ställning om krigets syftemil och krigets utgång,. som här förekommer; men emellertid är det skada för ryska kejsaren, att hvad han så:unda talar till sitt folk icke kan bli obekant för Europa, ty der måste dylika förklaringar, sammanhållna med de faktiska förhållandena och med Rysslands tillräckligt uppenbarade och bestyrkta planer och syften,taga sig något löjligt ut. Det heter till en början i nämde manifest, att kriget icke var framkalladt af Ryssland. Man kastar sålunda helt behändigt glömskans slöja öfver den hemliga brefvexling, som i början af 1853 inleddes med engelska regeringen och 1 hvilken czaren ville göra England till sin medbrottsling, genom att lofva det Egypten och Kandia. såsom del af. rofvet; man förklarar helt enkelt Menschikoffs brutala uppträdande i Konstantinopel såsom en myth: man öfverlemnar åt fullkomlig förgätenhet sådana fakta, som det emot folkrätt och traktater stridande infallet i Donaufurstendömena, det till trots för de af vestmakterna gifna varningar företagna: mordiska öfverfallet vid Sinope o. s. v. Manifestet synes förutsätta, att man icke mera skulle komma ihåg den outtröttliga ifver, hvarmed de stora makterna så länge arbetade på att undvika ett utbrott af fiendtligheterna, och huru de genast från förvecklingarnes början sträfvade attuppnå en lösning af dem på diplomatisk väg, för hvilket ändamål de till och med nödgade Porten till flera omotiverade eftergifter, hvilket allt dock strandade på Rysslands hårdnackade beslut att icke längre fördröja verkställande at sina länge lagda planer mot Turkiet. Orsaken hvarför Wienerunderhandlingarne icke ledde till något resultat och hvarföre Ryssland icke då antog vilkor, som voro för detsamma vida lindrigare än de nu antagna, angifves icke; det heter endast, att de allierade makterna upphörde icke med sina rustningar under fredsunderhandlingarne, utan ökade dem snarare. Manifestet ordar ståtligt derom, huru de ryska armeerna liksom alla folkklasser i Ryssland visat sig värdiga sin stora bestämmelse (2) och huru kriget blifvit förherrligadt genom lysande bedrifter af mannamod och talar .dervid om Hvita hafvet, Petropawlowsk, Sveaborg, försvaret af Sebastopol och eröfringen af Kars. Om man tror, att dessa storverk skola fortlefva till den senaste efterverlds mirine, så bör man dock icke förutsätta, att framtiden skall glömma de mån ga stora nederlag Ryssland under detta krig lidit: belägringen af Silistria, hvilken fästning skulle tagas till hvad pris som helst, men från hvilken ryssarne måste draga sig tillbaka med. oförrättade ärender och med skam och nesa, sedan de förgäfves på den turkiske kommendanten användt de korruptionsmedel, genom hvilka Ryssland vanligen plägat göra sina eröfringar, och sedan de på sina fruktlösa försök förlorat 20,000 man; Bomarsunds tillintetgörande; de stora drabbningarne vid Alma och Inkerman; Muravieffs stora nederlag vid Kars, hvilken stad endast genom den utomordentligaste uraktlåtenhet eller förräderi på de allierades sida sedermera kom i ryssarnes händer; de ryska flottornas fullkomliga maktlö:het o. s. Vv. Det förklaras slutligen, att alla de mödor och uppoffringar, som ryska folket underkastat sig, icke äro förgäfves, att krigets ändamål nu omsider blifvit uppnådt, derigenom att de vorientaliske kristnes framtida öde och rättigheter blifvit betryggade. Det torde nästan vara öfverflödigt att erinra om, huru föga de grekiska kristnes öde under alla dessa förvecklingar legat Ryssland om hjertat och huru föga det önskat att dessa rättigheter skulle ställas under stormakternas gemensamma skydd. Då Menschikoff den 16 Mars 1853 först framställde sin fordran på. ett ryskt protektorat öfver sultanens grekiska undersäter. så förklarade han till och med att Ryssland skulle betrakta det såsom en fiendtlig handling af Porten, om denna fordran omtalades för Englands och Frankrikes sändebud i Koustantinopel.. Då Menschikoff, efter att hans ultimatum blifvit förkastadt, lemnade Konstantinopel under hotelser, utfärdade han i sista stunden en not, som afsåg att hindra, det Porten på egen hand skulle ge de turkiska kristne ökade rättigheter, hvilket Ryssland skulle betrakta såsom en fiendtlig handling, men hvilket icke hindrade, att sultanen snart derefter utfärdade sitt öppna bref om inre reformer och förbättrad rättsställming för de kristne. Ännu den 13 Januari 1834 förkastade Ryssland ett förslag, genom hvilket freden skulle kunnat tillvägabringas med qvarstående af alla de gamla traktaterna, om Ryssland blott velat utrymma furstendömena och godkänt det af Porten redan antagna vilkoret, att Porten skulle lofva samtliga stormakterna att akta sina kristna undersåters rättigheteroch införa sådana förbättringar i landets styrelse, att alla dess undersäter kunde bli tillfreds, och att specielt gifva de kristne jemlikhet inför lagen med muselmännen samt lika medborgerliga rättigheter. Då fordrade Ryssland ännu det uteslutande ryska protektoratet. De ryska koncessionerna skildras såsom varande af ringa betydenhet, och Ryssland har fögat sig i dessa småaktigheter, för att på-Jl. skynda fredens afslutande. Förbudet för Ryssland att, återuppbygga sina fästningar vid l. Svarta hafvet och sin örlogsflotta i samma haf kallas för några särskilta mått och ste; mot sammanstötning af våra krigsskepp med de turkiska. För att bedöma, dels huruvida dessa nu antagna vilkor från Rysslands sida äro så alldeles obetydande, dels ock huru egnade de äro att aflägsna hvarje tanka på några äre-; frige afsigter och eröfringsplaner å Ryssands sida, anföra vi ännu en gång ett af oss för några månader sedan åberopadt ställe i en l. not af den 26 Aug. 1854, hvarigenom Ryssland besvarade den första framställningen af de fyra punkterna: Det är för oss öfverflödigt att esvara vilkor, zom, om de skulle förblifva rv