (Joh. 16: 48—63; 15:9, 13—15 m. fl), med afseende på menskligheten (Joh. 3: 16,17; 6:33, 51; 1 Joh. 3: 16). Om Kristus också betraktas som sanningen och lifvet, så äro dessa benämningar en naturlig följd af tron (Joh. 8: 16,51; 12:46) och återfinnas beständigt i samma mening som kärleken (Joh. 1: 4; 8: 12). Kärleken måste också utgöra grunden för den kristnes personlighet, först med afseende på Fadren och Sonen (Joh. 4—9, 20; 17: 29, 23; 1 Joh. 3: 11; 4: 7—21; 5: 1). Om den kristne också måste blifva lifvet, så menas äfven dermed detsamma som kärleken (Joh. 3: 16; 5: 40; 6: 33, 51—57; 1 Job. 5:12) och det är samma förhållande med ordet ljus (Joh. 1:12; 1 Joh. 1: 7; 2:10). Men om kärleken utgör grunden för hela Johannis teologi, hvilket sammanhang gifver då denne apostel åt denna grundprincip och tron, som utgör medelpunkten för Pauli teologi? Johannes betraktar tron såsom källan till det kristliga lifvet, själens födelse till Kiistum (Joh. 1: 11; 3: 16, 32; 5: 24, 43, 44; 20: 31 m. fl.). Enligt Johannes är att tro detsamma som att komma till Jesus (Joh, 5: 40; 6:35, 37 m. fl.), att födas på nytt (Joh 3:8) eller födas till Ufvet (Joh. 6:40). Genom att öppna själen för lifvet förer tron till kärleken, hvars vilkor, källa och början den är. Oekså när tron rätt uppfattas, sammansmälter den med kärleken, som är dess högsta verklighet och skönaste namn (1 Joh. 5: 12). Kärleken fullbordar frälsningen inom den kristnes hjerta, och verkliggör föreningen emellan den troende, Sonen och Fadren, eller införlifvar Kristus med den, som älskar honom (Joh. kap. 17; kap. 14; kap. 10 v. 14 m. fl.). Så meddelar Kristus sitt eget väsende åt den troende, och lefver i honom såsom han i Kristo; på detta sätt kan menniskan blifva Kristi afbild (Joh. 6:56; 15: 4, 5; 1 Joh. 2:24; 4: 12; 5: 20). Detta är det nya och lefvande element, som utmärker hela Johannis teologi. Man förstår häraf lätt, att kärleken stiftar en gemensam ansvarighet bland kyrkans medlemmar, och att han blir liksom den lefvande själen inom den religiösa stiftelsen. Den helige ande, kyrkans ständige lärare, leder genom kärleken enskilt hvarje kristen. I sjelfva verket äro alla sanna kristne, genom Guds ande, apostlar. Kärleken är det eviga lifvet, börJjadt inom den troendes själ (Joh. 6:53). Kristus är uppståndelsen och lifvet redan här på jorden (Joh. 11: 25, 26 o. f.). Kärleken segrar öfver döden i den kristnes själ. Det är således klart, att med hänseende på de tillkommande tingen bär Johannis teologi en mycket andligare prägel än Pauli. Grundprincipen för Johannis teologi är således allt hvad evangelium erbjuder djupast, andligast och gudomligast. Men det är ej blott genom sjelfva grundprincipen för sin teologi och genom den ande, som utmärker den, som Johannes står framåtskridande jemförd med Paulus; han visar sig också vara det i flera enskilta punkter. Jobannes framställer hufvudsakligen Kristi gudomlighet i en högre dager genom den nya läran om ordet om vardt kött. De tro första evangelisterna visa företrädesvis huru Kristus handlade, Johannes snarare hvem ham är; detta evangelium liknar en spegel, som för oss återgifver dragen af, Kristi heliga personlighet, och för oss liksom ansigte mot ansigte med honom. Talaren visade derefter framåtskridandet hos Johannes framför Paulus uti uppfattningen af G-ds väsen, uti det fullkomliga oberoende, som han tillerkänner den kristne af lagen och det gamla testamentet, och slutligen uti den anda, hvari han uppfattar predestimationens lära. Om Paulus talar klart och tydligt om denna lära, så talar Johannes derom i blott 2 eller 8 språk. Han uttalar ej blott kraftigt menniskans moraliska frihet, men han ser ej mer, såsom Paulus, i Israel Guds utvalda folk för fädernes skuld, med hänseende till denna lära: han erkänner ingen företrädesrättighet emellan judar och hedningar, hvarje sådan är fullkomligen försvunnen för honom; predestinationen har blifvit fullkomligt personlig, utesluande religiös. Slutligen syftar kärlekens id6, som genomtränger hela Johannis evangelium, att göra denna lära fullkomligt andlig (Joh. 3: 16,17). Men om också kärlekens princip efter andam utgör, för Johannes, kristendomens hjerta, så förblir den, äfven oberoende af evangelium, alla principers grund. Till sin natur har den andliga kärleken ingenting gemensamt med passionen, som i grunden blott är en annan form af den naturliga egoismen. Den förutsätter tvärtom det fullkomliga offret af all sjelfviskhet, öfverlemnandet af sin egen vilja åt en högre vilja. Detta är den upphöjdaste handling, hvaraf menniskan är måktig, den enda, som tränger på djupor af hemnes varelse och gifver henne den verkliga rihet, hvartill hon är danad. Genom kärleken blifra vi stå med sennärgem, hvilken blir liksom kärnan af vårt moraliska våsen. Kärleken endast kan vända sergen till fröjd, döden till lif, och segrande trotsa grafven; den utgör den menskliga naturens högsta skatt, skänker framtiden åt menniskans hjerta, och sätter själen i besittning af det eviga lifvet. Detär derföre den gifver åt den troende ett nytt väsen och utveeklar i dess själ en ny andlig verld. Om kärleken så småningom utveeklar menniskans inre jag ur den bedrägliga yta, som synden föder, så fattar man, att den ensam sätter oss i stånd att ikläda oss en gemensam solideriget för den menskliga tGarona micanX;d måsta nh se os