då det egde både stora konungar och en rikl. tillgång på store män och utmärkta förtjenster . att belöna, ansågos inga svenska riddareordnar behöfliga. Det var under den derpå följande vanmaktens och partistridernas tid, som det ansågs nödigt och nyttigt att återupplifva, utbilda och organisera, hvad som fordom kunnat finnas i den vägen, och vederbörligen anordna olika slag af inhemskt. glitter och grannlåt, för att derigenom tillfredsställa eller vinna anhängare. Sedan). dess har ordensväsendet fått en allt större utsträckning, icke blott genom nya ordnar, utan äfven genom det stigande antalet af utdelade dekorationer, så att det slutligen kommit derhän, att det för en förtjent man nästan inhebär någonting mera utmärkande från mängden att icke ha någon dylik pryd-: nad, än att vara försedd dermed. Man förestälde sig i början af konungl. Oscars regering, att ordenspromotionerna hädanefter skulle bli ytterst sparsamma; menj. man bedrog sig i detta, såsom i åtskilligt an-1 nat; de ha sedermera fortgått i snarare ökad. än minskad skala. Vid det i måndags hållna ordenskapitlet skedde icke mindre än 53 ordensutnämningar, och detta stjernfall hörde ändock icke till de största på senare tiden. Det märkligaste vid denna ordenspromotion är statsrådet Fåhrei utnämning till serafimerriddare. Serafimerorden stiftades egentligen för att ge högre glans åt adeln, för att kunna höja åtskilliga af dess medlemmar till en värdighet, i någon mån liknande de spanska grandernas eller den furstliga i åtskilliga andra länder. Det ansågs vara alldeles sjelfklart, att ofrälse personer icke kunde nå denna värdighet; äfven adelsmän, som icke ansågos ha nog många anor för att bli verkliga serafimerriddare, utnämdes under Gustaf III:s tidi stället till kommendörer af alla Kongl. Maj:ts orden. Karl Johan bröt häfden i detta fall, då han 1843 för första gången gjorde en ofrälse man, framlidne statsrådet Poppius, till serafimerriddare. Statsrådet Fåhreus är nu det andra exemplet på en dylik utnämning, som sålunda icke mera kan betraktas såsom ett tillfälligt undantag, utan såsom giltigt bruk. Vi vilja icke nu undersöka hr statsrådet Fåhrei förtjenst att företrädesvis, bland alla vare sig frälse eller ofrälse män, komma i åtanka till erhållande af den utmärkelse, som serafimerorden ännu må anses innebära. Om det — man må tänka härom och om ordensväsendet i allmänhet hvad som helst — måste betraktas såsom tillfredsställande, att skötandet af ett vigtigt statsembete numera åtminstone kan bringa äfven en ofrälse man till samma värdighet, till hvars ernående förr forärades ett aristokratiskt namn, och om än ett visst junkerpartis förargelse öfver utnämningen af den anledningen, att hr Fåhraeus icke har något sköldebref, numera endast kan blifva föremål för löje, så ha deremot åtskilliga andra af våra ordnar efterhand afvikit från sin bestimmelse på ett sätt, som med vida mera skäl måste klandras. Nordstjerneorden, som är stiftad till utmärkelse för stora förtjenster på den civila embetsmannabanan samt inom vetenskapen och vitterheten, tilldelas icke sällan köpmän, om hvilkas vetenskapliga eller vittra verksamhet ingen menniska någonsin sport något, då deremot vetenskapsmän, som gjort berömvärda och af den vetenskapliga verlden priskrönta upptäckter, erhålla den orden, som är stiftad för förtjenster om handeln och industrien. Karl XIII:s orden, inom hvilken nyligen en utnämning egt rum, som framkallat en stor och föga behaglig sensation, kunde vid tillfälle förtjena sitt särskilta kapitel. Denna orden stiftades, såsom det hette, till uppmuntran och belöning för medborgerliga och välgörande bemödanden till nödlidandes och allmänt gagn. I stället för att, såsom man skulle kunna tro, användas till utmärkelse för ädla och med större framgång krönta filantropiska sträfvanden, blef denna orden från V början bestämd att tilldelas högsta graden af svenska frimurare. Den var sålunda egentligen ingen statsorden, men blef dock upptagen såsom sådan, bland annat derigenom att dess innehafvare skulle erhålla tromans värdighet. Att en sådan sammanblandning af ett mystiskt sällskaps angelägenheter med statens — en anomali, som oss veterligen icke eger rum i något annat land — kunde ske under den af mystiska tokerier alldeles intagne Karl XIII, är någorlunda förklarligt, men att det sedermera allt hittills kunnat i allsköns lugn fortfara, är icke allenast ganska besynnerligt, utan måste väcka allmän förargelse, större i samma mån som den utdelas på sätt senast skett. Man frågar sig emellertid rörande några af de nu skedda ordensutnämningarne, huruvida de skola anses hafva en politisk betydelse. Bland dessa bemärker man 1 främsta rummet f. dåd. statsrådet grefve von Platen, som hitintills icke ihågkommits med eller velat emottaga någon orden, och man frågar sig, hvarföre han just nu hedrats med kommendörsbandet af Wasaorden. Man frågar sig likaså, hvarföre kammarherren -friherre Raab, som efter senaste riksdag sades vara mindre nådigt ansedd, nu plötshgen blifvit upptagen till nåder; likasom hvarföre kammarherren C. Hallenborg, som städse varit känd såsom en af de gamla liberala och i representationsfrågan, ehuru adelsman, stått på nästan demokratisk grund, nu vid mera än 60 ärs ålder blifvit prydd medl gröna bandet. Kan det vara möjligt, har man frågat, att några tankar på den stundande riksdagen blandat sig i dessa tre utnämningar? I öfrigt bör erkännas, att åtskilliga hittills förgätna både embetsmän, vetenskapsmän och I industriidkare blifvit vid det senaste ordens-1 kapitlet rättvisligen uppsökta. Medan ordensväsendet är på tal, kunna vi icke lemna alldeles oanmärkt det sätt, hvarpå ordensdekorationer utdelas till utländska män. Det synes som skulle i detta fall slumpen allt för ofta vara det enda bestämmande. Ordenstecknen betraktas icke sällan så väl här som