foga sig så, alt nan just vid det tilltalet Kan la ny permission och att lyckan i öfrigt ej är honom emot? För mången går säkerligen, sedan tjenstledighet en eller ett par gånger nekats, det gynnande tillfället för alltid förloradt. — Väl finnas i närheten af stiftsstaden några få platser, der tjenstgöringen kan blifva delad med pastor sjelf och vara mindre sträng, och genom domkapitlets godhet, hvilken vi omnämna med tacksam glädje, har det hittills lyckats några få prestmän, att, efter erhållet missiv till dessa ställen, kunna på samma gång tjenstgöra och taga examen. Men denna besvärliga och trånga väg synes hädanefter blifva stängd, ty förordningen af den 26 Jan. 1856 ålägger homiletiska och kateketiska öfningar, och dessa, annars lika med dem som verkställas redan före prestexamen, kunna, då deras antal är obestämdt, utsträckas efter godtycke och ovilkorligen fordra ett längre vistande i stiftsstaden. Men kan nu hvarken tjenstledighet beviljas presterna, eller någon annan möjlighet lemnas dem öppen att taga pastoralexamen, då är lagens kraf härvidlag högst obilligt, ty den kräfver af dem en omöjlighet. Vi tvingas här nämna några ord om denna examen, för att tillse, huruvida den kan berättiga till så obillig fordran. Pastoralexamen innehåller, med undantag af disputationen, intet utöfver hvad som fordras i prestexamen. : Ämnena äro desamma i båda examina, kurserna i hvarje ämne likaså, och derföre tvingas ingen att till pastoralexamen öka de kunskaper han egde vid inträdet i prestembetet. Nyttan af densamma synes oss derföre endast bestå uti dess egenskap af kontroll. Men hvilken motsägelse! ebä sidan anförtror man presterna det mest maktpåliggande embete, å andra sidan misstror man dem, framför andra rikets embetsmän, till den grad, att man vill hafva en examen såsom ett särkilt, band på dem.: Men att pastoralexamen är ett ändamålsenligt band; synes oss tvifvelaktigt; ty lexorna, som för densamma kommit i fråga, glömmas ganska snart af den, som verkligen är lat och likgiltig för studier; och :sedan bör besinnas, att det är icke så mycket de i embetsutöfning stadd -presternas kunskaper, som fastmera deras verksamhet, som der bör påaktas. Vi hålla visst före, att vårt presterskap bör utmärka sig för både teologisk lärdom och god själavård; men den förra faller obestridligen på våra teologiska fakulteters, biskopars och domkapitels del, den senare på de i församlingarne tjenande presternas. Naturligtvis böra desse senare ega de för en gagnelig verksamhet nödiga kunskaperna, men derför måste garantier lemnas, redan innan prestembetet kan anförtros dem, och derför är också prestexamen till. Sedan ordineras de och få lön, icke för att egennyttigt sköta examensläsning på sin kammare, utan för att egna sina kroppsoch själskrafter, såsom presteden bjuder, åt embetets utöfning. Vi medgifva visst, att ju större kunskaper hos dem desto bättre, -och man bör antaga, att i samma mån kunskaperna äro goda, bör ock verksamheten vara god; men att dex derför bestämdt är det, kap väl ingen påstå, och derföre kan icke heller genom någon examen utrönas, om presterna äro duglige och nitiske i embetets utöfning. Deremot är säkert, att der verksamheten är fruktbärande, der förefinnas ock, åtminstone tillräckliga kunskaper, och man kan gerna taga för gifvet, att den prest, som samvetsgrannt offrar sin tid och sina krafter åt fullgörande af embetets alla pligter mot församlingen, äfven är angelägen att förkofra sig i dertill nyttiga kunskaper; ja, att han på lediga stunder finner en ljuf vederqviekelse i läsandet af sin bibel, ett kärt nöje i sysselsättningen med sådana teologiska arbeten, som äro af mera omedelbart gagn för hans presterliga verksamhet. Sådan litterär sysselsättning är en helt annan, än lexläsning för en examen, som, så länge afseende fästes på betygen i densamma vid befordringar, innehåller den starkaste frestelse för presterna att försumma embetspligterna för egennyttig examensläsning. Men på samma gång man fäster hufvudsakligt afseende på presternas nit och trohet i embetet, gör man deras verksamhet till den brännpunkt, der deras och kyrkans fördelar koncentrera sig. Huru presterna skulle härigenom uppmuntras till fruktbringande verksamhet, och huru församlingarne häraf skulle erfara välsignelse, är lätt att inse. Således kan man gerna låta pastoralexamen fara, och med en viss stränghet hafva ögonen på presternas vandel och verksamhet, då hela vigter ligger derpå. Den ligger der med en särdeles tyngd i våra dagar, då söndringarne inom vår kyrka äro så oroande, då oegennyttig, outtröttlig verksamhet så väl behöfves och på allt sätt bör uppmuntras i stället att förstöras och förlämas. Tyvärr kunna presterna väl icke rentvå sig från en, om ock blott negativ, skuld i dessa söndringar, ty deras verksamhet har väl icke alltid varit, hvad den bort vara. Må man tillse, att den hädanefter blir bättre, och må man uppmuntra presterna på allt sätt till god embetsutöfning. Af det mångfaldiga onda, som :för öfrigt står i sammanhang med pastoralexamen, vilja vi endast nämna, huru ådjunkten, som med sin 1 å 200 rdr rgs lön merendels knappt kan förränta skulderna från studenttiden, nödgas för anskaffande af de för pa storalexamens skull nödiga penningemedlen lida mången sårande förödmjukelse, ställa sig i beroende ai sina församlingsboer och bortspiila mycken tid under fåfänga ansträngningar. Är han gift, får han derjemte utstå de qvalfullaste inre strider, innan har kan slita sig från maka och barn och qvarlemna den: att, såsom inhyseshjon någorstädes, i de torftigastc omständigheter draga sig fram på egen händ, under det han sjelf i stiftsstaden uppoffrar en summa, som varit bäst använd om deras nöd dermed blifvit lindrad. Men verkligheten har härvidlag så mycket at omtala, att vi befinna oss i stor förlägenhetom hvad vi deraf skola välja att omnämna. Huru redan det som här blifvit vidrördt, har ett skadligt inflytand på prestens verksamhet, kan dock lätt inses. Vi se således, huru föga pastoralexamen kan be rättiga till en obillig fordran. Prestbristen tilltage: Ar från år ach arbetskrafterna inom kyrkan aftags i samma mån. Redan har bland presterna i vår. stift den åsigten börjat rotfästa sig, att permissionsansökningar för pastoralexamen äro onyttiga, enär domkapitlet äfven med bästa vilja ser sig ur stånd att kunnä bevilja sådana. Snart skulle det ock kom ma derhän, att prester, i brist på examinerade sö kande, vunne befordran denna examen förutan, on blott icke skollärarne voro nog beredvillige att härvidlag bjelpa ur förlägenheten. Desse, som kunn: få tillräckligt lång tjenstledighet för att läsa sig til goda betyg i pastoralexamen, hafva hittills tagit de bästa pastoraten; hädanefter, om icke pastoralexamer upphäfves, skola de få alla, och den egentlige arbetaren, som dock är sin lön värd, får allsintet; en apnar skördar frukten af hans mödor. Hvem vill väl numera, äfven om han eger inre kallelse för prest embetet, våga sig in på en bana, der utsigterna äro så afskräckande, der man måste åtaga sig allehands timliga vedermödor och afsäga sig all lön för sitt arbete? Säkerligen skall icke mången hafva moc till så stora uppoffringar och försakelser, och prestbristen skall derföre inom kort tilltaga på ett fruktansvärdt sätt. Se vi till, så befinnas inre mission och kringresande predikanter vara ett dystert tiden: tecken, som tydligt utvisar redan befintlig brist pi ordentliga arbetare inom kyrkan, Och likväl låter man en examen qvarstå, som dels förlamar och skadar de redan för få vordne arbetarnes verksamhet, dels uppmuntrar dem att glömmi församlingarnes bästa för egna framtida fördelar; ja man låter denna examen ej blott qvarstå, sedan der är oförenlig med tidsförhållanden, utan man försvå rar den, för att, om möjligt, injaga ännu större skräcl för prestembetet. Derföre skall vår kyrka, af bris på krafter att kunna motverka det ondas vidare ut bredande, kanske snart nog duka under för separatism och sektväsende; och vårt land blifva en härc för fanatiserande och hvarandra förföljande partier Tr. odd hanna ära dotita arfardrat ingen nraofetisl