då det egde både stora konungar och en rikl.
tillgång på store män och utmärkta förtjenster .
att belöna, ansågos inga svenska riddareord-
nar behöfliga. Det var under den derpå föl-
jande vanmaktens och partistridernas tid, som
det ansågs nödigt och nyttigt att åter-
upplifva, utbilda och organisera, hvad som
fordom kunnat finnas i den vägen, och ve-
derbörligen anordna olika slag af inhemskt.
glitter och grannlåt, för att derigenom till-
fredsställa eller vinna anhängare. Sedan).
dess har ordensväsendet fått en allt större
utsträckning, icke blott genom nya ordnar,
utan äfven genom det stigande antalet af
utdelade dekorationer, så att det slutligen
kommit derhän, att det för en förtjent man
nästan inhebär någonting mera utmärkande
från mängden att icke ha någon dylik pryd-:
nad, än att vara försedd dermed.
Man förestälde sig i början af konungl.
Oscars regering, att ordenspromotionerna hä-
danefter skulle bli ytterst sparsamma; menj.
man bedrog sig i detta, såsom i åtskilligt an-1
nat; de ha sedermera fortgått i snarare ökad.
än minskad skala. Vid det i måndags hållna
ordenskapitlet skedde icke mindre än 53 or-
densutnämningar, och detta stjernfall hörde
ändock icke till de största på senare tiden.
Det märkligaste vid denna ordenspromotion
är statsrådet Fåhrei utnämning till serafimer-
riddare. Serafimerorden stiftades egentligen
för att ge högre glans åt adeln, för att kunna
höja åtskilliga af dess medlemmar till en vär-
dighet, i någon mån liknande de spanska gran-
dernas eller den furstliga i åtskilliga andra
länder. Det ansågs vara alldeles sjelfklart, att
ofrälse personer icke kunde nå denna värdig-
het; äfven adelsmän, som icke ansågos ha nog
många anor för att bli verkliga serafimerrid-
dare, utnämdes under Gustaf III:s tidi stället
till kommendörer af alla Kongl. Maj:ts or-
den. Karl Johan bröt häfden i detta fall,
då han 1843 för första gången gjorde en
ofrälse man, framlidne statsrådet Poppius, till
serafimerriddare. Statsrådet Fåhreus är nu
det andra exemplet på en dylik utnämning,
som sålunda icke mera kan betraktas såsom
ett tillfälligt undantag, utan såsom giltigt bruk.
Vi vilja icke nu undersöka hr statsrådet
Fåhrei förtjenst att företrädesvis, bland alla
vare sig frälse eller ofrälse män, komma i
åtanka till erhållande af den utmärkelse, som
serafimerorden ännu må anses innebära. Om
det — man må tänka härom och om ordens-
väsendet i allmänhet hvad som helst — måste
betraktas såsom tillfredsställande, att skötan-
det af ett vigtigt statsembete numera åtmin-
stone kan bringa äfven en ofrälse man till
samma värdighet, till hvars ernående förr for-
ärades ett aristokratiskt namn, och om än
ett visst junkerpartis förargelse öfver utnäm-
ningen af den anledningen, att hr Fåhraeus
icke har något sköldebref, numera endast
kan blifva föremål för löje, så ha dere-
mot åtskilliga andra af våra ordnar efterhand
afvikit från sin bestimmelse på ett sätt, som
med vida mera skäl måste klandras. Nordstjerne-
orden, som är stiftad till utmärkelse för stora
förtjenster på den civila embetsmannabanan
samt inom vetenskapen och vitterheten, tillde-
las icke sällan köpmän, om hvilkas veten-
skapliga eller vittra verksamhet ingen men-
niska någonsin sport något, då deremot ve-
tenskapsmän, som gjort berömvärda och af
den vetenskapliga verlden priskrönta upptäck-
ter, erhålla den orden, som är stiftad för för-
tjenster om handeln och industrien. Karl
XIII:s orden, inom hvilken nyligen en ut-
nämning egt rum, som framkallat en stor och
föga behaglig sensation, kunde vid tillfälle
förtjena sitt särskilta kapitel. Denna orden
stiftades, såsom det hette, till uppmuntran
och belöning för medborgerliga och välgö-
rande bemödanden till nödlidandes och all-
mänt gagn. I stället för att, såsom man
skulle kunna tro, användas till utmärkelse för
ädla och med större framgång krönta filan-
tropiska sträfvanden, blef denna orden från V
början bestämd att tilldelas högsta graden af
svenska frimurare. Den var sålunda egentligen
ingen statsorden, men blef dock upptagen så-
som sådan, bland annat derigenom att dess
innehafvare skulle erhålla tromans värdighet.
Att en sådan sammanblandning af ett mystiskt
sällskaps angelägenheter med statens — en
anomali, som oss veterligen icke eger rum i
något annat land — kunde ske under den af
mystiska tokerier alldeles intagne Karl XIII,
är någorlunda förklarligt, men att det seder-
mera allt hittills kunnat i allsköns lugn fort-
fara, är icke allenast ganska besynnerligt,
utan måste väcka allmän förargelse, större i
samma mån som den utdelas på sätt senast
skett.
Man frågar sig emellertid rörande några af
de nu skedda ordensutnämningarne, huruvida
de skola anses hafva en politisk betydelse.
Bland dessa bemärker man 1 främsta rummet
f. dåd. statsrådet grefve von Platen, som hitintills
icke ihågkommits med eller velat emottaga nå-
gon orden, och man frågar sig, hvarföre han just
nu hedrats med kommendörsbandet af Wasa-
orden. Man frågar sig likaså, hvarföre kam-
marherren -friherre Raab, som efter senaste
riksdag sades vara mindre nådigt ansedd, nu
plötshgen blifvit upptagen till nåder; likasom
hvarföre kammarherren C. Hallenborg, som
städse varit känd såsom en af de gamla libe-
rala och i representationsfrågan, ehuru adels-
man, stått på nästan demokratisk grund, nu
vid mera än 60 ärs ålder blifvit prydd medl
gröna bandet. Kan det vara möjligt, har
man frågat, att några tankar på den stundan-
de riksdagen blandat sig i dessa tre utnäm-
ningar?
I öfrigt bör erkännas, att åtskilliga hittills
förgätna både embetsmän, vetenskapsmän och I
industriidkare blifvit vid det senaste ordens-1
kapitlet rättvisligen uppsökta.
Medan ordensväsendet är på tal, kunna vi
icke lemna alldeles oanmärkt det sätt, hvarpå
ordensdekorationer utdelas till utländska män.
Det synes som skulle i detta fall slumpen allt
för ofta vara det enda bestämmande. Ordens-
tecknen betraktas icke sällan så väl här som