Montpensier, min gode Crillon... åh!... det
är en förfärlig medtäflerska!
Salig konungen visste det Gudnås bättre
än någon annan, sade Crillon med upprörd
röst.
Det är en halt qvinna, som tar mycket
långa steg när hon så vill.
Hon är er dödlige fiende, sire.
Naturligtvis, eftersom jag vill bli konung
och hon drottning, och hon vet att jag aldrig gif-
ter mig med henne. Jag sammanparar nu
namnet Montpensier med genovefainerklostret,
utan att sjelf veta hvarföre. Kanhända upp-
kommer likväl min oförklarliga aning deraf
att detta namn alltid varit förenadt med mun-
kars... eller har ni väl glömt att man sä-
ger: Montpensier och Jacques Clement.
Ack sire, ni hari dag, liksom alltid, rätt.
Gå nu och anhåll om den der audiensen
hos priorn.
Crillon närmade sig dörren.
Vänta, sade konungen drömmande, om
detta företräde beviljas mig, så lemna icke
klostret.
Jag lemnar det icke förr, än jag emotta-
git era vidare order, siren, sade Crillon, förvå-
nad öfver konungens nästan melankoliska ut-
seende och ovanliga tankspriddhet.
Ser ni, min tappre vän, jag tänker på
tvenne olika saker på en gång. Jag skulle
helst vilja ha er hos mig, men å en annan
sida önskade jag nästan lika gerna att ni
kunde lemna detta ställe för att hitföra den
lilla truppen, som i morgse åtföljde la Varenne,
och hvilken nu uppehåller sig kring bron
Chatou, i afvaktan på min återkomst.,
Ingenting är lättare, sire; men fruktar ni
väl någonsin då jag är hos er?
Jag fruktar både för mig och för er, Cril-
lon, sade Henrik lugnt, eller rättare jag
fruktar hvarken för er eller mig ... Men sedan