dan många år tillbaka underhåller i kyrkostaten, erinrande, att Italien omöjligen kunde förblifva i den bedröfliga ställning, hvaruti det nu befinner sig, en ställning, som med hvarje dag förvärras. — Österrikiske ministern grefve Buol skulle omedelbart häruppå hafva svarat, att förhållandet ej vore detsamma. De allierade hade besatt Grekland af personliga bevekelsegrunder, men icke till följd af någon önskan från grekiska regeringens sida. Österrikiska trupperna deremot hölle legationerna besatta med regeringens samtycke och på uttrycklig begäran af påfven, som är långt ifrån att i detta ögonblick fordra deras aflägsnande. Ifrågavarande provinsers utrymmande kunde således ingalunda betraktas såsom en nödvändig, logisk följd af de allierades återkallande från Grekland. Grefve Buol hade tillagt, det han saknade instruktioner för allt hvad som rörer Italien, och att han häröfver måste inhämta sin kejsares befallning, men att enligt hans egen mening landets ställning vore sådan, att truppernas qvarblifvande blefve ännu för en lång tid nödvändigt. — Lord Clarendon hade åtagit sig att besvara grefve Buols anförande, och hade i ett lika varmt som kraftfullt, imPonera föredrag understödt grefve Waewskis förslag. Han frågade sin motståndare, hvartill besättandet väl tjenade, då agitationerna ökades och brotten fördubblades. Han bevisade lätt, att botemedlet icke vore att söka uti de främmande truppernas dervaro, utan — såsom Piemont redan förut fordrat — i full amnesti och i reformer af de borgerliga och politiska institutionerna. Lorden slutade med det yttrandet, att det vore omöjligt att längre fördraga konungens af Neapel sätt att styra sitt land. Derpå hade grefve Cavour, med anledning af Piemonts omnämnande, begärt ordet, och inom kongressen utfört samma roll, som uti Frankrike mer än en gång utförts af den konstitutionella oppositionen. Han hade ställt sig på den konservativa ståndpunkten, och visat de faror, som hotade ordningens sak, såframt man ej i Italien ville tillfredsställa den borgerliga och politiska frihetens fordringar. Måtte nu blott Sardiniens representant, säger Sigele, vinna mera gehör af kongressen, än oppositionen vunnit af de åtskilliga myndigheter, som i Frankrike efterträdt hvarandra. — Tvifvelsutan komma kongressens protokoller att snart offentliggöras, och om, som man försäkrar, alla fullmäktige erkänt det onda, lira väl ej de regeringar, hvilka de representera, vilja att detta onda skall allt mer och mer vidga sig. Konungen af Neapel hade, efter att först na förbjudit spanmålsutförsel från sitt rike, derpå belagt utförseln med en så orimligt hög tulltaxa, att han nu blifvit nödsakad att till hälften nedsätta den. Om kabinetten i London och Paris blott vilja, lärer väl konungen af Neapel få utbyta sitt förhatliga tyranni, sin polisregering emot liberala institutioner. Han kommer väl till en början att, likasom med spanmålstullen, göra några svårigheter; men hans sicilianska majestät slutar alltid med att ta reson; han hyser nemligen den största aktning för Frankrikes och Englands flottor. Journal des Debats innehåller likaledes en längre artikel öfver italienska frågan, med en redogörelse för konferensens senaste öfverläggningar derom, i hufvudsaken öfverensstämmande med den här ofvan ur Siecle meådelade, men något försigtigare, blott upptagande de olika åsigterna, som uttalats, utan att angifva de särskilta talarnes namn. Någon egentlig rådplägning öfver italienska frågan; säger denna tidning, hade visserligen icke egt rum inom konferensen, men hon hade likväl ofta utgjort föremål för samtal emellan ledamöterna. Man hade allmänt erkänt nödvändigheten af reformer, men om sätten att afhjelpa bristerna, liksom äfven lämpligheten af en fortfarande främmande inblandning, hade meningarne varit delade. Vi böra i sammanhang härmed upplysa, att den i Turin utgifna tidningen Opinione bestrider tillförlitligheten af den redogörelse, som Times för någon tid sedan lemnade för grefve Cavours förut omtalade memorial till konferensen i den italienska frågan, och hvars hufvudsakliga innehåll äfven blifvit i Aftonbladet meddeladt. Den förstnämde tidningen sä sig hafva erhållit bref från Paris, som försäkra, att Times dervid begått åtskilliga misstag. Times har likaledes varit illa underrättad., heter det, i dess redogörelse för samtalet emellan grefve Cavour och grefve Buol, och i hvad den yttrar om det särskilta vilkor af vigt, som blifvit infördt till förmån för Piemont. Denna uppgift har redan blifvit vederlagd af Opinione, som anser Adet ej löna mödan att ur politisk synpunkt tala om detta vilkor, som icke har någon politisk karakter. Samma blad tillägger, att man inom kongressen mycket talat om Italiens bedröfliga ställning, men ej tagit densamma under egentligt öfvervägande. Svårigheten ligger uti att bli ense om de reformer, som böra införas. Flertalet af de fullmäktige hysa den öfvertygelsen, att förändringar i polisväg eller ombyten af embetsmän icke göra tillfyllest. Det är endast Österrikes fullmäktige, som varit af en annan tanke. De ha väl slutligen nödgats medgifva, att för vissa stater fö ändringar vore önskvärda, men endast inom förvaltningens område. Frågan om amnestin och seqvestrerna har, enligt Opiniones försäkran, icke — såsom Times uppgaf — varit föremål för kongressens pröfning. Rörande ifrågavarande memorial af Cavour, säger sig för öfrigt Daily News från fullt tillförlitlig källa förnummit, att detsamma icke mo a a utan