ibland Europas otriga moderna stater nnner man i Spanien, enligt dess senaste konhanda förhållande ru nad, att senaten der väljes endast för viss tid, och af folket. I Belgien har representanternas kammare åklägaremakten; afdömandet tillhör kassationsrätten (högsta domstolen), men enligt särskilt ansvarighetslag. I NMNederländerna tillgår på ungefär Samma sätt ; domsrätten ligger hös högsta domstolen (shöga rådet),. som är permanent, tillsatt af konungen efter förslag af andra kammaren, hvilken senare åklagaremakten tillkommer. I Tyska Staterna är domaremakten i dylika mål anförtrodd åt en särskilt juridisk kår, än stadigvarande, än för tillfället tillsatt. I Schweiz saknas härom bestämda föreskrifter i författningen; förbundsstyrelsen (Bundesrath) måste likväl redovisa inför förbundsförsamlingen och kontrolleras af densamma. Sardinien har i det närmaste följt 1830 år franska karta. I den nyaste af alla fria författningar, Danmarks grundlag af den 5 Juni 1849, stadgas, att ministrarne kunna anklagas för deras Embedsförelse,, och derom heter det, att Folkethinget anklager, Rigsretten dömer, Och detta ansvar för Embedsförelsen betraktas såsom ett ansvar för Regjeringens Förelsen, hvarigenom sålunda ett verkligt parlamentariskt styrelsesätt är infördt i Danmark, och ett vidtomfattande begrepp är gifvet åt irinisteransvarigheten, såsom icke, likasom i Sverge, gällande blott ministrarnes råd, utan framför allt regermgens beslut. Den kollektiva ansvarigheten är icke, såsom i Sverge, inskränkt genom någon reservationsrätt, hvilken icke ens är tillåten. Om protokoller föras i Statsraadet eller icke, är till och med för representationen likgiltigt. De behöfvas icke för ansvarighetens skull; beslutet är kändt, . mera behöfves ej. — I den nyligen antagna helstatsförfattningen är ministeransvarigheten organiserad efter samma grunder som för konungariket, dock med den skilnad, att riksrätten är i vissa delar bildad på annat sätt. Det juridiska elementet utgör här tvåtredjedelar af riksrätten, medan det i konungariket blott utgör hälften. Rigsraadet (representationen), som väljer den återstående tredjedelen, är dessutom en församling af vida mindre demokratisk karakterän konungarikets riksdag. Högre valcensus är stadgad för de folkvalda ombuden o. s. Vv. I Norge bildas riksrätten genom en förening emellan Höiestereto och Lagthinget. Ansvarigheten tillämpas här icke blott för öfverträdelse af juridisk lag, utan äfven för politiska mått och steg. Odelsthinget kan nemligen anklaga statsrådet både för sådant, som strider emot Statsformen eller Rigets Love,, och äfven för sådant, som öiensynligen er skadeligt for Rigets. Lagthingets ledamöter utgöra ett större antal i riksrätten än ledamöterna från Höiesteret, hvarigenom en betydlig öfvervigt är lemnad åt det politiska elementet öfver det juridiska, hvilket förhållande likväl mildras genom de anklagades rätt att forskyde ända till en tredjedel af riksrättens medlemmar. Deremot är konungens benådningsrätt inskränkt till efterskänkande af dödsstraffet. Föröfrigt är, likasom i Sverge, ansvarigheten inskränkt af reservationsrätten och derigenom, att den blott gäller rådslagen, hvarföre ock äfven protokollernas granskning är föreskrifven. I Sverges äldre samhällsskick voro inga kontroller genom lag bestämda; men då Gustaf Wasa inför folket redovisade för sina handlingar, innebar väl sådant det tydligaste erkännande af folkets kontrollerande makt och styrelsens. ansvarighet inför dess mening. Rådet var i gämla tider en sjelfständig institution, först genom Carl XI fick det karakteren af ett embetsmannakollegium, hvilket egde råda men ej regera. 1634 års regeringsform handlar egentligen endast om statsförvaltningen. Genom juridiska kontroller och redovisningsskyldighet bundos de lägre embets männen inför de högre; men de högsta, de fem riksembetenas innehafvare, voro endast ansvariga inför konungen, och då denne ej sjelf regerade (hvilket just var fallet, då denna regeringsform stiftades), endast inför hvarandra. En slags konstitutionell ansvarighet igenfinner man emellertid i nämde regeringsforms I:de 8, der en extra domstol omtalås för de fall om någon försåge sig af så hög condition i riket, eller ett så högt ärende, att det konungens och kronans majestät anginge, och icke beqvämligen annars än förmedelst ständernas sammankallelse ransakas och åtskiljas måtten. Processen emot Carl XI:s förmyndare och rikets råd inför ständernas kommis-: sion utgör, väl ock ett exempel på konstitu-: tionell ansvarighet.. Men frågan om en dylik ansvarighet .— utom inför regenten — för-Å. blef sedermera och alltintill Carl XII:s död hvilande. Under frihetstiden voro ständerna, som bekant är, både anklagande och dömande; rådet endast deras fullmäktige, hvilka enligt praxis, ehuru ej enligt regeringsformens stadgande, tilloch afsattes — licentierades som det hette. I 1772 års regeringsform finnes intet. spår af konstitutionell ansvarighet; det var stärfderna bestämdt förnekadt att granska rådets protokoller. Än mindre blef fråga om någon sådan i den statsförfattning, som va gällande ifrån 1789 till 1809. Genom den regeringsform, som utfärdades sistnämde år. blef rådet hvarken, såsom i äldre tider, en sjelfständig makt, ställd emellan konung och folk, ej heller såsom under karolinska och den senare gustavianska tiden en konselj, hvars tankar kunde af konungen efter behag inhämtas, än mindre såsom under frihetstiden ett kollegium, som af ständerna godtyckligt kunde tilloch afsättas, utan ett statsråd, hvars råd konungen måste inhämta om ock ej följa. Efter den historiska återblick, hvaraf vi här endast återgifvit hufvuddragen, upptager författaren till behandling åtskilliga vigtiga principfrågor i Sverges nu gällande statsrätt, och