ljag inandats luften inom detta kloster, uppfylles min själ af ett oförklarligt misstroende. Jag förekommer mig liksom kattorna, hvilka öfverallt, hvarest de befinna sig för första gången, undersöka atmosferen med nosen, marken med tassarne, och alla andra föremål med det dermed öfverensstämmande sinnet. Vi äro nu hos munkar, våra ögon ha visserligen sett deras kåpor, men hvad finnes väl under dessa kåpor ? Plötsligen utstötte Crillon ett så förfärligt harnibieu, att kungen spratt till. Harnibieu ! skrek han, jag är en fördömd äsnal Hur då ?, En skurk, en oxe, jag höll på att säga en häst, men det är ett allt för ädelt djur att kunna jemföras med ett sådant kräk, som jag ar. , Ventre-Saint-Gris, hvad ni går illa åt er, min bäste vän, och hvarföre? Emedan jag har glömt att säga er, att min stackars sjukling ligger i en säng... Det har ni visst sagt, min tappre Crillon. Ja, men ni vet icke i hvilken säng, min kung ? Era ögon äro alldeles förskräckliga, chevalier. Denna säng har tillhört en Guise!... det var i den kardinalen hvilade natten före affären vid Blois... Sire, sire, dom Modeste Gorenflot har erhållit denna säng af fru de Montpensier ... hertiginnan har således bytt om munk. Är 1589 en jakobin, i dag en genovefainerbroder. Hvad var det jag sade er, Crillon ?? frågade konungen lugnt och betraktade chevalieren med korslagda armar, jag vädrade här spåren af en Guise.n Vi äro, fruktar jag, i deras förnämsta håla. Låtom oss derföre fort laga oss utur den;