ningar. Hur mången simpel kurirfärd har
icke blifvit belönad med en orden, som ur-
sprungligen varit ämnad att utmärka stora
och allmänt erkända förtjenster!
Utmärkelserna för litterära förtjenster synas
likaledes alltför mycket stå under slumpens
inflytande. Ett i sig sjelft obetydligt eller
värdelöst arbete, tillstäldt någon hög person
i maroquinsband och guldsnitt, kan ofta till-
skynda en utländsk författare en utmärkelse,
hvaraf många andra vore tusenfaldigt mera
förtjenta. Man erfor nyligen, att en hr Etzeli
Berlin hade erhållit stora svenska guldmedaljen
för en öfversättning af premierlöjtnant Skog-
mans resebeskrifning, hvaremot man vet, att
personer, som utgifvit berömda och klassiska
öfversättningar af klassiska svenska vitterhets-
arbeten och som dessutom gjort svenska litte-
raturen och forskningen de största och red-
baraste tjenster, icke erhållit den ringaste ut-
märkelse eller ens uppmärksamhet från rege-
ringens sida.
Ett exempel på, huru lätt det understun-
dom kan gå att från främmande länder samla
en hel skörd af sådana litterära utmärkelser,
som bäras utanpå rocken, rinner oss just nu
i minnet. En f. d. tysk underofficer J. H.
Berlien hade 1845 kommit till Köpenhamn
och lyckats erhålla något slags skrifvarebe-
fattning vid det s.k. ordenskapitelarkivet der-
städes. Han utgaf 1846, under titel Der Ele-
phanterorden und seine Ritter, en ur arkiv-
urkunder utdragen förteckning på ordens le-
damöter från äldsta till nyare tider m. m.
Den danska vetenskapliga kritiken ådagalade
klart, att detta arbete dels var ett simpelt af-
skrifningsarbete och dels både såsom sådant
och i allt, som fordrade något omdöme och
underbyggnad, vore det jemmerligaste fusk-
verk. Nägra år senare utgaf samme man
några tabeller, utgörande stamtaflor öfver Ol-
denburgska konungahuset, äfvenledes utan
allt litterärt värde eller ringaste vetenskap-
liga förtjenst.
Herr Berlien skickade emellertid flitigt om-
kring sitt arbete till hof och ordenskapitel,
och frukterna uteblefvo icke heller. Efter
att redan 1845 ha erhållit en hamburgsk me-
dalj, mottog han 1846 den hannoverska guld-
medaljen, den preussiska guldmedaljen för
vetenskap och konst och den svenska guld-
medaljen, 1547 den badenska guldmedaljen
och den österrikiska guldmedaljen, 1851 den
hannoverska stora hedersmedaljen i guld för
konst och vetenskap, hvarförutan han under
åren 1847 —50 erhållit fyra diamantringar af
kejsaren af Ryssland, 1849 en gulddosa af
konungen af Preussen och 1850 en briljan-
terad bröstnål af konungen af Sverge. Våra
underrättelser gå icke längre än till 1851, och
förmodligen har antalet af de vunna utmär-
kelserna sedan dess betydligt ökats. Sic itur
ad astra!
sem