skulle vid den der förestående biskopsutnän ningen blifva förbigången, så hafva vi ic ansett nödigt att borttaga utrymmet i vå blad genom införande af dessa skrifvelse Vi inskränka oss till anförande, för de de meddelade faktiska upplysningarnes skull, : nedanstående, som från fullt trovärdig pe son inom nämde stift senast kommit oss til handa. — Så skrifves från Lund: Ett rykte har de senare dagarne gått härstädes a teologie professorn och prosten E. G. Bring skul på högsta ort vara starkt i fråga att blifva stifte biskop och akademiens prokansler, hvilket äfven a åtskilliga tidningar blifvit understödt. Här har dett rykte väckt mycken ledsnad, på samma gång man det längsta vill frånkänna uppgiften alltrovärdighe Professor Bring innehar nemligen endast tredje rum met å biskopsförslaget efter domprosten Thomande och biskop Agardh samt erhöll till detsamma endas 104 röster af 242 väljande. Hittills-har, med undan tag af biskop Celsii utnämning under Gustaf III, ick någon blifvit till biskop härstädes under de senar tiderne utnämd, utan att hafva varit till biskopsem betet kallad af pluraliteten af stiftets presterskap, oc! denna har professor Bring icke erhållit, likasom ha trots erkebiskop Reuterdahls förord icke ernådde nå got förslagsrum i detakademiska konsistorium i Lun (endast 5 vota af 16 röstande). — För att ådaga lägga, hvad vi här anfört, vilja vi ur de ännu befint liga omröstningsprotokollerna meddela uppgifter on de inom stiftet sedan 1700-talets början hållne bi skopsval inom Lunds stift. 1:o Vid biskopsledigheten efter den till erkebiskoj utnämde doktor M. Steuchius uppfördes 1714 å bi skopsförslaget 1:o domprosten Linnerius (utnämd) mec 196 röster, 2:0 professor Ihre med 30 röster, 3:0 bi skop Gezelius i Åbo med 26 röster. 2:0 Å förslaget efter Linnerius uppfördes 1734, 1:c domprosten Andr. Rydelius (utnämd) med 182 röster 2:0 teol. professor Carl Papke med 108 och 3:0 biskopen i Göteborg Jakob Benzelius med 102 röster. 3:o Efter Rydelius besattes 1738 förslaget med 1:c domprosten Carl Papke (utnämd) med 201 röster, 2:c professor H. Benzelius med 93 röster, 3:0 teol. prof. Magnus Rydelius med 93 röster. 4:0 Å förslaget efter Papke blefvo 1740 uppförde 1:o domprosten Henrik Benzelius (utnämd) med 197 röster, 2:o teol. professor Magnus Rydelius med 10 röster och 3:o biskopen i Göteborg J. Benzelius med 44 röster. 5:o Efter till erkebiskop utnämde dr Benzelius uppfördes 1748 1:o domprosten Johan Engeström (utnämd) med 199 röster, 2:0 teol. professor Wåhlin med 105 röster, 3:o teol. professor Westring med 72 röster. 6:0 Efter Engeström blefvo 1777 föreslagne 1:0 biskopen i Strängnäs C. J. Benzelius med 208 röster, 2:o domprosten Munck med 185 röster, teol. professor Hessln med 173 röster. Pastor Primarius i Stockholm Olof Celsius kom med 71 röster närmast desse i röstantal och utnämdes. 7:0 Efter Celsius uppfördes 1794 af stiftet 1:o domprosten Petrus Munck (utnämd) med 219 röster, 2:0 teol. professor Hesslån med 211 röster, och 3:0 teol. professor Hellman med 122 röster. 8:0 Efter Munek uppfördes 1803 1:o domprosten Nils Hesslen (utnämd) med 199 röster, 2:0 teol. prof. Hellman med 175 röster, 3:0 teol. professor Eberstein med 143 röster. 9:o Efter Hesslen uppfördes 1811 1:o domprosten Joh. J. Hellman med 189 röster, 2:o teol. professor Eberstein med 182 röster och 3:o0 teol. professorn Wilhelm Faxe (utnämd) med 180 röster. 10:o Efter Faxe föreslogos 1854: 1:o statsrådet Henrik Reuterdahl (utnämd) med 211 röster, 2:o domprosten Thomander med 99 röster, och 3:0 pastor primarius Pettersson med 77 röster. Såsom läsaren ser, har af 10 utnämningar alla de autnämde utom Celsius varit kallade af pluraliteten af stiftets presterskap, och alla utom Celsius och Faxe varit uppförde å första förlagsrummet. Denna gången finnes icke heller någon rimlig anledning att förbigå första rummets innehafvare, domprosten Thomander, som äfven före prof. Bring eger den meriten, att han redan år 1854 innehade andra förslagsrummet till biskopsembetet härstädes. Doktor Thomander är dessutom en af svenska kyrkans största prydnader; såsom andlig talare, riksdagsombud, vetenskapsman, i allt står han framför prof. Bring, hvilken knappast utgifvet någon skrift värd att nämnas, och såsom riksdagsman under en stor del af förra riksdagen var tjenstledig för sjuklighet. Doktor Thomander var redan teologie professor i Lund, då prof. Bring ännu endast var student, och är äfven den som framdragit honom vid akademien. Det bör nämnas, att prof. Bring vid det nu skedda valet icke täcktes rösta såsom ledamot af domkapitlet, han röstade i stället i Bara härad. Om han röstade på domprosten Thomander, lemnas derhän. Hade prof. Bring enligt sin skyldighet afgifvit sin röst i domkapitlet och dervid röstat på dr Thomander, så hade af 5 röstande Thomander och Bring erhållit hvarlera 4. Nu deremot erhöll professor Bring enhällig kallelse i domkapitlet, hvaremot en ledamot (prosten dlbers) uteslöt Thomander, hvarigenom Bring der ernöll främsta rummet. Denna handling har både vid miversitetet och i stiftet nedsatt prof. Bring och äckt mycken ovilja... Vi böra i sammanhang härmed berätta, att ifven Svenska Tidningen anser sig böra taga ör afgjordt, att doktor Thomander skall blifva utnämd, yttrande dervid följande tröstesrunder för vederbörande: Domprosten Thomanders kraftiga personlighet är vifvelsutan behöflig så väl i det partilystna Lund, om bland det beqväma skånska presterskapet. För ans radikala och antibiskopliga riktning, hvarom nan talat, bafva vi för vår del aldrig hyst någon ruktan. Domprosten Thomander är tillräckligt älkare af myndighet, för att, i likhet med prinsar, om snart blifva rojalister när de blifva konungar, og blifva biskoplig — och vi förmoda i fullt mått — då han blir biskop. Hvad åter hans radikalism eträffar, så önska vi, för vår del, uppriktigt, att et, som deraf inskränker sig att vara liberalt, måtte ortfara, enär man icke har för mycket deraf på ver rikes biskopsstolar. Att hans liberalism inför ; liberale genast försvinner vid hans upphöjelse, är art. Vi instämma med Svenska Tidningen deri, tt vi äfven för vår del aldrig hos dr Thorander funnit någon radikalism, som kunnat öra honom oantaglig på biskopsstolen. Om ör öfrigt det anseende för liberalism, som an likväl, oaktadt sina i vissa frågor rätt onservativa tänkesätt, hittills åtnjutit, skall os de liberale försvinna eller icke, sedan an blifvit biskop, lärer väl egentligen komia att bero på huruvida liberalismen hos onom sjelf försvinner, hvarom vi först toråc öra afvakta erfarenhetens vittnesbörd. I sammanhaug härmed kunna vi icke an