DD DU UR IV, GO oh MIT! Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Frankfurt am Mayn den 20 April. Efter att ha tillbragt en del af tiden för den stora fredskongressens sammanträden i Paris, samt äfven derstädes öfvervarit firandet af sjelfva fredsslutet, anträdde jag kort der-:! efter en resa till åtskilliga delar af det inre I och sydliga Frankrike, hvarifrån jag först i dessa dagar återkommit. Jag har såväl under min vistelse i Paris, som under min resa j genom flere af Frankrikes landskap gjort gra iakttagelser rörande det sätt, hvarpå fransmännen firat den nyvunna freden, hvilkas i meddelande jag trott möjligen kunna vara af; något intresse för er. Se här det hufvudsakliga deraf. I Paris visade sig icke det ringaste tecken till någon entusiasm eller ens någon egentlig glädje öfver freden, trots alla polisens och en mängd tidningars bemödanden att framkalla något sådant. Väl var staden illuminerad och rikare än vid de flesta föregående tillfällen, men detta hade skett på polisens tillsägelse. Denna tillsägelse var gifven med en viss försigtighet till enskilta personer, men alla egare af restaurationer, cafter m. m. hade uttrycklig befallning icke allenast att, utan äfven huru de borde utstyra sina lokaler. Att statens likasom alla stadens bygnader voro illuminerade och behängda med flaggor, var naturligt, men är långt ifrån att utgöra bevis på någon slags entusiasm. De enskilta personer, som stuckit ut de gamla klutarne, hvilka redan begagnades vid drottning Victorias besök och Scbastopols fall, gjorde det hufvudsakligen för att icke blifva illa anskrifna. En och annan, som ville visa sitt nit, hade äfven uthängt de ryska färgerna. Dessa torde kunna med rätta anses för de enda entusiasterna; men deras antal var ganska ringa. Söndagsaftonen, den 2 dennes, första dagen då Paris var illumineradt, passerade jag längs bulevarderna och öfver Place de la concorde, var inne i flera cafger och sammanträffade med flera personer, både bekanta och obekanta, med hvilka jag samtalade, men hörde icke ens ordet paiz (fred) nämnas, än mindre någon förtjusning öfver dagens händelse uttryckas. Jag lemnade två dagar derefter Paris, utan att hafva hört ett enda samtal om freden. Jag hade nemligen föresatt mig att ej framkalla ett sådant, för att se om i sådant fall talet skulle falla derpå. Under resan genom departementerna, som jag genomkorsat i flera riktningar, sak samma. Hvarken under resan, eller under uppehållen i flera af de förnämsta provinsstäderna, har jag hört ordet paix nämnas. Jag har färdats än på jernvägar, än i diligencer, och ni vet att språksamheten i de senare vanligen är något större. Men icke heller der, eller ens på hotellerna vid middagsborden något enda samtal om freden! Endast uti en stad i Champagne, der jag tillbragte ett par dagar i sällskap med flera personer, hörde jag, och det blott en enda gång, ett ord om freden af en vinhbandlare, som gladde sig åt att nu kunna skicka mera vin till Ryssland. Så dant är förhållandet med den utmålade entusiasmen! Provinsstäderna hafva väl ock varit klädda i högtidsskrud, ren detta har äfven skett på befallning. Vanligen fann jag alla knvutar försedda med kungörelser af mairerna om freden och med tillagd uttrycklig uppmaning till stadens invånare att iliuminera sina hus. Jag är öfvertygad, att förhållandet varit enahanda öfverallt i Frankrike. Det är således en sanning, att Frankrike mottagit fredsunderrättelsen utan någon slags entusiasm. (Jag talar naturligtvis ej om dem, som af egennytta önskade fred.) Men det är ock en sanning, att Frankrike förde kriget M.an entusiasm. Hvad fattade allmänheten af de 4 eller 5 punkterna? Den hade ingen klar föreställning om krigets ändamål, emedan kriget icke hade något ändamål, värdigt de vestra makterna. Det var Napoleon III förbehållet, hvad ingen styrelse i Frankrike förut gjort, att föra krig och sluta fred under fullkomlig likgiltighet å franska nationens sida. Den franska entusiasmen har väl några gånger under krigets fortgång uppflammat, men då öfver tillfälliga episoder, som påmint om Frankrikes gamla ära, aldrig öfver krigets ändamål. Man syssehätter sig emellertid med gissningar om de antagna fredsvilkoren, och somliga inbilla sig, att bland dem skall finnas någonting annat än det minimum, som hvar man vet måste finnas. Italienarne inbilla sig, att man intagit någon klausul, något löfte eller dylikt, till deras fördel. Detta är alldeles icke förhållandet, efter hvad jag från fullt tillförlitlig källa kan försäkra. Icke ett ord derom; ännu mindre om Polen; och furstendömenas öden äro i det väsentliga lemnade till pris åt framtida diplomatiskt gräl, dock,förstås, utan att krigsorsak behöfver komma i fråga. Det säges, att kejsaren lyckats inverka på Cavour genom obestämda löften och försäkringar att göra något för Italien, och jag har starka skäl för den öfvertygelsen, att så varit förhållandet. Också börjar man att vara litet förarglig mot kungen i Neapel, för att möjligen om några veckor kunna ånyo med pomp och ståt tillkännagifva, att han afsatt någon polisagent och — befordrat honom till en högre plats. I mitt tycke är icke kung Bomba mycket sämre än de andra kusinerna. Han är åtminstone konseqvent och skär alla öfver en kam. Jag tycker, att det är nästan synd om den hedersmannen; ty detär ändock hårdt, att just hans