ljag inandats luften inom detta kloster, upp-
fylles min själ af ett oförklarligt misstroende.
Jag förekommer mig liksom kattorna, hvilka
öfverallt, hvarest de befinna sig för första
gången, undersöka atmosferen med nosen,
marken med tassarne, och alla andra föremål
med det dermed öfverensstämmande sinnet.
Vi äro nu hos munkar, våra ögon ha visser-
ligen sett deras kåpor, men hvad finnes väl
under dessa kåpor ?
Plötsligen utstötte Crillon ett så förfärligt
harnibieu, att kungen spratt till.
Harnibieu ! skrek han, jag är en fördömd
äsnal
Hur då ?,
En skurk, en oxe, jag höll på att säga en
häst, men det är ett allt för ädelt djur att
kunna jemföras med ett sådant kräk, som jag
ar. ,
Ventre-Saint-Gris, hvad ni går illa åt er,
min bäste vän, och hvarföre?
Emedan jag har glömt att säga er, att
min stackars sjukling ligger i en säng...
Det har ni visst sagt, min tappre Crillon.
Ja, men ni vet icke i hvilken säng, min
kung ?
Era ögon äro alldeles förskräckliga, che-
valier.
Denna säng har tillhört en Guise!... det
var i den kardinalen hvilade natten före affären
vid Blois... Sire, sire, dom Modeste Goren-
flot har erhållit denna säng af fru de Mont-
pensier ... hertiginnan har således bytt om
munk. Är 1589 en jakobin, i dag en geno-
vefainerbroder.
Hvad var det jag sade er, Crillon ?? frå-
gade konungen lugnt och betraktade cheva-
lieren med korslagda armar, jag vädrade här
spåren af en Guise.n
Vi äro, fruktar jag, i deras förnämsta håla.
Låtom oss derföre fort laga oss utur den;