att för allmänhetens ögon utveckla dess vigt
och värde. Den är, enligt mitt förmenande,
egnad att uppfylla detta ändamål i hvad be-
träffar bemödandena att ådagalägga de gynn-
samma förändringar, som orientaliska kriget
åvägabragt i våra allianser och uti Europas
sinnesstämning i afseende på oss; men det
är tvifvelaktigt, om man kommer att dela dess
optimism ända derhän, att tro det fredstrak-
tatep innebär allt hvad man kunnat önska.
Se här hvad broschyren yttrar i afseende
på Sverge:
Den i sistlidne November månad mellan Frank-
rike, England och Sverge afslutade traktaten utgör,
enligt hvad man påminner sig, å sin sida en stän-
dig allians. Den uppreser mot Rysslands inflytande
i norden ett bålverk, vid hvilket konungen af Sverge
förbundit sig att hålla stånd, och som vi sjelfva åta-
git oss förpliktelsen att i händelse af behof försvara.
På samma gång ha vi ernått ett annat resultat.
Vi ha ryckt Sverge undan den politik, som beher-
skat det alltsedan 1814; vi ha återfört det på sina
sanna traditioners bana; dess historia är på detnär-
maste förbunden med det ottomaniska väldets under
det sista seklet, och gemensamheten uti intressen
är så mycket mer uppenbar, sym den ena statens
förfall gått i jemnbredd med den andras. Detta
föreningsband återfinnes ända till den nästan sam-
tidiga eröfringen af Finland och Bessarabien i bör-
jan af detta sekel. Tanken, att godtgöra Finlands
förlust genom Norges eröfring och att begära af
Ryssland hvad Frankrike icke kunde bevilja utan
att brista i uppfyllandet af sina plikter mot sin
trogna bundsförvandt Danmark, inkastade svenska
regeringen i en politik, som stod i strid med hennes
verkliga intressen, och hvilken aldrig varit populär,
emedan den icke var nationel.
vTraktaten af den 21 November 1855 återgifver
väl icke åt Sverge hvad det förlorat, men betryg-
gar det åtminstone mot nya territorialförluster och
återförer det till oss.
Konventionen beträffande Ålandsöarne, som utgör
ett säkert vittnesbörd på vår omsorg för den Skan-
dinaviska halföns oafhängighet, förökar än mer fast-
heten af de band, som direkt förena oss med kabi-
nettet i Stockholm, och allt ger anledning hoppas,
att dessa för vår politik i norden så nyttiga förbin-
delser hädanefter skola vara oupplösliga.n
Edra Svenska läsare skola bättre än jag
kunna bedöma riktigheten och betydelsen af
dessa betraktelser.
I politiken hinner vinden knappast lägga
sig på den ena sidan, förr än det blåser upp
från en annan. Italienska frågan, återväckt
genom det engelska parlamentets debatter, har
nu ånyo blifvit det genom förhandlingarne i
piemontesiska kamrarne.
Man har i redogörelsen för dessa förhand-
lingar med spändt intresse läst den af de sar-
dinska fullmäktige till kabinetten i Paris och
London efter konferensernas afslutande öf-
verlemnade not. Det stycke hvari grefve Ca-
vour, efter att ha skildrat Piemonts ställning,
tillägger, att det förr eller senare kan blifva
nödsakadt att tillgripa förtviflade mått och steg,
hvilkas följder det är omöjligt att beräkna, bar,
såsom ni lätt kan ana, med rätta väckt myc-
ken uppmärksamhet, och de yttranden genom
hvilka han karakteriserar Österrikes politik
och dess öfvervälde i Italien, ha gjort ett icke
mindre lifligt intryck, synnerligast i ett ögon-
blick, då Frankrike och Österrike synas sluta
sig närmare till hvarandra.
Det säges att grefve Cavour sedermera för-
mildrat sina ord, men sjelfva det innersta af
den ministeriella tanken har framträdt alltför
lifligt för att denna förmildring kan hafva
någon betydelse, och det är alltför klart, att
de eventualiteter, om hvilka den piemontesi-
ska ministern talat, qvarstå allvarliga och ho-
tande.
Å en annan sida se vi belgiska pressfrågan
antaga ganska ansenliga proportioner. Det ir
icke utan en viss öfverraskning den franska
allmänheten plötsligen sett denna fråga fram-
stå och växa till betydenhet; denna allmänhet
har i sjelfva verket först genom denna fråga
erfarit att hon existerade, och såsom Gazette
de France, trots allt hvad de halfofficiella
tidningarne må säga derom, ganska riktigt an-
märker, opinionen är föga benägen att bi-
draga till lösningen af en fråga, hvars tillvaro
man hittills hållit för den fördold och i hvil-
ken sjelfva fakta icke ens nu äro bragta till
dess kännedom.
Framläggandet af dessa fakta skulle vara
så mycket mer nödvändigt, som frågan är
ganska kinkig att fatta, Franska regeringen
beklagar sig utan tvifvel icke deröfver, att
de belgiska tidningarne klandra hennes poli-
tik, hennes handlingar eller till och med hen-
nes princip. Det vore alltför förmätet, att af
en utländsk press i ett fritt land begära, att
den afhölle sig från sådant klander. Franska
regeringen beklagar sig, efter hvad det synes,
deröfver att en del af den belgiska pressen
predikar mordanslag mot kejsaren. Detta är
den bestämdt angifna klagopunkten, och om
så förhåller sig, har man ganska svårt att
göra sig reda för huru det skulle kunna inne-
bära en kränkning af den belgiska grundla-
gen, att stifta en lag, som med straff belade
uppmaningar till mordanslag, eller att tillämpa
den lag, som i detta afseende redan kan fin-
nas; ty rättigheten till sådana uppmaningar,
de må nu gälla en inföding eller en utländ-
ning, en kejsare, en kung, en furste eller en
enskilt medborgare, kan icke i något land
utgöra en del af den konstitutionella friheten.
Man måste således antaga, att belgiska re-
geringen uti det franska anspråket ser någon-
ting annat än afsigten att i Belgien få upp-
maningar till mordanslag bestraffade, att hon,
med eller utan skäl, misstänker franska rege-
ringen hysa något begär, att i afseende på
tryckfriheten bringa sin lilla nordliga granne
i mer eller mindre mån i jembredd med Frank-
rike. Om så vore förhållandet, skulle man
mycket väl förstå det af hr Vilain XIII ut-
talade aldrig och den entusiastiska rörelse det
framkallat.
Förhbölle det sig annorlunda, och åsyftade
denna rörelse att understödja rättigheten att
predika ett mord, skulle den vara brottslig,
ifall den icke, hvad värre vore, skulle vara
ytterligt löjlig.
Allt detta bevisar emellertid, att oberoende
af orientaliska frågan finnas i vårt stackars
Europa en hel hop internationella tviste- och
antindnings-anledningar, och att det skall
blifva den eviga freden ganska svårt att öf-