foga sig så, alt nan just vid det tilltalet Kan la ny
permission och att lyckan i öfrigt ej är honom emot?
För mången går säkerligen, sedan tjenstledighet en
eller ett par gånger nekats, det gynnande tillfället
för alltid förloradt. — Väl finnas i närheten af stifts-
staden några få platser, der tjenstgöringen kan blifva
delad med pastor sjelf och vara mindre sträng, och
genom domkapitlets godhet, hvilken vi omnämna med
tacksam glädje, har det hittills lyckats några få
prestmän, att, efter erhållet missiv till dessa ställen,
kunna på samma gång tjenstgöra och taga examen.
Men denna besvärliga och trånga väg synes hädan-
efter blifva stängd, ty förordningen af den 26 Jan.
1856 ålägger homiletiska och kateketiska öfningar,
och dessa, annars lika med dem som verkställas re-
dan före prestexamen, kunna, då deras antal är obe-
stämdt, utsträckas efter godtycke och ovilkorligen
fordra ett längre vistande i stiftsstaden. Men kan
nu hvarken tjenstledighet beviljas presterna, eller
någon annan möjlighet lemnas dem öppen att taga
pastoralexamen, då är lagens kraf härvidlag högst
obilligt, ty den kräfver af dem en omöjlighet.
Vi tvingas här nämna några ord om denna exa-
men, för att tillse, huruvida den kan berättiga till
så obillig fordran. Pastoralexamen innehåller, med
undantag af disputationen, intet utöfver hvad som
fordras i prestexamen. : Ämnena äro desamma i båda
examina, kurserna i hvarje ämne likaså, och derföre
tvingas ingen att till pastoralexamen öka de kunska-
per han egde vid inträdet i prestembetet. Nyttan
af densamma synes oss derföre endast bestå uti dess
egenskap af kontroll. Men hvilken motsägelse!
ebä sidan anförtror man presterna det mest makt-
påliggande embete, å andra sidan misstror man dem,
framför andra rikets embetsmän, till den grad, att
man vill hafva en examen såsom ett särkilt, band på
dem.: Men att pastoralexamen är ett ändamålsenligt
band; synes oss tvifvelaktigt; ty lexorna, som för den-
samma kommit i fråga, glömmas ganska snart af
den, som verkligen är lat och likgiltig för studier;
och :sedan bör besinnas, att det är icke så mycket
de i embetsutöfning stadd -presternas kunskaper,
som fastmera deras verksamhet, som der bör påak-
tas.
Vi hålla visst före, att vårt presterskap bör ut-
märka sig för både teologisk lärdom och god själa-
vård; men den förra faller obestridligen på våra teo-
logiska fakulteters, biskopars och domkapitels del,
den senare på de i församlingarne tjenande prester-
nas. Naturligtvis böra desse senare ega de för en
gagnelig verksamhet nödiga kunskaperna, men der-
för måste garantier lemnas, redan innan prestembe-
tet kan anförtros dem, och derför är också prestexa-
men till. Sedan ordineras de och få lön, icke för
att egennyttigt sköta examensläsning på sin kam-
mare, utan för att egna sina kropps- och själskraf-
ter, såsom presteden bjuder, åt embetets utöfning.
Vi medgifva visst, att ju större kunskaper hos dem
desto bättre, -och man bör antaga, att i samma
mån kunskaperna äro goda, bör ock verksamheten
vara god; men att dex derför bestämdt är det, kap
väl ingen påstå, och derföre kan icke heller genom
någon examen utrönas, om presterna äro duglige och
nitiske i embetets utöfning.
Deremot är säkert, att der verksamheten är frukt-
bärande, der förefinnas ock, åtminstone tillräckliga
kunskaper, och man kan gerna taga för gifvet, att
den prest, som samvetsgrannt offrar sin tid och sina
krafter åt fullgörande af embetets alla pligter mot
församlingen, äfven är angelägen att förkofra sig i
dertill nyttiga kunskaper; ja, att han på lediga stun-
der finner en ljuf vederqviekelse i läsandet af sin
bibel, ett kärt nöje i sysselsättningen med sådana
teologiska arbeten, som äro af mera omedelbart gagn
för hans presterliga verksamhet. Sådan litterär sys-
selsättning är en helt annan, än lexläsning för en
examen, som, så länge afseende fästes på betygen i
densamma vid befordringar, innehåller den starkaste
frestelse för presterna att försumma embetspligterna
för egennyttig examensläsning. Men på samma gång
man fäster hufvudsakligt afseende på presternas nit
och trohet i embetet, gör man deras verksamhet till
den brännpunkt, der deras och kyrkans fördelar kon-
centrera sig. Huru presterna skulle härigenom upp-
muntras till fruktbringande verksamhet, och huru
församlingarne häraf skulle erfara välsignelse, är lätt
att inse. Således kan man gerna låta pastoralexa-
men fara, och med en viss stränghet hafva ögonen
på presternas vandel och verksamhet, då hela vigter
ligger derpå. Den ligger der med en särdeles tyngd
i våra dagar, då söndringarne inom vår kyrka äro
så oroande, då oegennyttig, outtröttlig verksamhet
så väl behöfves och på allt sätt bör uppmuntras i
stället att förstöras och förlämas. Tyvärr kunna
presterna väl icke rentvå sig från en, om ock blott
negativ, skuld i dessa söndringar, ty deras verksam-
het har väl icke alltid varit, hvad den bort vara.
Må man tillse, att den hädanefter blir bättre, och må
man uppmuntra presterna på allt sätt till god em-
betsutöfning.
Af det mångfaldiga onda, som :för öfrigt står i
sammanhang med pastoralexamen, vilja vi endast
nämna, huru ådjunkten, som med sin 1 å 200 rdr
rgs lön merendels knappt kan förränta skulderna från
studenttiden, nödgas för anskaffande af de för pa
storalexamens skull nödiga penningemedlen lida mån-
gen sårande förödmjukelse, ställa sig i beroende ai
sina församlingsboer och bortspiila mycken tid under
fåfänga ansträngningar. Är han gift, får han der-
jemte utstå de qvalfullaste inre strider, innan har
kan slita sig från maka och barn och qvarlemna den:
att, såsom inhyseshjon någorstädes, i de torftigastc
omständigheter draga sig fram på egen händ, under
det han sjelf i stiftsstaden uppoffrar en summa, som
varit bäst använd om deras nöd dermed blifvit lin-
drad. Men verkligheten har härvidlag så mycket at
omtala, att vi befinna oss i stor förlägenhetom hvad
vi deraf skola välja att omnämna. Huru redan det
som här blifvit vidrördt, har ett skadligt inflytand
på prestens verksamhet, kan dock lätt inses.
Vi se således, huru föga pastoralexamen kan be
rättiga till en obillig fordran. Prestbristen tilltage:
Ar från år ach arbetskrafterna inom kyrkan aftags
i samma mån. Redan har bland presterna i vår.
stift den åsigten börjat rotfästa sig, att permissions-
ansökningar för pastoralexamen äro onyttiga, enär
domkapitlet äfven med bästa vilja ser sig ur stånd
att kunnä bevilja sådana. Snart skulle det ock kom
ma derhän, att prester, i brist på examinerade sö
kande, vunne befordran denna examen förutan, on
blott icke skollärarne voro nog beredvillige att här-
vidlag bjelpa ur förlägenheten. Desse, som kunn:
få tillräckligt lång tjenstledighet för att läsa sig til
goda betyg i pastoralexamen, hafva hittills tagit de
bästa pastoraten; hädanefter, om icke pastoralexamer
upphäfves, skola de få alla, och den egentlige arbe-
taren, som dock är sin lön värd, får allsintet; en ap-
nar skördar frukten af hans mödor. Hvem vill väl
numera, äfven om han eger inre kallelse för prest
embetet, våga sig in på en bana, der utsigterna äro
så afskräckande, der man måste åtaga sig allehands
timliga vedermödor och afsäga sig all lön för sitt
arbete? Säkerligen skall icke mången hafva moc
till så stora uppoffringar och försakelser, och prest-
bristen skall derföre inom kort tilltaga på ett fruk-
tansvärdt sätt. Se vi till, så befinnas inre mission
och kringresande predikanter vara ett dystert tiden:
tecken, som tydligt utvisar redan befintlig brist pi
ordentliga arbetare inom kyrkan,
Och likväl låter man en examen qvarstå, som dels
förlamar och skadar de redan för få vordne arbetar-
nes verksamhet, dels uppmuntrar dem att glömmi
församlingarnes bästa för egna framtida fördelar; ja
man låter denna examen ej blott qvarstå, sedan der
är oförenlig med tidsförhållanden, utan man försvå
rar den, för att, om möjligt, injaga ännu större skräcl
för prestembetet. Derföre skall vår kyrka, af bris
på krafter att kunna motverka det ondas vidare ut
bredande, kanske snart nog duka under för separa-
tism och sektväsende; och vårt land blifva en härc
för fanatiserande och hvarandra förföljande partier
Tr. odd hanna ära dotita arfardrat ingen nraofetisl