VO a
landtbruk vigtiga angelägenhet, anföra vi här
det hufvudsakliga innehållet af akademiens
förvaltningskomites den 14 sistlidne Februari
afgifna betänkande rörande denna sak, hvil-
ket, blifvit af akademien antaget, såsom ut-
tryckande dess egen åsigt, samt i sådant af-
seende till Kongl. Maj:t öfverlemnadt. De
historiska upplysningar, som här förekomma
såväl om den första uppkomsten af våra landt-.
bruksläroverk, som om den alltmera kring sig
gripande åsigten angående nödvändigheten af
en vetenskaplig grundläggning äfven för jord-
brukets drifvande, torde befinnas förtjenta af
uppmärksamhet. Vi föreställa oss för öfrigt
för vår del, att i detta som i så många an-
dra fall det rätta skall befinnas vara att det
ena göra och det andra icke låta, att på en
gång göra allt hvad samhället kan och bör
göra för utbredande af den djupare insigten
1 landtbrukets grunder, och att på samma
gång icke försumma att äfven uppmuntra för-
värfvandet af den praktiska färdigheten och
dugligheten, hvarpå en fruktbärande använd-
ning af teorien dock ytterst ankommer. Men
vi tro äfven, att om det förra företrädesvis
må anses såsom ett statens åliggande, det se-
nare med allt skäl blifvit i första rummet öf-
verlemnadt åt länens eller de mindre sambäl-
lenas omtänksamhet. Och det är att anse så-
som en beklagansvärd följd af bristerna och
luckorna i vårt ofullkomliga kommunalväsen,
att dylika för hela landskap eller större de-
lar deraf gagneliga inrättningar ännu endast
med svårighet kunna hos oss komma till stånd,
då saknaden af länsnämder eller landskaps-
ting blott alltför ofullkomligt ersättes af lä-
nens hushållningssällskap.
Det ifrågavarande utlåtandet är hufvudsak-
ligen af följande innehåll:
Det första landtbruksläroverk, som i Sverge
organiserades, var ett högre läroverk — Dege-
berg. Dess inrättande och första utveckling
möttes af mångfaldiga svårigneter, klander
och verklig ovilja. Det var kraften och ihär-
digheten hos den åldrige man, under hvars
ledning akademien de sista 18 åren fortgått
på sin gagnande och verksamma bana, hvilka
räddade Degeberg från undergång, innan det
ännu hunnit visa sig, hvad det förmådde ut-
rätta. Men resultaterna utvecklade sig och
trädde i dagen. Ett af de första var upp-
komsten af lägre landtbruks kolor, hvilkas
föreståndare till större delen voro bildade på
Degeberg, utan hvars tillvaro dessa sko-
lors organisation sannolikt bhfvit omöjlig.
Äfven större delen af de nu i statens tjenst
anställda agronomer hafva der bildats, och
om någon statsutgift betalt sig hundradefallt,
så är det den gom Degeberg förorsakat. Det
insågs dock både snart och tydligt, att Dege-
berg ensamt var otillräckligt, och denna in-
sigt föranledde omkring 10 år efter Degebergs
anläggning beslutet om organisationen af Ul-
tuna. Under 4 till 3 år fortgingo båda in-
stituterna i bredd med hvarandra; men oak-
tadt det fördubblade antalet af elevplatser,
som härigenom uppstod, visade det sig snart,
att båda läroverken tillsammans icke på långt
när voro tiliräckliga att bereda plats åt alla,
som vid dem önskade vinna undervisning,
och redan då väcktes tanken på nödvändig-
heten af flera högre läroverk. Det var emel-
lertid klart för den tänkande, att privatinsti-
tutionen ej länge skulle kunna täfla med statsin-
stitutionen, och Degeberg upphörde att existera
såsom högre landtbruksläroverk år 1853. Man
var ej genast beredd att ersätta den härige-
nom uppkomna bristen, och af Sverges unga
landtbrukare har nu i trenne år endast en
ganska ringa del fått njuta den undervisning
e åstundat och som, relativt till antalet, med-
delas i ojemförligt rikare mått åt dem, som
egna sig åt andra banor.
Ända till början af innevarande århundrade
var landtbruket i Sverge och i hela Europa
ringa aktadt. Förgäfves hade alla tiders tän-
kare och vise förklarat detta yrke vara det
nyttigaste, skönaste och mest förädlande af
alla, samt det, på hvilket hela statens mate-
riella bestånd ytterst hvilar; det ansågs detta
oaktadt nästan med förakt, under det att de
andra yrkena omfattades med öftverdrifven
huldhet, och den tiden är ej aflägsen, då hvar
och en, som vågade frå att Sverge skulle l
frambringa spanmål tillräcklig för eget behof,
behandlades såsom drömmare.
Komitån erinrar derefter, hurusom det är
naturvetenskapernas utveckling, som jordbru-
ket har att tacka för sin befrielse ur träldoms-
tillståndet, och antyder att det högre landt-
bruket i Sverge egentligen har för sin upp-
komst att tacka Karl Johan, som gjort allt)
hvad han kunnat för att befrämja det, men
i detta fall stått ensam och oförstådd, eme-.
dan tiden ännu ej var inne. Denna tid vore
Jikväl nu kommen. Behofvet af vetenska-
ens allmännare tillämpning på jordbruket är
kändt oeh erkändt; tvenne landtbruksmöten
hafva enhälligt uttryckt deras åsigt i detta
hänseende, och om än tankarne ej varit fullt
så enbälliga i afseende på sättet, har dock de
olika tänkandes antal varit ringa.
Några hafva visserligen funnits,, fortfar ko-
mitån, som satt de lägre landtbruksskolorna il.
första rummet, men dervid förgätit att dessa,
utan de högre läroverken, äro såsom en bygg-
nad utan grundval; ty det är vetenskapen, ej
handtverksmässigheten, hvilken höjt det 19:de)
seklets landtbruk till en ståndpunkt, som al-l.
drig förut varit uppnådd.
Stödd på dessa skäl, anser komiten, att den
högre och vetenskapliga undervisningen i landt-
bruket bör i första rummet befrämjas, och detta
så mycket mera, som stor brist på skicklige
föreståndare och lärare vid våra lägre landt-
bruksskolor redan är för handen och fordrar
att afhjelpas, om dessa inrättningar skola kunna )
urpfylla sin bestämmelse, och om den veten-
skapliga anda, på hvars bibehållande och ut-
veckling hela värt landtbruks framtid beror,
skall kunna genomtränga den jordbrukande
delen af nationen och utjaga den ytliga di-.
lettantismen, som tyvärr ännu har talrika re-
presentanter, och som, i det den smyckar sig
med vetenskaplighetens namn, måhända ska-
dar den mera än allt annat.,