PLahroeus, och 1 tredje ortverste Aug. An ekarsvärd, åen sistnämde efter lottning emellan honom och grefve von Plat-n, som erhållit lika antal röster. Derefter upplästes petitionärernes förslag till nya stadgar och akademiens förvaltningskomites utlåtande deröfver. Denna komitå hade i nästan alla väsentliga delar underkänt förslaget. — Både förslaget och utlåtandet skulle tryckas, hvarefter ärendet i Juni månads akademi skulle ånyo företagas till behandling. — Så snart vi kunna erhålla dessa handlingar, skola vi återkomma till ämnet. — Vid Juridiska Föreningens extra sammanträde sistlidne fredag fortsattes föredraget öfver kongl. förordningen den 4 Maj 1853 om ansvar för stöld, samt snatteri och rån och föranledde en särdeles liflig diskussion, hvarvid bland åtskilligt annat påpekades de flera anomalier, som förete sig i följd af de speciella straffbestämmelserna i krigsartiklarne för stöld från förman eller kamrat, eller på post m. m. Allmänt tycktes man vara ense om nödvändigheten att åtminstone i dessa hänseenden bringa krigsartiklarne i öfverensstämmelse med allmän lag. En i afseende på lagens tillämpning särdeles vigtig fråga debatterades äfven, nemligen den om den rättsenliga grunden för straffets bestämmande inom den ät domaren af lagen lemnade omfattning. Således bestämmer I 8 i lagen om stöld, att hvar som stjäl penningar eller gods öfver 10 daler, dömes för stöld att böta 3 gånger det stulnas värde samt att hållas till straffarbete från och med 2 till och med 6 månader,. Detta stadgande har föranledt mycken osäkerhet hos underdomstolarne, i det att ven ene domaren har ansett sig böra alltid dömma till den kortaste straffarbetstiden då ingen försvårande omständighet företer sig, hvaremot en annan domare betraktat saken på det sätt, att om hvar och en, som utan någon försvårande omständighet begått tjufnad, skulle dömas till lägsta straff, så funnes intet utrymme för domaren att mildra straffet, der någon förmildrande omständighet, såsom t. ex. hunger, nöd eller något dylikt, kunde antagas såsom motiv för brottet. Ur denna synpunkt har man således trott det rätta vara att, när en mildrande omständighet icke förekommer, alllid döma till längre strafftid än den kortaste samt fördenskull för vanlig tjufnad dömt ömsom till tre ömsom till fyra månaders straftarbete, hvilket senare utgjorde en medelväg mellan den i lagen för detta fall bestämda nögsta och lägsta straffgraden. Sistberörde srundsats tycktes utgöra den allmänna meninsen inom föreningen, hvilket icke torde vara itan intresse att erfara för de underdomare, om tillämpa den nya lagen.