att för allmänhetens ögon utveckla dess vigt och värde. Den är, enligt mitt förmenande, egnad att uppfylla detta ändamål i hvad beträffar bemödandena att ådagalägga de gynnsamma förändringar, som orientaliska kriget åvägabragt i våra allianser och uti Europas sinnesstämning i afseende på oss; men det är tvifvelaktigt, om man kommer att dela dess optimism ända derhän, att tro det fredstraktatep innebär allt hvad man kunnat önska. Se här hvad broschyren yttrar i afseende på Sverge: Den i sistlidne November månad mellan Frankrike, England och Sverge afslutade traktaten utgör, enligt hvad man påminner sig, å sin sida en ständig allians. Den uppreser mot Rysslands inflytande i norden ett bålverk, vid hvilket konungen af Sverge förbundit sig att hålla stånd, och som vi sjelfva åtagit oss förpliktelsen att i händelse af behof försvara. På samma gång ha vi ernått ett annat resultat. Vi ha ryckt Sverge undan den politik, som beherskat det alltsedan 1814; vi ha återfört det på sina sanna traditioners bana; dess historia är på detnärmaste förbunden med det ottomaniska väldets under det sista seklet, och gemensamheten uti intressen är så mycket mer uppenbar, sym den ena statens förfall gått i jemnbredd med den andras. Detta föreningsband återfinnes ända till den nästan samtidiga eröfringen af Finland och Bessarabien i början af detta sekel. Tanken, att godtgöra Finlands förlust genom Norges eröfring och att begära af Ryssland hvad Frankrike icke kunde bevilja utan att brista i uppfyllandet af sina plikter mot sin trogna bundsförvandt Danmark, inkastade svenska regeringen i en politik, som stod i strid med hennes verkliga intressen, och hvilken aldrig varit populär, emedan den icke var nationel. vTraktaten af den 21 November 1855 återgifver väl icke åt Sverge hvad det förlorat, men betryggar det åtminstone mot nya territorialförluster och återförer det till oss. Konventionen beträffande Ålandsöarne, som utgör ett säkert vittnesbörd på vår omsorg för den Skandinaviska halföns oafhängighet, förökar än mer fastheten af de band, som direkt förena oss med kabinettet i Stockholm, och allt ger anledning hoppas, att dessa för vår politik i norden så nyttiga förbindelser hädanefter skola vara oupplösliga.n Edra Svenska läsare skola bättre än jag kunna bedöma riktigheten och betydelsen af dessa betraktelser. I politiken hinner vinden knappast lägga sig på den ena sidan, förr än det blåser upp från en annan. Italienska frågan, återväckt genom det engelska parlamentets debatter, har nu ånyo blifvit det genom förhandlingarne i piemontesiska kamrarne. Man har i redogörelsen för dessa förhandlingar med spändt intresse läst den af de sardinska fullmäktige till kabinetten i Paris och London efter konferensernas afslutande öfverlemnade not. Det stycke hvari grefve Cavour, efter att ha skildrat Piemonts ställning, tillägger, att det förr eller senare kan blifva nödsakadt att tillgripa förtviflade mått och steg, hvilkas följder det är omöjligt att beräkna, bar, såsom ni lätt kan ana, med rätta väckt mycken uppmärksamhet, och de yttranden genom hvilka han karakteriserar Österrikes politik och dess öfvervälde i Italien, ha gjort ett icke mindre lifligt intryck, synnerligast i ett ögonblick, då Frankrike och Österrike synas sluta sig närmare till hvarandra. Det säges att grefve Cavour sedermera förmildrat sina ord, men sjelfva det innersta af den ministeriella tanken har framträdt alltför lifligt för att denna förmildring kan hafva någon betydelse, och det är alltför klart, att de eventualiteter, om hvilka den piemontesiska ministern talat, qvarstå allvarliga och hotande. Å en annan sida se vi belgiska pressfrågan antaga ganska ansenliga proportioner. Det ir icke utan en viss öfverraskning den franska allmänheten plötsligen sett denna fråga framstå och växa till betydenhet; denna allmänhet har i sjelfva verket först genom denna fråga erfarit att hon existerade, och såsom Gazette de France, trots allt hvad de halfofficiella tidningarne må säga derom, ganska riktigt anmärker, opinionen är föga benägen att bidraga till lösningen af en fråga, hvars tillvaro man hittills hållit för den fördold och i hvilken sjelfva fakta icke ens nu äro bragta till dess kännedom. Framläggandet af dessa fakta skulle vara så mycket mer nödvändigt, som frågan är ganska kinkig att fatta, Franska regeringen beklagar sig utan tvifvel icke deröfver, att de belgiska tidningarne klandra hennes politik, hennes handlingar eller till och med hennes princip. Det vore alltför förmätet, att af en utländsk press i ett fritt land begära, att den afhölle sig från sådant klander. Franska regeringen beklagar sig, efter hvad det synes, deröfver att en del af den belgiska pressen predikar mordanslag mot kejsaren. Detta är den bestämdt angifna klagopunkten, och om så förhåller sig, har man ganska svårt att göra sig reda för huru det skulle kunna innebära en kränkning af den belgiska grundlagen, att stifta en lag, som med straff belade uppmaningar till mordanslag, eller att tillämpa den lag, som i detta afseende redan kan finnas; ty rättigheten till sådana uppmaningar, de må nu gälla en inföding eller en utländning, en kejsare, en kung, en furste eller en enskilt medborgare, kan icke i något land utgöra en del af den konstitutionella friheten. Man måste således antaga, att belgiska regeringen uti det franska anspråket ser någonting annat än afsigten att i Belgien få uppmaningar till mordanslag bestraffade, att hon, med eller utan skäl, misstänker franska regeringen hysa något begär, att i afseende på tryckfriheten bringa sin lilla nordliga granne i mer eller mindre mån i jembredd med Frankrike. Om så vore förhållandet, skulle man mycket väl förstå det af hr Vilain XIII uttalade aldrig och den entusiastiska rörelse det framkallat. Förhbölle det sig annorlunda, och åsyftade denna rörelse att understödja rättigheten att predika ett mord, skulle den vara brottslig, ifall den icke, hvad värre vore, skulle vara ytterligt löjlig. Allt detta bevisar emellertid, att oberoende af orientaliska frågan finnas i vårt stackars Europa en hel hop internationella tvisteoch antindnings-anledningar, och att det skall blifva den eviga freden ganska svårt att öf