ställning om krigets syftemil och krigets ut-
gång,. som här förekommer; men emellertid
är det skada för ryska kejsaren, att hvad han
så:unda talar till sitt folk icke kan bli obekant
för Europa, ty der måste dylika förklaringar,
sammanhållna med de faktiska förhållandena
och med Rysslands tillräckligt uppenbarade
och bestyrkta planer och syften,taga sig något
löjligt ut.
Det heter till en början i nämde manifest,
att kriget icke var framkalladt af Ryssland.
Man kastar sålunda helt behändigt glömskans
slöja öfver den hemliga brefvexling, som i bör-
jan af 1853 inleddes med engelska regeringen
och 1 hvilken czaren ville göra England till
sin medbrottsling, genom att lofva det Egyp-
ten och Kandia. såsom del af. rofvet; man för-
klarar helt enkelt Menschikoffs brutala upp-
trädande i Konstantinopel såsom en myth:
man öfverlemnar åt fullkomlig förgätenhet
sådana fakta, som det emot folkrätt och trak-
tater stridande infallet i Donaufurstendömena,
det till trots för de af vestmakterna gifna
varningar företagna: mordiska öfverfallet vid
Sinope o. s. v. Manifestet synes förutsätta,
att man icke mera skulle komma ihåg den
outtröttliga ifver, hvarmed de stora makterna
så länge arbetade på att undvika ett utbrott
af fiendtligheterna, och huru de genast från
förvecklingarnes början sträfvade attuppnå en
lösning af dem på diplomatisk väg, för hvil-
ket ändamål de till och med nödgade Porten
till flera omotiverade eftergifter, hvilket allt
dock strandade på Rysslands hårdnackade be-
slut att icke längre fördröja verkställande at
sina länge lagda planer mot Turkiet.
Orsaken hvarför Wienerunderhandlingarne
icke ledde till något resultat och hvarföre
Ryssland icke då antog vilkor, som voro för
detsamma vida lindrigare än de nu antagna,
angifves icke; det heter endast, att de allie-
rade makterna upphörde icke med sina rust-
ningar under fredsunderhandlingarne, utan
ökade dem snarare.
Manifestet ordar ståtligt derom, huru de
ryska armeerna liksom alla folkklasser i Ryss-
land visat sig värdiga sin stora bestämmel-
se (2) och huru kriget blifvit förherrligadt
genom lysande bedrifter af mannamod och
talar .dervid om Hvita hafvet, Petropaw-
lowsk, Sveaborg, försvaret af Sebastopol och
eröfringen af Kars. Om man tror, att dessa
storverk skola fortlefva till den senaste ef-
terverlds mirine, så bör man dock icke för-
utsätta, att framtiden skall glömma de mån
ga stora nederlag Ryssland under detta krig
lidit: belägringen af Silistria, hvilken fäst-
ning skulle tagas till hvad pris som helst,
men från hvilken ryssarne måste draga sig
tillbaka med. oförrättade ärender och med
skam och nesa, sedan de förgäfves på den
turkiske kommendanten användt de korrup-
tionsmedel, genom hvilka Ryssland vanligen
plägat göra sina eröfringar, och sedan de på
sina fruktlösa försök förlorat 20,000 man;
Bomarsunds tillintetgörande; de stora drabb-
ningarne vid Alma och Inkerman; Mura-
vieffs stora nederlag vid Kars, hvilken stad
endast genom den utomordentligaste uraktlå-
tenhet eller förräderi på de allierades sida
sedermera kom i ryssarnes händer; de ryska
flottornas fullkomliga maktlö:het o. s. Vv.
Det förklaras slutligen, att alla de mödor
och uppoffringar, som ryska folket underka-
stat sig, icke äro förgäfves, att krigets ända-
mål nu omsider blifvit uppnådt, derigenom att
de vorientaliske kristnes framtida öde och rättig-
heter blifvit betryggade. Det torde nästan vara
öfverflödigt att erinra om, huru föga de gre-
kiska kristnes öde under alla dessa förveck-
lingar legat Ryssland om hjertat och huru
föga det önskat att dessa rättigheter skul-
le ställas under stormakternas gemensamma
skydd. Då Menschikoff den 16 Mars 1853
först framställde sin fordran på. ett ryskt pro-
tektorat öfver sultanens grekiska undersäter.
så förklarade han till och med att Ryssland
skulle betrakta det såsom en fiendtlig hand-
ling af Porten, om denna fordran omtalades
för Englands och Frankrikes sändebud i Kou-
stantinopel.. Då Menschikoff, efter att hans
ultimatum blifvit förkastadt, lemnade Kon-
stantinopel under hotelser, utfärdade han i
sista stunden en not, som afsåg att hindra,
det Porten på egen hand skulle ge de tur-
kiska kristne ökade rättigheter, hvilket Ryss-
land skulle betrakta såsom en fiendtlig hand-
ling, men hvilket icke hindrade, att sultanen
snart derefter utfärdade sitt öppna bref om
inre reformer och förbättrad rättsställming för
de kristne. Ännu den 13 Januari 1834 för-
kastade Ryssland ett förslag, genom hvilket
freden skulle kunnat tillvägabringas med qvar-
stående af alla de gamla traktaterna, om Ryss-
land blott velat utrymma furstendömena och
godkänt det af Porten redan antagna vilko-
ret, att Porten skulle lofva samtliga stormak-
terna att akta sina kristna undersåters rättig-
heter- och införa sådana förbättringar i lan-
dets styrelse, att alla dess undersäter kunde
bli tillfreds, och att specielt gifva de kristne
jemlikhet inför lagen med muselmännen samt
lika medborgerliga rättigheter. Då fordrade
Ryssland ännu det uteslutande ryska protek-
toratet.
De ryska koncessionerna skildras såsom va-
rande af ringa betydenhet, och Ryssland har
fögat sig i dessa småaktigheter, för att på-Jl.
skynda fredens afslutande. Förbudet för
Ryssland att, återuppbygga sina fästningar vid l.
Svarta hafvet och sin örlogsflotta i samma
haf kallas för några särskilta mått och ste;
mot sammanstötning af våra krigsskepp med
de turkiska.
För att bedöma, dels huruvida dessa nu
antagna vilkor från Rysslands sida äro så all-
deles obetydande, dels ock huru egnade de
äro att aflägsna hvarje tanka på några äre-;
frige afsigter och eröfringsplaner å Ryss-
ands sida, anföra vi ännu en gång ett af oss
för några månader sedan åberopadt ställe i en l.
not af den 26 Aug. 1854, hvarigenom Ryssland
besvarade den första framställningen af de fyra
punkterna: Det är för oss öfverflödigt att
esvara vilkor, zom, om de skulle förblifva
rv