i tidningarna hitkomna aftrycken. Det höri således till de undertryckta. Vi meddela i stället såsom ett litet prof på den enda till-stymmelse till åtminstone indirekt opposition, som för närvarande är tillåten att spridas genom pressen i Frankrike, följande lilla utdrag af det ställe, hvarest talaren kastar en sak-. nadens blick tillbaka på det nu försvunna parlamentariska lifvet, hvilket med alla dess brister dock onekligen utgjorde ett af julimonarkiens ostridiga företräden. Det var entid, — sade han — då Frankrikelyckönskade sig, hvarföre skulle jag ej säga yfdes öfver att för ett högt pris hafva eröfrat ett helt system af inrättningar, i hvilka ordet på visst sätt var själen och lifvet: Det var en tid, då landet deltog i de rådplägande församlingarnes arbeten och lifvades af debatter, der alla andra intressen förstummades inför detta, då allmänheten gerna, alltför gerna till och med, säger man oss, tog del i de allmänna angelägenheterna. Under denna tid gingo litteraturen obh politiken hand i hand; ett nära samband egde rum dem emellan. Af opinionens röst, af regentens eller folkets val inkallade på politikens fält, blefvo litteratörerne statsmän och, jag skyndar att tillägga, statsmän värdiga detta namn. Hirtorieskrifvare eller filosofer, sedelärare eller publicister, granskare af det upphöjdaste slag och den finaste smak, medförde de på tribunen denna lifliga, naturliga vältalighet som är ett barn af striden och sammanstötningen mellan partierna, af intressenas och passionernas spel, och denna konst att väl uttrycka och städa sina ideer, att uppställa dem i en glänsande ordning, detta lyckliga val af vändningar och talesätt, som endast förvärfvas genom ett träget umgänge med de stora skriftställarne. De intryckte på de offentliga akterna denna prägel af allvar och anseende, af sundt förnuft och sträng enkelhet, som beherrskar sinnena genom att upplysa dem och höjer sig till historiens tonart. Deras exempel bar sina frukter. De rivaler, som de mötte på det för talangen, insigterna, patriotismen öppnade fältet, togo deraf till en viss grad inflytande. Man såg på hvarje bänk i församlingarne, i alla partiers leder, täflingsvis ja nästan för ögat bilda sig talare, verkliga talare, djerfva och snillrika i teorien, skarpa i dialektiken, rika på ideer och fruktade i polemiken... : Jag är, mina herrar, den sista lemningen af detta fria ;utbyte mellan litteraturen och politiken; den siste så till dato som förtjenst, det sista spåret af hvad som ej mer finnes till... Dagens post bringar oss nu den underrättelsen, att hertigens tal och det uppseende det väckt förorsakat en sådan oro, att det allvarsamt är i fråga att nu äfven inskränka yttranderätten inom de lärda samfunden! De engelska blad, som anses vara regeringens organer, börja mer och mer att tala om nödvändigheten af en intervention i Italien, och de rikta sitt språk i detta afseende icke blott emot Neapel, utan äfven emot Rom, Toscana, Parma och Modena. Vi hänvisa i öfrigt till de uppgifter, som förekomma i nedanstående bref från vår engelske korrespon dent. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 6 April. Utur dagens politiska krönika är ingen särdeles ymnig skörd att göra, hvilket ingalunda kan anses förvånande, enär hela det politiska intresset för närvarande är riktadt på en ännu okänd fredstraktat. Emellertid har, under afvaktan på den. dag då hon, fullt medveten, skall kunna fira sjelfva saken, staden Paris redan firat blotta ordet genom ganska vackra och ganska allmänna illuminationer, i förtroende, utan tvifvel, till den officiella underrättelse, som försäkrat oss, att grundvalarne för freden äro säkra och varaktiga. Kongressen har återtagit sina arbeten och sysselsätter sig med sekundära frågor. Månne de fullmäktige skola finnas mera meddelsamma i afseende på dessa, än de varit i hvad som rört hufvudfrågorna? Åtskilliga publicister, som äro synnerligen utledsna vid det diplomatiska hemlighetsväsendet, hoppas att så skall ske. De kunna dock lätt blifva besvikna i sin förväntan. Den furste, hvars hufvudstad blifvit vald till konferensernas säte, och hvilken nödvändigt måste utöfva ett stort inflytande på den diplomatiska hållningen, tillhör den skola, som icke gerna yppar sväf. vande underhandlingar. Det är en allmänt utbredd 8sigt, att italienska frågan äfven skall bringas å bane vid ordnandet af de i sammanhang med fredsslutet stående bivilkoren. Denna fråga säges redan hå inom konferenserna föranledt ganska lifliga ordstrider mellan hr de Cavour och grefve Buol. Huru än må förhålla sig med riktigheten af denna uppgift, inses dock, att man har svårt antaga, att Piemont ej skulle erhålla någon godtgörelse för den beslutsamhet det visat och det blod det utgjutit för den gemensamma saken. Men man spörjer sig om italienska frågan kan afgöras af den närvarande kongressen, eller om den icke till sin natur tillhör den europeiska kongress, som man alltjemt förmodar skola följa den nuvarande kongressen. Nyttan af den europeiska kongressen fortfar sålunda att gifva sig tillkänna. Man inser knappast huruledes grundvalarne för freden skola blifva säkra och varaktiga, om ingenting förändras af vissa nuvarande europeiska förhållanden; men ha icke å andra sidan de krigförande makterna ådagalagt sin afsigt att ingenting förändra i dessa förhållanden? Man har således ännu skäl att tvifla på att någon europeisk kongress kommer till stånd, ehuruväl den af franska politiken påyrkas. I afseende på frågän om Donaufurstendömena, lider det intet tvifvel, att hon ju blifvit till gruudsatsen inbegripen i fredsvilkoren och att hon bör ordnas af kongressen. Denna fråga utgör en integrerande del af sjelfva den österländska frågan, men man sväfvar ännu i okunnighet om det sätt, hvarpå hon kommer att ordnas. I afseende åter på sättet, huru hon borde blifva det, i afseende på den regim det vore lämpligt underkasta furstendömena, a 2 Barna ft ET