KA a NN
uppgifter, befunmäs utgöra 18,298 personer
hvilka varit sysselsatta vid de olika slagen a
bergverksrörelse samt mineral- och metallför
ädlingen.
Hr TROTTETS FÖRELÄSNINGAR
Femte Föreläsningen.
Detta föredrag, som egde rum i måndags, hade
till föremål evangelisten Johannes, eller evangeli
grundprincip.
Inom utvecklingen af det kristliga lifvet oeh der
kristna forskningen under det apostoliska tidehvarf-
vet intager Johannes utan tvifvel ett alldeles sjelf-
ständigt rum och framställer den djupaste andliga
uppfattningen. Också har denna uppfattning sin
källa i en allmännelig princip, som under olika namn
utgör roten för hans tanke och grunden för hans lif.
Denna princip är kärleken i dess högsta, andligaste
mening.
Kärleken, enligt Johannes, uppenbarar först för oss
grunden fadrens väsende (1 Joh. 4:8,16.) Också aäl-
skar Gud sonen (Joh 3:35; 5:20; 10:17 m. fl.), de
troende (Joh. 14:23; 16:27; 17: 2,9,11,12, 21,23;
1 Joh. 4: 9, 10, 16,19), menskligheten (Joh. 3: 16, 17).
Kärleken utgör således Guds väsende, och om Johan-
nes säger, att Gud är ljuset och lifvet, så är äfven
detta, såsom talaren visade, endast tvenne olika ut-
tryck för att framställa Gud såsom kärleken.
Kärleken utgör vidare grunden för Sonens person-
lighet. Kristus är kärleken med afseende på Gud
(Joh. 14:31; 17:10, 21—26), med afseende på de sina
(Joh. 16: 48—63; 15:9, 13—15 m. fl), med afseende
på menskligheten (Joh. 3: 16,17; 6:33, 51; 1 Joh. 3:
16). Om Kristus också betraktas som sanningen och
lifvet, så äro dessa benämningar en naturlig följd af
tron (Joh. 8: 16,51; 12:46) och återfinnas beständigt
i samma mening som kärleken (Joh. 1: 4; 8: 12).
Kärleken måste också utgöra grunden för den krist-
nes personlighet, först med afseende på Fadren och
Sonen (Joh. 4—9, 20; 17: 29, 23; 1 Joh. 3: 11; 4: 7—21;
5: 1). Om den kristne också måste blifva lifvet, så
menas äfven dermed detsamma som kärleken (Joh.
3: 16; 5: 40; 6: 33, 51—57; 1 Job. 5:12) och det är
samma förhållande med ordet ljus (Joh. 1:12; 1 Joh.
1: 7; 2:10).
Men om kärleken utgör grunden för hela Johannis
teologi, hvilket sammanhang gifver då denne apo-
stel åt denna grundprincip och tron, som utgör me-
delpunkten för Pauli teologi?
Johannes betraktar tron såsom källan till det krist-
liga lifvet, själens födelse till Kiistum (Joh. 1: 11;
3: 16, 32; 5: 24, 43, 44; 20: 31 m. fl.). Enligt Johan-
nes är att tro detsamma som att komma till Jesus
(Joh, 5: 40; 6:35, 37 m. fl.), att födas på nytt (Joh
3:8) eller födas till Ufvet (Joh. 6:40). Genom att
öppna själen för lifvet förer tron till kärleken, hvars
vilkor, källa och början den är. Oekså när tron rätt
uppfattas, sammansmälter den med kärleken, som är
dess högsta verklighet och skönaste namn (1 Joh. 5:
12). Kärleken fullbordar frälsningen inom den krist-
nes hjerta, och verkliggör föreningen emellan den
troende, Sonen och Fadren, eller införlifvar Kristus
med den, som älskar honom (Joh. kap. 17; kap. 14;
kap. 10 v. 14 m. fl.). Så meddelar Kristus sitt eget
väsende åt den troende, och lefver i honom såsom
han i Kristo; på detta sätt kan menniskan blifva
Kristi afbild (Joh. 6:56; 15: 4, 5; 1 Joh. 2:24; 4:
12; 5: 20). Detta är det nya och lefvande element,
som utmärker hela Johannis teologi.
Man förstår häraf lätt, att kärleken stiftar en ge-
mensam ansvarighet bland kyrkans medlemmar, och
att han blir liksom den lefvande själen inom den re-
ligiösa stiftelsen. Den helige ande, kyrkans stän-
dige lärare, leder genom kärleken enskilt hvarje kri-
sten. I sjelfva verket äro alla sanna kristne, genom
Guds ande, apostlar. Kärleken är det eviga lifvet, bör-
Jjadt inom den troendes själ (Joh. 6:53). Kristus är
uppståndelsen och lifvet redan här på jorden (Joh.
11: 25, 26 o. f.). Kärleken segrar öfver döden i den
kristnes själ. Det är således klart, att med hänse-
ende på de tillkommande tingen bär Johannis teologi en
mycket andligare prägel än Pauli. Grundprincipen
för Johannis teologi är således allt hvad evangelium
erbjuder djupast, andligast och gudomligast.
Men det är ej blott genom sjelfva grundprincipen
för sin teologi och genom den ande, som utmärker
den, som Johannes står framåtskridande jemförd med
Paulus; han visar sig också vara det i flera enskilta
punkter. Jobannes framställer hufvudsakligen Kri-
sti gudomlighet i en högre dager genom den nya
läran om ordet om vardt kött. De tro första evan-
gelisterna visa företrädesvis huru Kristus handlade,
Johannes snarare hvem ham är; detta evangelium lik-
nar en spegel, som för oss återgifver dragen af, Kristi
heliga personlighet, och för oss liksom ansigte mot an-
sigte med honom. Talaren visade derefter framåtskri-
dandet hos Johannes framför Paulus uti uppfattningen af
G-ds väsen, uti det fullkomliga oberoende, som han till-
erkänner den kristne af lagen och det gamla testamen-
tet, och slutligen uti den anda, hvari han uppfattar pre-
destimationens lära. Om Paulus talar klart och tydligt
om denna lära, så talar Johannes derom i blott 2 eller
8 språk. Han uttalar ej blott kraftigt menniskans
moraliska frihet, men han ser ej mer, såsom Paulus,
i Israel Guds utvalda folk för fädernes skuld, med
hänseende till denna lära: han erkänner ingen före-
trädesrättighet emellan judar och hedningar, hvarje
sådan är fullkomligen försvunnen för honom; prede-
stinationen har blifvit fullkomligt personlig, uteslu-
ande religiös. Slutligen syftar kärlekens id6, som
genomtränger hela Johannis evangelium, att göra
denna lära fullkomligt andlig (Joh. 3: 16,17). Men om
också kärlekens princip efter andam utgör, för Jo-
hannes, kristendomens hjerta, så förblir den, äfven
oberoende af evangelium, alla principers grund.
Till sin natur har den andliga kärleken ingenting
gemensamt med passionen, som i grunden blott är
en annan form af den naturliga egoismen. Den för-
utsätter tvärtom det fullkomliga offret af all sjelf-
viskhet, öfverlemnandet af sin egen vilja åt en högre
vilja. Detta är den upphöjdaste handling, hvaraf
menniskan är måktig, den enda, som tränger på dju-
por af hemnes varelse och gifver henne den verkliga
rihet, hvartill hon är danad. Genom kärleken blifra
vi stå med sennärgem, hvilken blir liksom kärnan af
vårt moraliska våsen. Kärleken endast kan vända
sergen till fröjd, döden till lif, och segrande trotsa
grafven; den utgör den menskliga naturens högsta
skatt, skänker framtiden åt menniskans hjerta, och
sätter själen i besittning af det eviga lifvet. Detär
derföre den gifver åt den troende ett nytt väsen och
utveeklar i dess själ en ny andlig verld.
Om kärleken så småningom utveeklar menniskans
inre jag ur den bedrägliga yta, som synden föder,
så fattar man, att den ensam sätter oss i stånd att
ikläda oss en gemensam solideriget för den menskliga
tGarona micanX;d måsta nh se os