— En norsk jurist, O. H. Rolfsen, har nyligen i flera artiklar, meddelade i det norska Aftenbladet, behandlat frågan om de unionella angelägenheterna och dervid företrädesvis fästat uppmärksamheten på det oriktiga deri. att man hittills i hvartdera af de förenade rikena betraktat försvarsväsendet alldeles på samma sätt som hvarje annan inre angelägenhet, med förbiseende deraf att mellan rikena blifvit afslutadt ett förbund till gemensamt försvar, hvilket borde ha till naturlig följd, att en närmare öfverenskommelse måste träffas mellan de båda rikena för att bestämma anordvandet af detta gemensamma försvar. Denna framställning, äfvensom den af oss för någon tid sedan meddelade artikeln i Constitutionnel, mot hvars yttranden om Norges allt för fria sjelfstyrelse vi uttryckligen reserverade oss, ha gifvit Aftenbladets redaktion anledning till en mängd bittra utgjutelser emot hvad den kallar amalgamationsideer. hvilka den med stor ifver och ängslan tycker sig vädra öfverallt både i Sverge, på vissa håll i Norge och äfven på den senaste tiden i utlandet, än uppenbarande sig på ett smilande sätt och talande förförelsens vänliga språk, än hotande och hänvisande på den europeiska nödvändigheten,. Emot dessa häftiga exklamationer och denna besynnerliga spökrädsla på ljusa dagen har hr Rolfsen åter tagit till ordet i en ny artikel, i hvilken han bland annat yttrar: Vill man rätt fatta den ifrågavarande, för båda rikena så vigtiga unionsfrågan, så får man icke vända blicken blott inåt, till oss sjelfva, utan äfven på Europas nuvarande ställning. Man skall då säkerligen inse, att endrägt mellan rikena och ett kraftigt försvar aldrig varit så oundgängligen behöfligt som nu. Den fred, som nu är afslutad, kan ej betraktas annorlunda än som en vapenhvila. Det är alldeles otänkbart, att den ryska koossen med sina ofantliga hjelpkällor för allid skulle finna sig i den inspärrning, hvari an nu är försatt. En gång skall han bryta öst, och Jå närmast öfver oss. Det lyckliga illståndet, att vi obemärkta af hela den öfriga verlden alldeles efter eget tycke ha kunnat styra våra angelägenheter, är nu förbi. fy om jag icke tager felt, så finnes för närvarande intet land, som i högre grad måste ara föremål för den allmänna europeiska Ppoitikens uppmärksamhet är just den skandinaviska halfön. och isynnerhet Norge. — Det kulle derföre kunna hända, att föreningen lefve omgjord i Wien eller Paris, om de eupeiska makterna komme till den tron, att TV TN eten nn