i tidningarna hitkomna aftrycken. Det höri
således till de undertryckta. Vi meddela i
stället såsom ett litet prof på den enda till--
stymmelse till åtminstone indirekt opposition,
som för närvarande är tillåten att spridas ge-
nom pressen i Frankrike, följande lilla utdrag
af det ställe, hvarest talaren kastar en sak-.
nadens - blick tillbaka på det nu försvunna
parlamentariska lifvet, hvilket med alla dess
brister dock onekligen utgjorde ett af juli-
monarkiens ostridiga företräden.
Det var entid, — sade han — då Frankrikelyckönskade
sig, hvarföre skulle jag ej säga yfdes öfver att för ett
högt pris hafva eröfrat ett helt system af inrättnin-
gar, i hvilka ordet på visst sätt var själen och lifvet:
Det var en tid, då landet deltog i de rådplägande
församlingarnes arbeten och lifvades af debatter, der
alla andra intressen förstummades inför detta, då all-
mänheten gerna, alltför gerna till och med, säger
man oss, tog del i de allmänna angelägenheterna.
Under denna tid gingo litteraturen obh politiken hand
i hand; ett nära samband egde rum dem emellan.
Af opinionens röst, af regentens eller folkets val in-
kallade på politikens fält, blefvo litteratörerne stats-
män och, jag skyndar att tillägga, statsmän värdiga
detta namn. Hirtorieskrifvare eller filosofer, sede-
lärare eller publicister, granskare af det upphöjdaste
slag och den finaste smak, medförde de på tribunen
denna lifliga, naturliga vältalighet som är ett barn
af striden och sammanstötningen mellan partierna, af
intressenas och passionernas spel, och denna konst
att väl uttrycka och städa sina ideer, att uppställa
dem i en glänsande ordning, detta lyckliga val af
vändningar och talesätt, som endast förvärfvas genom
ett träget umgänge med de stora skriftställarne. De
intryckte på de offentliga akterna denna prägel af
allvar och anseende, af sundt förnuft och sträng en-
kelhet, som beherrskar sinnena genom att upplysa
dem och höjer sig till historiens tonart.
Deras exempel bar sina frukter. De rivaler, som
de mötte på det för talangen, insigterna, patriotis-
men öppnade fältet, togo deraf till en viss grad
inflytande. Man såg på hvarje bänk i församlin-
garne, i alla partiers leder, täflingsvis ja nästan för
ögat bilda sig talare, verkliga talare, djerfva och
snillrika i teorien, skarpa i dialektiken, rika på ideer
och fruktade i polemiken... :
Jag är, mina herrar, den sista lemningen af detta
fria ;utbyte mellan litteraturen och politiken; den
siste så till dato som förtjenst, det sista spåret af
hvad som ej mer finnes till...
Dagens post bringar oss nu den underrättel-
sen, att hertigens tal och det uppseende det
väckt förorsakat en sådan oro, att det allvar-
samt är i fråga att nu äfven inskränka yttran-
derätten inom de lärda samfunden!
De engelska blad, som anses vara regerin-
gens organer, börja mer och mer att tala om
nödvändigheten af en intervention i Italien,
och de rikta sitt språk i detta afseende icke
blott emot Neapel, utan äfven emot Rom,
Toscana, Parma och Modena. Vi hänvisa i
öfrigt till de uppgifter, som förekomma i ne-
danstående bref från vår engelske korrespon-
dent.
Utrikes Korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 6 April.
Utur dagens politiska krönika är ingen sär-
deles ymnig skörd att göra, hvilket ingalunda
kan anses förvånande, enär hela det politiska
intresset för närvarande är riktadt på en ännu
okänd fredstraktat. Emellertid har, under af-
vaktan på den. dag då hon, fullt medveten,
skall kunna fira sjelfva saken, staden Paris
redan firat blotta ordet genom ganska vackra
och ganska allmänna illuminationer, i förtro-
ende, utan tvifvel, till den officiella under-
rättelse, som försäkrat oss, att grundvalarne
för freden äro säkra och varaktiga.
Kongressen har återtagit sina arbeten och
sysselsätter sig med sekundära frågor. Månne
de fullmäktige skola finnas mera meddelsamma
i afseende på dessa, än de varit i hvad som
rört hufvudfrågorna? Åtskilliga publicister,
som äro synnerligen utledsna vid det diplo-
matiska hemlighetsväsendet, hoppas att så
skall ske. De kunna dock lätt blifva be-
svikna i sin förväntan. Den furste, hvars
hufvudstad blifvit vald till konferensernas säte,
och hvilken nödvändigt måste utöfva ett stort
inflytande på den diplomatiska hållningen, till-
hör den skola, som icke gerna yppar sväf.
vande underhandlingar.
Det är en allmänt utbredd 8sigt, att italien-
ska frågan äfven skall bringas å bane vid ord-
nandet af de i sammanhang med fredsslutet
stående bivilkoren. Denna fråga säges redan
hå inom konferenserna föranledt ganska lifliga
ordstrider mellan hr de Cavour och grefve
Buol. Huru än må förhålla sig med riktig-
heten af denna uppgift, inses dock, att man
har svårt antaga, att Piemont ej skulle er-
hålla någon godtgörelse för den beslutsamhet
det visat och det blod det utgjutit för den
gemensamma saken.
Men man spörjer sig om italienska frågan
kan afgöras af den närvarande kongressen, el-
ler om den icke till sin natur tillhör den eu-
ropeiska kongress, som man alltjemt förmo-
dar skola följa den nuvarande kongressen.
Nyttan af den europeiska kongressen fortfar
sålunda att gifva sig tillkänna. Man inser
knappast huruledes grundvalarne för freden
skola blifva säkra och varaktiga, om ingen-
ting förändras af vissa nuvarande europeiska
förhållanden; men ha icke å andra sidan de
krigförande makterna ådagalagt sin afsigt att
ingenting förändra i dessa förhållanden? Man
har således ännu skäl att tvifla på att någon
europeisk kongress kommer till stånd, ehuru-
väl den af franska politiken påyrkas.
I afseende på frågän om Donaufurstendö-
mena, lider det intet tvifvel, att hon ju blifvit
till gruudsatsen inbegripen i fredsvilkoren och
att hon bör ordnas af kongressen. Denna
fråga utgör en integrerande del af sjelfva den
österländska frågan, men man sväfvar ännu i
okunnighet om det sätt, hvarpå hon kommer
att ordnas. I afseende åter på sättet, huru hon
borde blifva det, i afseende på den regim
det vore lämpligt underkasta furstendömena,
a 2 Barna ft ET