Montpensier, min gode Crillon... åh!... det är en förfärlig medtäflerska! Salig konungen visste det Gudnås bättre än någon annan, sade Crillon med upprörd röst. Det är en halt qvinna, som tar mycket långa steg när hon så vill. Hon är er dödlige fiende, sire. Naturligtvis, eftersom jag vill bli konung och hon drottning, och hon vet att jag aldrig gifter mig med henne. Jag sammanparar nu namnet Montpensier med genovefainerklostret, utan att sjelf veta hvarföre. Kanhända uppkommer likväl min oförklarliga aning deraf att detta namn alltid varit förenadt med munkars... eller har ni väl glömt att man säger: Montpensier och Jacques Clement. Ack sire, ni hari dag, liksom alltid, rätt. Gå nu och anhåll om den der audiensen hos priorn. Crillon närmade sig dörren. Vänta, sade konungen drömmande, om detta företräde beviljas mig, så lemna icke klostret. Jag lemnar det icke förr, än jag emottagit era vidare order, siren, sade Crillon, förvånad öfver konungens nästan melankoliska utseende och ovanliga tankspriddhet. Ser ni, min tappre vän, jag tänker på tvenne olika saker på en gång. Jag skulle helst vilja ha er hos mig, men å en annan sida önskade jag nästan lika gerna att ni kunde lemna detta ställe för att hitföra den lilla truppen, som i morgse åtföljde la Varenne, och hvilken nu uppehåller sig kring bron Chatou, i afvaktan på min återkomst., Ingenting är lättare, sire; men fruktar ni väl någonsin då jag är hos er? Jag fruktar både för mig och för er, Crillon, sade Henrik lugnt, eller rättare jag fruktar hvarken för er eller mig ... Men sedan