— En norsk jurist, O. H. Rolfsen, har ny-
ligen i flera artiklar, meddelade i det norska
Aftenbladet, behandlat frågan om de unio-
nella angelägenheterna och dervid företrädesvis
fästat uppmärksamheten på det oriktiga deri.
att man hittills i hvartdera af de förenade ri-
kena betraktat försvarsväsendet alldeles på
samma sätt som hvarje annan inre angelägen-
het, med förbiseende deraf att mellan rikena
blifvit afslutadt ett förbund till gemensamt
försvar, hvilket borde ha till naturlig följd,
att en närmare öfverenskommelse måste träf-
fas mellan de båda rikena för att bestämma
anordvandet af detta gemensamma försvar.
Denna framställning, äfvensom den af oss
för någon tid sedan meddelade artikeln i
Constitutionnel, mot hvars yttranden om Norges
allt för fria sjelfstyrelse vi uttryckligen re-
serverade oss, ha gifvit Aftenbladets redak-
tion anledning till en mängd bittra utgjutel-
ser emot hvad den kallar amalgamationsideer.
hvilka den med stor ifver och ängslan tycker
sig vädra öfverallt både i Sverge, på vissa
håll i Norge och äfven på den senaste tiden
i utlandet, än uppenbarande sig på ett smi-
lande sätt och talande förförelsens vänliga
språk, än hotande och hänvisande på den
europeiska nödvändigheten,.
Emot dessa häftiga exklamationer och denna
besynnerliga spökrädsla på ljusa dagen har
hr Rolfsen åter tagit till ordet i en ny arti-
kel, i hvilken han bland annat yttrar:
Vill man rätt fatta den ifrågavarande, för
båda rikena så vigtiga unionsfrågan, så får
man icke vända blicken blott inåt, till oss
sjelfva, utan äfven på Europas nuvarande ställ-
ning. Man skall då säkerligen inse, att en-
drägt mellan rikena och ett kraftigt försvar
aldrig varit så oundgängligen behöfligt som
nu. Den fred, som nu är afslutad, kan ej
betraktas annorlunda än som en vapenhvila.
Det är alldeles otänkbart, att den ryska ko-
ossen med sina ofantliga hjelpkällor för all-
id skulle finna sig i den inspärrning, hvari
an nu är försatt. En gång skall han bryta
öst, och Jå närmast öfver oss. Det lyckliga
illståndet, att vi obemärkta af hela den öf-
riga verlden alldeles efter eget tycke ha kun-
nat styra våra angelägenheter, är nu förbi.
fy om jag icke tager felt, så finnes för när-
varande intet land, som i högre grad måste
ara föremål för den allmänna europeiska Ppo-
itikens uppmärksamhet är just den skandina-
viska halfön. och isynnerhet Norge. — Det
kulle derföre kunna hända, att föreningen
lefve omgjord i Wien eller Paris, om de eu-
peiska makterna komme till den tron, att
TV TN eten nn